Det hände en sån fin sak när jag var med Katarina här om dagen. Redan på förmiddagen, när hon ringde för att göra upp om planerna för eftermiddagen, så berättade hon för mig om en julstjärna som hon hade köpt, beställt från nätet, och som inte passade hemma hos henne. Hon undrade om jag ville ha den, och vi bestämde att hon skulle ta med den för att se om den skulle passa hemma hos oss.
När hon och hennes barn sedan anlände så gjorde dom det dock utan julstjärnan. Det hade uppstått en diskussion i familjen om stjärnan passade i fönstret eller inte och för att gå sin dotter till mötes hade hon bestämt sig för att låta stjärnan hänga kvar så länge. Katarina bläddrade sedan fram en bild på den, där den hängde i hennes fönster, och förvånat konstaterade hon att den ju faktiskt passade. Och det gör den verkligen.
Och ibland kan det vara så där. Att köper en sak med en idé om hur det ska se ut eller bli när den kommer på plats och när det sen inte blir prick som i ens huvud så är det som att att man inte ser vad det är för något man har fått. Vi pratade vidare om den där saken och jag inser att det är så mycket som är på det viset.
Till exempel lägenheten med dom skeva väggarna. Eftersom jag hela tiden har sett på den som ett kort stopp på vägen vidare så har jag inte heller låtit den vara något annat än det. Men nu är det som att jag ser på vårt hem genom den där kameralinsen. Nu ser jag mer av vad vi har, istället för att stirra mig blind på vad det är som vi inte har fått. Och det är fint.
4 comments
Vilken underbar insikt!
Vi köpte ett nybörjarhus med planer på något större när och om familjen växte. Det gjorde den snabbt med två på en gång! Efter ett par år av ständigt suktande efter ett större hus med fler rum, charmiga detaljer och extra stora ljusinsläpp har jag och min man nu landat i en oväntad kärlek till vårt oansenliga men praktiska 60-tals radhus. Kärleken kom i insikten om att inte behöva äga så mycket. Det vackra i att ha mindre med möjlighet till att äga färre men också mer väl valda ting. På grund av engelska inom familjen kallar vi det nu ”the happy house” med möjlighet att bara ”lock and leave”. Vi har råd att välja att jobba med det vi vill och vi kan lyxa tillsammans med barnen på sätt vi inte annars hade varit bekväma med. Trädgården är lagom att plaska och fika i och varenda kvadratmeter av hemmet kan används med lite effektivt tänk. Det vårt lilla hem helt enkelt gör är att jag känner mig fri.
Vilken fin kommentar! Det är så mycket med hur ni resonerar som slår an något hos mig: att inte äga så mycket, att ha färre men mer väl valda ting, att kunna bara ”lock and leave”. Att ert lilla hem gör att du känner dig fri är väldigt väldigt fint. Tack för att du delade med dig av dina tankar! <3
Det är också otroligt olika med vad man vill ha. När jag började läsa den här bloggen för några månader sedan (snabbt seglat upp som en favorit!) så trodde jag att ”lägenheten med de skeva väggarna” var ett kärleksfullt smeknamn, för det är exakt vad jag alltid drömt om! En plats där inget är förutsägbart och där saker ser lite roligt ut. Även om jag inser att det kan vara grymt opraktiskt så är det roligt att du börjar tycka om dina skeva väggar!
Åh så där är det faktiskt också lite med vår lägenhet just nu. Vi flyttade in lite panikartat när lillebror var fyra månader efter att vi (mest jag) fick panik av vår väldigt opraktiskt (men otroligt fina) tvåa och vi var väl medvetna om att vi ”nöjde” oss för att vi inte hade tid att hitta det vi egenligen ville ha. Tanken var att bo här ett par år och sedan köpa någonting. Men som bostadsläget ser ut nu så inser vi att vi nog blir kvar här lite längre än vi tänkt (fast flytta gör vi nog till slut eftersom det bara är en trea) och då har vi börjat fixa iordning och så blir det ganska mysigt ändå. Fixa med gardiner är t ex en sån sak som jag bara inte gjort eftersom vi flyttade från sekelskifte till nybygge så alla våra gardiner var för långa, men jag ville inte sy om dem eftersom tänk om vi flyttar tillbaka till en lägenhet med högt i tak. Nu börjar jag tänka att skitsamma.