Det är lika bra att jag varnar med en gång. Detta är ett skrytinlägg. Jag är så stolt nämligen, för ser ni dessa semlor? (jag gissar på ja pga gissar att ni har ögon men i alla fall:) JAG HAR BAKAT OCH GJORT DESSA!

Mallometern slog i taket i helgen och bäst av allt: dom blev så goda så goda så goda. Jag gjorde dom så som min mamma brukade göra dom när jag var liten och det var en så träffande sak som jag hörde att en man frågade sig på radion på fettisdagen: ” är det inte så att ens måttstockssemla är den man åt som barn?” Och om jag är facit till hans fråga så är svaret ja: så här goda semlor har jag banne mig inte ätit sedan jag var barn.

Vår gäst var Stefan som ni kanske har följt under hans utbildning till naturguide i Sydafrika? Han är hemma nu och det är vi alla så glada över. Inte minst barnen. HERREGUD vad dom är glada över att han är hemma. Mest Olof. Åh, så många frågor: ”Har du sett en barracuda?” ”Nej”, ”Okej, har du sett en vithaj då?” ”Nej, men jag har sett en späckhuggare en gång” ”WOW!”, ”Stefan, har du varit på Mars?” ”Nej, tyvärr inte.” – ja, det med Mars var Olofs tredje fråga. Allt coolt som finns och kan göras här i världen förknippar han med Stefan. Det är tydligt det.

Men tillbaka till semlorna och mina självgoda känslor runt dessa.

Barnen tyckte att dom var svåra att äta och omdömet var: ”jag tycker inte om såna här” och här skulle ju självförtroendet lätt kunnat få sig en knäck men. Men! dom gillade vetebullarna och ja, det var ju dom jag hade bakat så … mmmmm den smakar så gott: segerns sötma. Och det är väl ungefär från och med nu som det är fritt fram att kalla mig bagar’n. Om ni vill.