Ärade medlemmar i Böcker kan berika, varmt välkomna till vår tredje bokklubbsträff!
Jag lägger upp samma frågor som vi har haft tidigare men eftersom boken inte är skönlitterär så kanske dom blir lite svårare att svara på? Vi får se. Jag har tagit mig friheten att sålla och sortera om i en ordning som jag tycker passar bättre för just den här boken. Jag känner mig för övrigt lite nervös över hur många som kommer att dyka upp till vår träff. Det var ju så länge sedan sist! Kommer ni ihåg detta? Nåja snart vet jag för nu, nu kör vi!
Så. Frågorna:
1. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
2. Författarens syfte med boken. Varför har Klara Zimmergren skrivit den här boken?
3. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera, och till vem i så fall?
(Ågud vad jag hoppas att jag inte blir sittandes själv här nu.)
76 comments
Jag är här!
Jag börjar med första frågan. Även om jag inte tror att jag kan besvara den riktigt. Den rörde upp alla känslor jag har tror jag. En sådan igenkänning. Så mycket sorg, vrede, smärta, ilska, avundsjuka men också så fantastiskt mycket glädje, kärlek och lycka.
Jag kände också ingen mig i så mycket! Längtan och den djupa avundsjukan när alla andra bara gick och blev gravida hela tiden runt omkring mig. Och ÅNGESTEN över att få frågan ”har du barn” USCH och fy fan vad jag hatade den frågan.
Instämmer och skäms över att jag förr i tiden ställde denna fråga utan att blinka. Det var innan jag visste. Kommer aldrig att göra det igen.
Ja, som jag skriver nedan i mitt mastodontinlägg så får man ju snabbt en uppfattning om hur stor del tänket om barn verkar ha tagit hos Klara – antar att det lätt blir likadant för andra i hennes situation.
Det upptar alla mellanrum som finns, dag som natt. Fruktansvärt utmattande faktiskt. Jag tycker att det är en viktig bok, den fångar så många kvinnors (och mäns) öde, ett öde som det sällan talas om. Det är för privat och det är först nu när vi äntligen lyckats få ett barn som jag pratar om det med andra utomstående. Man är alldeles för skör under processen.
Precis så var det för mig med. Eller, jag pratade med några om det för annars skulle jag inte ha kunnat jobba tror jag – utan att ha haft några invigda i mitt kaos. Men vilka dom personerna var, som jag kunde prata med, var så här i efterhand ytterst random. Dom som stod mig närmast egentligen pratade jag om det med alls. (förutom med Ulf vi pratade väldigt mycket om allt så klart).
Jo, det var några på jobbet som visste. Faktiskt också helt random när jag tänker efter. Den allra första som fick veta var en kollega jag råkade få syn på tvärs över korridoren, genom glasdörrarna. Jag står henne inte speciellt nära men jag kände plötsligt ett sånt jäkla fruktansvärt stort behov av att få berätta för någon enda människa. Det var så märkligt att sitta på jobbet, i fikarummet och alla pratade om samma saker som vi brukar men min värld var uppochner. Kul att du nämnde det, jag hade inte tänkt så mycket på vilka jag delade detta med, men det var inte så mycket med de närmsta faktiskt.
Jag tycker att det känns som om det finns väldigt många som inte alls är finkänsliga när det gäller detta!
Det gör det verkligen! Jag tror inte att man inser vad man ställer till det när man ställer en så enkel fråga som ”har du barn?”. Det river upp sådana sår, momentant.
Jag håller med – det var hög igenkänning i mycket och mycket känslor kom tillbaka till mig som om det var igår. De var nog inte så bearbetade som jag kanske trott.
Jag tyckte så väldigt mycket om Klaras sommarprat men måste säga att jag känner både/och för den här boken. Jag tyckte väldigt mycket om dom delar som handlade om hennes längtan och strävan efter barn men att passagerna om hennes kärlek till djuren var delar som jag skummade förbi för att komma till själva ”storyn” eller vad jag ska säga. Vissa av djurhistorierna kändes relevanta för berättandet, det här med fölet och stoet till exempel men mycket av det som handlade om hennes hundar kunde jag inte riktigt känna lika mycket för.
Jag kan hålla med dig om djurgrejerna, det blev lite för mycket av det. Lite som att hon passar på när hon ändå skriver en bok. Hundar och djur är uppenbarligen en stor del av hennes liv men utrymmet det får avspeglar inte hur intressant det är att läsa om.
Tycker också att det blev lite mycket djur, även om det förstås är en stor del av hennes liv och en stor tröst i eländet.
Åh, jag ÄLSKADE delarna om hennes hundar :). Jag vet inte, det kändes som att man fick lära känna en så himla personlig bild av henne. Hund-Klara liksom. Lite sådär knasigt mycket hundmänniska nästan, men på ett charmigt vis.
För mig var upplevelsen också att hund- och djurskildringarna på nåt sätt skildrade att Klara någonstans, djupt där inne, kunde vara okej ändå. Att det dels var en tröst i sorgen och att livet kunde vara ganska så rikt och helt även utan barn. Jag vill gärna tro det iallafall.
Jag tyckte också om djurpassagerna och jag håller med dig om att det kändes som att man fick en fördjupad bild av vem hon är. Dessutom så fick de mig att börja längta efter hund!
Klart du inte blir själv! :)
Jag tyckte väldigt mycket om boken, precis som jag tyckte mycket om Klaras sommarprat. Hon känns som en väldigt ärlig, varm och öppen människa, öppen för både det mörka och ljusa i livet. Och hon beskriver sina känslor sådär så det känns i magen.
Jag har själv inte varit i situationen att vara ofrivilligt barnlös (av det enkla skälet att jag ännu inte påbörjat resan att försöka bli gravid) men det känns på något sätt väldigt trösterikt att läsa hennes bok och även många bloggar jag läst/läser på samma tema. Liksom ”i förväg” ifall att jag skulle hamna där. Jag inbillar mig att jag skulle känna mig mindre ensam redan från start på något vis.
Det tror jag med, och jag som har varit i hennes situation kan känna igen så mycket så mycket så den känns väldigt sann och ärlig. Dessutom tycker jag om hur hon skriver. Det är liksom ärligt och öppet utan att bli kladdigt, geggigt eller för sårigt.
Det bästa för mig var nog ändå igenkänningen. Så himla mycket av det och så skönt att känna att man beter sig ”normalt” i en sådan kris. Jag tyckte också så oerhört mycket om slutet, när de äntligen får sin son och hur hon skildrar hela den övergången. Jag relaterar väldigt personligt till boken. Det är inte min story hon berättar om, alla som kämpar med barnlöshet har sin egen story, men känslorna tror jag är de samma.
Verkligen! Och det här hur så mycket av den sorg man lever med under åren då man försöker och längtar och blir besviken försvinner. Alltså kanske inte helt, men nästan ändå? När jag tänker på alla våra missfall som vi hade så kan jag ändå göra det med någon slags ömhet och tacksamhet hur konstigt det än låter: men om det nu var det som behövde hända för att jag skulle få ha Olof och Greta här hos mig så var det så. Och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Eller hur! Vi pratade lite om detta här hemma här om kvällen. Jag minns åren som ofrivilligt barnlös som ganska fina nu så här i efterhand. Vi gjorde några fina resor och hittade ett djup i vår relation, till och med så pass att vi gifte oss. Sedan påminde min man mig om alla timmar i terapi, alla gånger jag bröt ihop på hallmattan och grät tills jag knappt var kontaktbar. Allt det där blåstes bort i samma sekund som jag hade vår nyfödda dotter på mitt bröst. Fantastiskt att man kan läka så snabbt!
Verkligen! Det är faktiskt helt overkligt och otroligt på samma gång. Men så är det.
Ja, så fint att de fick en son till slut! Jag har dålig koll på Klara sedan innan och blev tvungen att googla medan jag läste och kolla så att allt faktiskt ordnade sig till slut, för det var så himla dystert ett tag. Sen blir jag så himla tacksam för att jag haft lätt att bli gravid, det är nog min starkaste känsla när jag läser boken.
Ja, det är en historia med ett lyckligt slut och jag undrar om hon hade skrivit den här boken om det inte hade blivit så? Jag har för mig att hon sa något i sitt sommarprat om att hon ville förmedla till alla som längtar att det kan bli bra i alla fall – även om man inte får barn och jag tyckte att det var så synd att hon sa så – för hon vet ju faktiskt inte det. Hon vet att hon hade gett upp hoppet och bestämt sig för att bli en trädgårdsodlare i stället när hon fick veta att det fanns en pojke där för henne. Hon vet inget om hur det skulle ha känts en månad efter den där dagen då samtalet kom, eller efter ett år eller fem. Jag tror att det där inte var med i boken, eller hur? Här fick det sluta så som det blev: med att hon känner sig som världens rikaste som till sist fick sin son.
Nä det är en bra poäng. Jag upplever inte att hon nånsin känner sig helt tillfreds med att livet utan barn, och tror heller inte det tas upp i boken. Istället blir ”lösningen” att de får sin son. Det blir nog svårt att försöka förmedla en känsla av att det blir bra ändå när hon inte själv visar att det blir det.
Håller med om att det var plumpt sagt! Har faktiskt inte lyssnat på hennes sommarprat – men hört att många tycker att det var superbra. Måste nog göra det inom kort!
Jag är också här!
Och följer exemplet ovan och börjar med första frågan även jag. Tyckte vissa bitar var väldigt känslosamma och fint beskrivna, medan andra lämnade mig ganska oberörd. Gillade hennes relation med hunden väldigt mycket! Sen kände jag att jag hade ganska svårt att relatera till mycket hon går igenom.
haha! precis tvärt om som för mig! hon har kastat ett bra nät då :)
:) Ja jag har alltid haft någon dröm om att bli veterinär (och ville länge hellre ha en katt än ett barn, men har nu barn och fortfarande ingen katt…)
Hej! Kul med bokklubbsträff igen! Jag har inte antecknat lika mycket när jag läste denna bok som under de övriga, så provar att fylla i frågorna lite kortfattat:
1. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
Jag tyckte att boken var bra och intressant, välskriven och uttömande. Hos mig väckte den ett slags medlidande och en förståelse för den sorg som uppstår, jag har svårt att relatera till boken själv då jag inte upplevt samma sak (har dock vänner som gjort liknande resor, så känner ändå igen en hel del).
2. Författarens syfte med boken. Varför har Klara Zimmergren skrivit den här boken?
Det känns helt klart som en sorgebearbetning skulle jag säga. Och kanske ett sätt att berätta något som många är med om, som en tröst för dem som upplever samma sak?
3. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
Det är ju ett väldigt tydligt tema: barnlöshet. Men även en kärlekshistoria till hundar skulle jag säga!
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
Jag tycker att språket är lättsamt eller hur jag ska säga, det är ju inte det som gör den litterära poängen i denna bok utan snarare berättelsen. Ett tidigt favoritstycke var när Klara beskriver att hon kan koppla av på hundträffarna, eftersom det i stort sett bara är då som hon slipper prata om barnlösheten. Då förstod jag hur stor del av den vakna tiden detta tar!
5. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera, och till vem i så fall?
Ooops, var lite snabb där med att svara på alla frågor, kanske skulle börja med första som ni andra… och glömde femte också ser jag. Tur att det inte finns några rätt och fel i den här bokklubben väl? ;)
inga rätt och fel! älskar att du svarat på alla frågor UTOM femman så att vi ska få hänga lite och undra … :)))
Eller hur, det var en medveten cliffhanger ;)
Sen har du verkligen helt rätt i hur stor del av den vakna tiden som längtan efter barn tar. Den är tamejfan dygnet runt JÄMT. Förutom ens egna lidande av att leta tecken, bli besviken, planera sjukhusbesök, ta sprutor, ha koll på cykeln etc så finns det ju gravida och barn överallt. Och så rädslan för att få frågan om det där med barn, att få menande blickar om man inte dricker vin vid en middag osv.
En terapeut som vi träffade när det var som tyngst för oss sa att ofrivillig barnlöshet är en sorg som är väldigt svår att bearbeta eftersom den inte har något slut (förrän man blir gravid då kanske förutsatt att det inte leder till missfall) och upprepas varje månad när det inte har blivit något. Det är som att man befinner sig i en ständig cykel av sorg och hopp – och det tycker jag att Klara beskriver så väl i boken.
Ja, det beskrivs verkligen bra! Och det är nog väldigt svårt för mig som inte varit med om detta att förstå! Det som jag också tänker på och som det skrivs en del om är avundsjukan, som jag antar är omöjlig att inte känna när andra blir gravida, samtidigt som man naturligtvis vill vara glada för deras skull. Svårt det där!
Ja det är svårt att ta till sig hur jobbigt det måste vara. Tyckte det var jobbigt när vi skulle skaffa nummer två och det tog hela tre månader…. Att gå så år efter år, fy fan. Att det ens går att fungera i längden.
hehe, man funkar faktiskt bara lite si-så-där under dom där perioderna. Men samtidigt har man många dagar som är väldigt fina också. Jag minns det som att livet var inramat av cykeln: först försök och sedan två veckors väntan sedan besvikelse och sedan två veckor då jag levde som vanligt: gick på restaurang, reste och levde life väldigt mycket – sedan in i två veckors väntan och letande efter tecken och en långsamt avtagande hoppfullhet.
Jag till skillnad från Klara förändrade mitt liv väldigt mycket under försöken: jobbade mindre, med mindre stress etc. Jag blev liksom helt manisk i mina försök att kontrollera det som inte gick att kontrollera. Helt kocko blev jag på många sätt. Men jag, också till skillnad från Klara blev ju gravid flera flera gånger så jag hade dessutom ångest över att få ett plus eftersom jag var så rädd för att det skulle leda till missfall. Usch vilken förfärligt stökig och rörig tid det där var. :/
Usch, kan inte ens sätta mig in i tanken av den dubbla känsla det måste ha varit att få ett plus i det läget – och sedan vänta på ett eventuellt missfall! Samtidigt som man väl ändå blir glad, eller?
Första gångerna gladare än dom sista. Dom sista gångerna var ren och skär ångest. Samtidigt lite hopp – ett plus var ju trots allt ett steg mer mot något än ett minus.
Jag tycket att temat är väldigt intressant! Följde de där programmen som hette typ Jakten på ett barn (?) slaviskt, det gick ett på SVT och ett på tv3 parallellt, ironiskt nog precis när jag var gravid med mina tvillingar…
Jag har en ”motfråga” på fråga 5, eftersom jag märker att flera här inne varit i en liknande situation som Klara.
Jag har nämligen funderat mycket på om/hur/vem jag kan rekommendera & ge den vidare till.. En av mina allra närmsta vänner är inne i IVF-resan och har igår (så nu håller vi tummarna allihop!) gjort sin andra insättning som vi förstås alla hoppas ska bli en liten bebis <3.
Och först när jag hade läst ut boken tänkte jag att "åh, den här måste hon få så hon känner att hon inte är ensam i situationen". Men sen började jag tveka och känna att "men oj, Klara blir ju faktiskt inte gravid, så det är ju inte alls någon pepp..".
Ni som varit i samma situation som Klara – hade ni velat läsa detta när ni var mitt i det? Eller vill man egentligen inte alls ha för mycket intryck av "alla andras" resa?
Jätteknäpp fråga förmodligen men jag undrar verkligen.
Väldigt bra fråga skulle jag säga! Väntar spänt på svar!
Jättebra fråga! Jag tror att jag hade uppskattat den. Jag letade och läste många bloggar av människor som befann sig i samma situation. Jag tror inte att man blir deppig av att Klara aldrig blir gravid, allas resor är ju olika. Jag tycker att den också skildrar att det kan bli bra hur det än går. En liten tröst i att även om det inte går som man vill så kan det bli bra i alla fall. Och jag tycker att det är en fin gest att visa din vän att du läst den här boken och på ett sätt fått lite mer förståelse för vad det är hon går igenom.
Jag hade inte velat ha boken. Jag tillhörde skaran som inte ville höra om andras lyckade resor och framförallt inte om deras misslyckade ivf-resor. Jag tror att vi alla är olika. Vissa läser på och vill veta allt medan andra behöver stänga dörren hårt om sig. Jag tror att du ska gå på din magkänsla – alternativt tips om den här boken när din vän själv börjar prata om adoption. Men låt henne prata om det där med adoption själv = *tips* Jag höll på att förlora förståndet när folk skulle prata om adoption som ett alternativ gärna ur perspektivet: ”jag hade gärna adopterat om det inte varit för att jag har haft så lätt för att bli gravid” Så. Dumt. Sagt.
Erika har nog rätt. Det är nog olika för alla. Det blir så lätt att säga nu när man befinner sig på andra sidan att jag velat haft den, det är inte alls säkert att jag hade tänkt så då. Som vi diskuterade ovan så glömmer man snabbt sin sorg. Så jag håller med om att försöka gå på magkänslan.
Det är svårt det här med adoption, jag fick också höra det från flera håll, ”ni kan ju alltid adoptera”. Nu kunde inte vi det eftersom min man passerat åldersgränsen för när man får göra det (42 tror jag, jäkla skitregel men det är utanför den här diskussion). Adoption är ju ändå trots allt ett andrahandsval för flera parter liksom, det är ju inte det man drömmer om när man bestämmer sig för att sluta med preventivmedel. Det är nog en mycket lång process att komma dit och finna frid och ro i det.
Jag håller helt och hållet med. Jag kom faktiskt aldrig till den punkten där det kändes som ett alternativ ens. Jag vet inte varför det var så, men så var det. Klara beskriver det bra i boken … ska se om jag hittar igen den passagen!
… även om hon till sist _kom_ till punkten och adopterade och allt blev väldigt väldigt bra!
Jag tyckte så mycket om hennes beskrivning av livet som en radda upprepningar som bildar ringar i en kedja och att det är dom som håller ihop livet. Och att det sedan insprängt lite här och där finns de vackra dyrbara stenarna och berlockerna: de stora ögonblicken, de som gnistrar och som gör att man minns.
Shit, det där har jag missat! Minns bara att hon skrev om barnbeskedet som den finaste stenen i armbandet och att det verkade knyta an till något tidigare i boken. Var det i början? Jag lästa första kapitlen redan innan jul men resten först nu i helgen. Hur som helst, mycket fint beskrivet.
Längst ner på sidan 13 :)
Tack! :)
Hehe, tänkte precis samma sak, kommer inte ihåg något av detta, men det var också ett bra tag sedan jag läste boken. Var så fint så jag borde ha antecknat dock kan jag tycka :)
Är här sent om sider-kaos på jobbet :(
Tycker mycket om boken, inte fullsändig igenkänning men knslorna efter att förlorat två barn sent under grav ( båda v26) slutklämmen där hon konstatera att om det inte varit så som det är hade inneburit att hon aldrig fått sitt barn är precis så jag känner när jag tänker om vägen till mina två barn.
Precis som vi pratade om lite tidigare här ovanför. Det är fint att det är där man kan få hamna efter allt som varit tungt.
Samma här. Vi fick till slut vår dotter tack vare äggdonation. Det var ett MYCKET stort steg att ta, framför allt för mig. Allt det där om att det inte är mina gener osv. Idag kan jag inte tänka mig ett bättre barn, jag skulle inte vilja byta henne mot någonting alls, det var så här det var menat att bli. Nu står vi där igen, börjar bli redo för att försöka få ett syskon till vår dotter. Mycket av känslorna kommer tillbaks, samtidigt som jag har ett större lugn i mig. Katastrofen vore inte lika stor om det inte fungarar, vi har ju varandra vi tre. Och vi har inte bråttom.
<3<3<3
Jag valde den här boken dels för att läsa om andra som befunnit sig i samma situation men också lite för att belysa detta. Liksom lite som undervisning för dem som inte befunnit sig mitt i det. Nu är det nog i alla fall några till i världen som inte kommer kläcka ur sig klumpiga kommentarer om barnskaffande :)
Ja, det var bra syften!
Jag håller med: bra syften och ett bra val. Nu när vi pratat om den så tycker jag ännu mer om den. Och jag tycker så väldigt mycket om Klara. Hon känns som en så genomsympatisk och lugn person.
Kommentarer om barnskaffande har jag länge varit försiktig med =) Men fick en påminnelse om det här med barnprat i allmänhet (tänker på stycket när Klara är på fest och hamnar bredvid en man som bara pratar om sina barn hela tiden). Klart det inte heller är så kul för en som längtar…
Gudars! Det där är så svårt (men helt sant och väldigt pricksäkert beskrivet av Klara) nu när jag har barn så blir det så mycket prat som handlar om barnen. Men jag försöker att låta bli när jag är med kollegor och vänner som inte har barn. Svårt ändå: Oggi är liksom en STOR del av mitt liv just nu.
Nu måste jag tyvärr lämna! Jag har gjort mitt val av nästa bok och mailat Erika, så ni får veta inom kort!
Tack för idag! Och tack för ditt mail! Jag är så glad över ditt val. Det är en bok som jag verkligen vill läsa men inte har kommit mig för än. Ni andra får se om någon dag eller så!
Jag måste också strax avsluta. Tack för att ni läste den här boken med mig!
Och by the way, vore det inte fantastiskt kul att träffas IRL någon gång och diskutera en bok? Kanske någon gång i år? Hurra skulle jag säga, kram på er!
Det tycker jag att vi ska göra! Kanske när vi firar ettårsjubileum? Det vill säga någon gång efter sommaren-ish :))
Tack för ditt bokval! Jag är väldigt glad att jag fick läsa boken och återuppleva en del minnen plus att jag fick prata om allt igen. Det behövde jag tydligen. Kram tillbaka!
Ja!! Röstar också för fysisk träff i höst! Gärna på valfritt slott!
Vill också!
Nu ska jag också sluta. Om någon dag eller så återkommer jag med ett inlägg om vår nästa bok. När jag träffade min vän Katarina idag så sa hon att den boken var den bästa hon läst förra året så vi har verkligen något att se fram mot!
Stor kram och tack för idag alla!
Nu har jag läst alla kommentarer och tårarna rinner. Tycker ni verkar vara mycket sympatiska och kloka allihopa!
Så mycket känslor inblandade i allt det här. Och tacksamhet, eftersom min och mannens ivf-resa var ”enkel” i jämförelse med andras. Men nu har vi meddelat kliniken att våra 6 nedfrysta embryon inte ska sparas längre. Blä.
Åh missade ”träffen” 😕
Läst igenom er andras kommentarer och känner att jag verkligen saknade att vara med – tyckte väldigt mycket om första ”träffen” vi hade 👍
Tyckte om Klaras bok och kände väldigt mycket med henne. Är egentligen själv ”ofrivillig barnlös” då jag inte fick de syskon jag trodde min dotter skulle få. Men det berodde inte på att jag inte kunde få fler barn, utan hade andra orsaker. Hur som, har någon väldigt nära som gått igenom lång IVF-behandling, med både insemination och provrör. Jag förstod inte då vad hon gick igenom… nu förstår jag lite bättre. Hon har en liten kina-flicka och ”fick” ett barn till slut, precis som Klara.
Jag uppfattar boken skriven som en sorgebearbetning och tyckte som sagt om boken. Den hade ett för mig tilltalande språk. Vissa gånger när jag läser böcker, kommer jag på mig själv att hoppa över stycken, om bokens språk inte tilltalar mig. I den här boken läste jag allt 😉
Längtar nu efter nästa bok och nästa träff – DEN ska jag inte missa!
Kram Brittis
Missade tyvärr också, det var en sån kväll ikväll :( Håller med om att hundpassagerna i vissa fall var lite för detaljerade, men oh så viktigt det är med någon form av avbrott från den känslomässiga berg-och-dalbana som ivf innebär.
Jag var laddad att vara med (för första gången), men fick det inte att fungera med kommentarer från varken telefon eller platta. Nu på stationär dator. Jag gillade boken mycket (men är heller inget hundfan), har själv haft en enkel resa till barn men läst mycket om ofrivillig barnlöshet, ivf och så vidare och på senare år även följt vänner i det. Det var fint att få läsa era tankar om boken!
Jag fick tyvärr inte tag i boken så missade både läsupplevelsen och boken. Hoppas kunna hänga på igen på nästa bok :)
Läsupplevelsen och d i s k u s s i o n en menar jag så klart…
Missade också träffen, trots lång peppar inför den då jag läste boken samma dag som jag fick veta vilken det blev. ;) Här kommer några korta meningar iaf.
1. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
Grät mig igenom hela boken då jag både är hundmänniska mitt uppe i ett farväl och var i barnlöshetsträsket i flera år innan vi fick vår plutt. Väckte många känslor. Jag tror att de stora delarna om kärleken till hundarna tas emot bättre om man inte tror (som jag gjorde) att boken bara ska handla om barnlöshet. Och självklart om man själv har haft ett älskat husdjur och kan relatera till den kärleken. Men sen tror jag också att den biten var en viktig del av hennes bearbetning, sorg och… Avlastning för själen. Och därför förstår jag att den fick ta plats, den innehöll ju dessutom ytterligare en sorg att bearbeta (fast en annan sorts sorg än barnlöshet). Åh, så svårt att beskriva… hoppas ni förstår.
2. Författarens syfte med boken. Varför har Klara Zimmergren skrivit den här boken?
Bearbetning av sorg. Lyfta fram ett viktigt ämne. (Barnet vaknar snart, får bli lite rumphuggen text här, hehe!)
3. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
Kärleken till hundar, sorg, barnlöshet, bearbetning och en smula hopp.
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
Lätt, ärligt och djupt.
5. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera, och till vem i så fall?
En bok som rör upp känslor många kan relatera till, dvs en bra bok. ;) Jag skulle dock velat ha mer av det lyckliga slutet, efter att personligen ha harvat runt i sorg hela boken. Så en känslig själ, mitt uppe i detta skulle nog göra bäst i att lämna boken på hyllan en stund. Men annars kan nog de flesta få ut något av det, om än ”bara” mer kunskap om hur vissa har det och vilka meningar man kanske helst vill slippa. Eller nått? :D
PS. Ett valfritt slott för en bokklubbsträff lät ju fantastiskt, haha!
Pepp inte peppar… :)