Hej och välkomna till Böcker kan berikas åttonde bokklubbsträff!
Idag ska vi alltså diskutera Simma med de drunknade av Lars Mytting. Våra frågor utgör som vanligt bara en grund som vi gärna får avvika från. Ställ vilka frågor du vill! Dela med dig av dina tankar runt boken.
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har författaren skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
Det är väl inte så mycket att fundera vidare på? Nu kör vi!
60 comments
Jag tyckte så mycket om den här boken! Vilken historia. Vilka miljöbeskrivningar. Och hans kunskap och kärlek för träd och olika trädslag – åh vad jag tyckte om det! Var tvungen att googla valnöt och såg några helt magnifika exemplar av växelspakar etc för lyxbilar. Wow.
Jag håller med! Och familj, vad komplicerat det kan vara!
Ågud ja. Stackars gosse. Men det känns som att det gick rätt bra för honom i alla fall – trots hans konstiga uppväxt. Hans hjärta och själ var intakt på något vis tänker jag.
Ja, det var häftigt med trätemat. Jag liksom kände trälukt när jag lyssnade på boken och bara MUMS. Jag googlade på flambjörk. :) Stiligt! Kul att lära sig något nytt!
Känns ju inte helt otippat efter ”Ved” (som jag dock inte har koll på). Undrar om författaren liksom började med trätemat och sen lät resten av storyn utvecklas därifrån?
Det känns ju nästan så. Vi har Ved – jag köpte den till Ulf som är en eldare av episka mått – men jag har inte läst den för den är ute i stugan. När vi åker ut i helgen ska jag läsa i den. Jag gissar att jag kommer att tycka om den.
Och flambjörk! Bara ordet är ju helt fantastiskt.
Ja, det funderade jag också på. Tror faktiskt nästan det. Har tänkt mycket på fantasi och hur man kommer på och bygger upp en berättelse när jag läst denna boken. Var börjar man och hur mycket liknande saker måste man ha i sin upplevelsebank på ett eller annat sätt för att kunna skriva om det? Antar att skickliga författare kan skriva om vad som helst utan att ha någon egen erfarenhet av saker, men jag är väldigt imponerad av ALLA som skriver fiktivt. Och tacksam, eftersom jag med uppenbarligen ganska dålig fantasi, får ta del av så många härliga historier och oväntade öden!
Eller hur! Jag gillar denna lika mycket som ”Jag heter inte Miriam” av Axelsson som vi läste tidigare. Jag skulle inte valt någon av dem själv, ändå är båda böckerna mycket högt upp på min topplista. Har iom bokklubben insett att jag älskar den här typen av böcker.
Vilken grej Emelie! Den där kommentaren skulle bokklubben kunna ha som insäljningsargument! :)
Hej alla! Kul att vara med igen för andra gången!
Jag lyssnade på denna bok som ljudbok vilket var både en positiv och inte så positiv upplevelse. Positivt var att jag verkligen gillade uppläsaren – vilken fantastisk Shetlandsdialekt och så underbar han var när han härmade prästen i början. MEN det som blev lite knepigt var att jag hade svårt att hänga med i svängarna ibland. Detta gjorde att jag faktiskt, nu efter att boken är slut, inte har stenkoll på vad som egentligen hände kring Einar och hans mamma/mormor. Skulle jag ha läst boken så skulle jag bara bläddrat tillbaka några sidor och läst igen om jag blev osäker, men nu fick boken bara rulla på. Om någon vill förklara för mig kortfattat hur hans mamma, mormor och Einar relaterade till varandra så skulle jag inte hindra er. ;) Inget jag kräver dock såklart!
Annars gillade jag verkligen att läsa denna bok. Den kändes annorlunda mot de flesta andra böcker jag läser. Det jag tyckte mest om var att den till stor del utspelade sig på Shetlandsöarna, passagerna därifrån kändes så levande och jag såg verkligen landskapet framför mig. Jag fascinerades också mycket av karaktären Gwen – vilken kvinna!
Åh ja! Shetlandsöarna seglade plötsligt upp som ett drömresemål för mig. Konstigt nog eftersom vädret verkade vara så asdåligt hela tiden. Men beskrivningarna var ju helt fantastiska.
Haha ja! Verkligen sämsta vädret någonsin. Men jag blev sugen på att gå på den där indiska restaurangen. Om den nu finns på riktigt…
Han fick verkligen den där måltiden att leva! Fascinerande hur vissa har förmågan att beskriva att man som läsare både känner lukt och smak.
Ja, det är nästan mitt favoritavsnitt i boken (konstigt hur en sån i berättelsen oviktig sak kan sätta såna spår) – jag ä l s k a r såna matbeskrivningar i böcker! Och gud vad jag typ konstant är sugen på indisk mat nu!
Ja, jag gillade verkligen den delen av boken också. Maten, Gwens världsvana sätt, huvudpersonen (jag har glömt bort vad han hette?) som aldrig varit på restaurang tidigare. Tyckte också mycket om passagen där rollerna blev lite ombytta – Gwen fick hälsa på i huvudpersonens värld och plocka potatis.
haha Ingela! Roligt! Och jag håller med. Jag hade till och med en period här i bloggen då jag lagade mat ur böcker där det fanns såna här detaljerade scener. Roligt!
Håller med. Fascinerande ställe!
Jag blev också väldigt sugen på att åka till Shetlandsöarna! Miljöbeskrivningarna var verkligen underbara.
Jag med! Trots väder och stormvindar! Har lite dubbla känslor kring Gwen, tycker att hon är lite väl belevad ibland.
Har inte läst ut boken, men har bara nåt kapitel kvar. Vågar vara med i alla fall :)
Jag (som valde boken) är glad att ni också tyckte om den! Jag har läst den både på norska (första gången jag läste den och blev så förälskad i den) och nu översatt till svenska. Jag var lite orolig att jag skulle tycka att berättelsen inte helt kom fram på samma sätt i översättningen men blev positivt överraskad, den funkade väldigt bra också översatt.
Vad roligt att läsa – för det var något jag funderade mycket på. Den norska språkmelodin är så vacker emellanåt så jag kan tänka mig att den var ännu lite bättre på norska (så som det väl alltid är med originalspråk gissar jag). Men jag tyckte att språket i boken var fantastiskt! Så många MÅNGA fina meningar.
Håller med om att boken var fängslande. Det var många oväntade vändningar längs huvudkaraktärens ”resa”. Jag mer eller mindre sträckläste boken men märkte att det ibland gick lite för fort (eller kanske var jag helt enkelt för trött) vilket innebar att jag halvt tappade bort mig innan jag var med på banan igen. Mycket fantasifull och imponerande berättelse. Och bitvis rättså makaber.
Jag håller med om allt. Jag tappade också bort mig ibland men det känns som att det gick att plocka upp och fortsätta. Även om storyn var komplicerad bitvis så hängde jag med hela vägen.
Jag tappade också bort mig ett par gånger, speciellt i början. Det var en hel del perifera släktingar att hålla reda på!
Den var fantastisk! Jag älskar när man får läsa om andra människors nörderi, liksom bara sugas med i det och också plötsligt vilja äga ett föremål i flambjörk. Jag övertygades på en gång!
Jag gillar att den fiktiva historien vävs in i världshistorien. Dock hade jag lite svårt att hänga med i alla svängar kring släkten, vem som egentligen var släkt med vem, vem som var den biologiska mormodern och vad som hände i Ravensbruck, fick bläddra tillbaks då och då men det var ändå lite svårt tycker jag. Beror troligen på att jag läste boken ganska utspritt i tid.
Åh, skönt att jag inte var den enda som hade svårt med detta! Jag känner igen mig i precis i det du skriver om att det var svårt att hänga med ibland. Och det förlorade ju boken på lite för min del, eftersom jag blir mindre intresserad av historien när jag inte helt och hållet har koll på vad som händer (såklart).
Ja, och det var rätt svårt att bläddra tillbaks och leta upp var det stod beskrivet. Hade önskat en bild över släktträdet eller liknande (kanske skulle ritat eget) som man kunde gå tillbaks till. Det blev stillestånd i huvudet när man insåg att Einar var ättling både till sin farfar och till sin morfar, det tog en stund innan jag redde ut att hans föräldrar inte var syskon utan kusiner, och det klargjordes ju dessutom några sidor senare.
Åh, jag inser att du har förstått mer än jag. Än svårare kändes det eftersom jag lyssnade på boken, svårt att spola fram och tillbaka. Ett släktträd skulle ju vara perfekt.
Sorry, menar så klart Edvard, inte Einar. Skyller på att det var några veckor sen jag avslutade boken :)
Jag var lite tidig, läste färdigt boken för en månad sedan kanske. Gav den då i mitt inre betyg 3/5, men jag inser nu när vi pratar om boken att jag har tydliga bilder från boken kvar i mig, betydligt mer än många andra böcker. Den verkar hålla bra i längden helt enkelt. Jag tror också att den här boken skulle göra sig väldigt bra som film. Tänk alla härliga scenerier från Shetland – och stormen!
Jag tyckte om språket som jag nu har skrivit några gånger och min favoritmening var kanske också författarens favorit för den återkom en gång till. Den som mamman skrev till Einar om hur … vad fasen hette sonen … Edvard! var som barn och hur livlig han var och bara ville gömma sig bakom äppelträden. ”Och trots att jag är trött så är jag med och leker, för varje gång vi liksom hittar varandra igen är det en påminnelse om att livet har fått en mening.”
Äsch. Jag bläddrar i boken nu och hittar en mening på nästan varje sida som är värd att skrivas ner i en liten bok för att plocka fram en regnig dag. Lyxigt!
Åh, den meningen gick rakt in i mitt mammahjärta också. Det är ju precis så det är ju. Han beskriver det så bra.
Jag har ju inte läst ut boken, men har funderat lite på Hanne. Vad jobbigt det ändå måste ha varit att vara på gården och vänta? Och samtidigt få något korthuggna telefonsamtal… Och när han kom hem med sällskap? Fy.
Ja, om jag ska ge någon typ av kritik så gillade jag inte det där kärleksdramat så mycket. Man hade kunnat skippa Hanne, det tillförde inte storyn så mycket.
Ja, verkligen. Samtidigt upplevde jag att hon inte var så bra på att fånga upp de signaler som Edvard skickar. Sa han förresten inte rätt ut att han inte ville att de skulle vara tillsammans längre när han kom tillbaka, och så väntade hon ändå glatt på honom när han kom tillbaka?
Jag tycker att nästan alla karaktärer inte var helt gjutna. Det är mycket som inte beskrivs och som jag inte riktigt förstår. Vad var Gwens motiv till allt hon gjorde egentligen (allt från att spela att vara någon annan, att bli så tvärarg hela tiden och bara dra och till sist vara så oerhört dramatisk med båten)? Och Hanne dök väl bara upp där i början och honestly kändes det väl inte som att dom skulle bli ihop-ihop? Eller var det jag som slarvläste. Jag tycker att det kändes som att hon stannade kvar mest för att hon inte hade någon annan direkt stans att ta vägen.
Men ändå – det gjorde mig inget. Jag köper allt i boken. Trots glapp och glipor så är dom här personerna levande och trovärdiga för mig.
Nu slog det mig! Jag har redan lämnat tillbaks min bok till bibblan, minns bara vagt hur det absoluta slutet var. Vem var egentligen mamma till Edvards dotter??? Det redde jag aldrig ut.
Jag tokade det som att det ändå blev Hanne till slut, men vad tror ni??
Men wow. jag tog för givet att det var Hanne … men när jag läser (skummar) nu så står det inte klart ut att det är så. Är det någon som läst mindre slarvigt som kan svara?
Ah, nu när jag läste lite mer noggrant så står det på sidan 408 i samband med begravningen av Agnes (som fick begravas i Isabells kista) ”Så som jag och Gwendolyn Winterfinch i en annan tid, på en annan plats, skulle kunna få varandra.”
Jag som trodde jag läste hyfsat noga tänker nu dotter??? Har jag inget som helst minne av överhuvudtaget? Men tänker mig ändå att det var Hanne han valde (eller blev vald av ) till slut.
Det var i dom sista sista sidorna i boken. Lite epilogen om man så vill. Men dom sidorna var inte riktigt lika bra som övriga boken så jag förstår att du inte tog in dom sidorna. Jag gjorde nästan inte det jag heller. Men där får hans dotter den blåa klänningen uppe i träddungen där flambjörken stod och Edvard själv planterade valnöt.
Men just det ja, klänningen! Och nä, blev lite väl sentimentalt i slutet, nog därför jag förträngt det. Men ärligt, borde inte den där klänningen ha fallit sönder i trasor? Känns inte som om den behandlats/förvarats så där jättebra genom historien…
Jag tog för givet att det var Hanne, men det står väl ingenstans?
Vi tycks alla vara inne på samma spår. Men det står faktiskt inte så vi får fortsätta att hänga i ovisshet. Kanske?
Du har rätt. Jag svalde Gwen direkt då jag verkligen gillade hennes sätt och tyckte att hon beskrevs som en väldigt fascinerande kvinna. Men ja, varför ljuga från början? Och hon verkade så otroligt sval och världsvan och så bröt hon ihop som en riktig tonåring när hon fick se en kvinna på Edvards gård.
Åh ja! Jag älskade Gwen och hennes koll på ”old money”. Alla dom beskrivningarna när hon och Edvard skulle åka till vapenförsäljaren i Edinburgh var helt fab: inblicken hon gav oss in i överklassen kändes helt trovärdig tycker jag. Eller ja, författaren var det väl som gjorde det men … :)
Jag håller med om karaktärerna. Det är ju ett antal och det känns som om historien är viktigare än att få till personporträtten. Och kärlekshistorierna är lite överflödiga, tror det hade blivit en minst lika bra bok utan triangeldramat. För visst går Hanne väldigt snabbt från att knappt bry sig till att flytta in och ta över gården!
Ja, det gick lite snabbt och författaren känner sig inte bekväm i att beskriva sex och passion får man väl säga. Men karaktärerna behövdes nog ändå och kanske att det skulle finnas romans där också. För den här Edvard har ju en uppväxt som borde gjort honom till total kuf. Att växa upp med den fåordige farfarn, nazisten, som han alltid behövde försvara gentemot samhället. Och så ensamheten och potatisen. Tack vare kärleken blev han så tydligt oskadad på något vis för mig, tror jag. För jag uppfattar Edvard som en hel och fin person. Men passagerna runt relationerna osv är väl inte det som boken briljerar i hehe
Hanne var kanske med för att på nåt sätt ge lite ”bakgrund” åt Edvard? Gav honom lite erfarenhet, trots att han knappt lämnat gården under uppväxten… ;)
Blir en kort visit här inne ikväll för min del, en dotter med lunginflammation som behöver sin mamma…. Men jag kommer tillbaka en annan dag och läser ikapp på kommentarerna. Ser fram emot nästa bok också! Och om någon blivit sugen på att läsa fler norska författare, så säg till så kan jag tipsa om ett gäng! :)
Men ojojoj! Stackare! Krya på dottern. Det är klart att hon ska få ha sin mamma för sig själv. <3
Kommer in sent här pga seg läggning av tvillingar… Gillade boken mycket, tycker att den blev bättre och bättre, hade lite svårt att komma in i den. Kan vara pga av att jag inte riktigt kunde koncentrera mig i början av boken. Som ni skrivit ovan – kul med alla målande beskrivningar av trä! Min man har också Ved-boken (är en eldare liksom din man Erika) och måste nog läsa den också!
Jag hade samma problem som du men ville så ohyggligt ogärna ha missat att läsa en till bok i bokklubben så jag la in en extra växel förra helgen och det är jag så glad för. Jag tyckte så mycket om den här boken!
Ja, läste över halva boken förra helgen – skickade iväg resten av familjen till parken så att jag skulle kunna läsa ifred 😜
haha genialiskt!
Jag avrundar här jag med. Näst på tur att välja bok är Anna Maja så jag kontaktar henne på fejjan så har vi en ny bok att läsa snart hoppas jag. Jag återkommer! Tack för ikväll. Ni är bäst!
Ser fram emot nästa boksläpp!! Tack för ikväll, trots att det blev väldigt kort för min del. Men väldigt spännande att läsa allas kommentarer!