Ser ni det lilla ynkliga som pågår där borta i min soffa. Än en gång är ett av våra barn sjuka. Nu är det Olof som har feber och just nu sover han. I natt kom han in i vårt sovrum, het som en kamin och yrade: ”Jag vill inte åka över sjön!” Vi svarade att han inte behövde göra det heller utan att han kunde lägga sig och sova mellan oss, mamman och pappan. ”Men då får jag ju inte träffa min familj!” Han var så bedrövad.

Det här året har vi tagit rekord i antalet sjukdagar i familjen. Sedan terminsstart i januari kan vi räkna antalet veckor då båda barnen har varit på förskolan alla dagar med en hand. På riktigt alltså. Och jag förstår att det är så här det är emellanåt. Att man har perioder då barnen är mer sjuka och bygger sitt immunförsvar eller vad man brukar säga. Och vi är inne i den perioden nu, helt klart. Förutom att det är svårt att se sina barn sjuka så är det hemskt tungt att inte få tillräckligt med tid på arbetet. Vi har löst allt, jag och Ulf, vi har delat/delar på vabbandet och vissa dagar (som idag när Olof bara sover) så kan man ju jobba en del hemifrån. Men vi har jobbat på kvällar och helger, för att täcka upp eftersom både han och jag har såna arbeten där ingen kan hoppa in eller vikariera för oss, och det som blir lidande är vår tid. Min och Ulfs tid. Barnen kommer etta, jobben tvåa och vi som par sladdar runt på tredje plats.

Men det är okej. Vi vet att det är så här. Vi pratar om det. Ibland blir vi griniga men oftast kan vi vara sansade och vuxna runt det hela. Och nu är det fredag och solen skiner. I nästa vecka åker vi till Spanien och jag ber en bön för att vi alla ska vara friska då. Så att vi kan åka. För trots att det blir ännu fler dagar borta från arbetet så behöver vi den här resan. Vi behöver den verkligen.