Jag tycker att det är tungt nu. Tungt att leva. Orlando kan inte lämna mitt huvud. Det är så obegripligt. Att någon kan hata så mycket att människor är den de är och älskar den de älskar. En stor del av mitt vuxna liv har jag levt på gayklubbar. Det är där jag har känt mig hemma och konstigt nog trygg. Jag har till och med skrivit en bok som handlar om mig och om kvinnor som älskar bögar (och bögar som älskar kvinnor). Så jag vet. Jag vet ju att det här hatet finns och att det alltid har funnits. Jonas Gardells beskriver det så väl i sin trilogi Torka aldrig tårar utan handskar, och det är vad som har drabbat mig mest under läsningen. Påminnelsen om hur det var här i Sverige för inte så länge sedan. Orlando påminner mig om hur det på många sätt fortfarande är, även om det inte är lika tydligt idag. Även om hatet inte sker lika öppet. Men hatet får aldrig vinna. Kärleken, friheten och modet måste vinna över allt, bara för att det är så som det måste bli. I DN läser jag Johan Hilton. Han skriver: De mördade i Orlando ska hedras och sörjas. Men inte med rädsla, utan genom att demokratiska krafter fortsätter kampen för sexuellt och könsmässigt likaberättigande – med fler sympatisörer och supportrar än någonsin tidigare. Och det är fint och det är sant. Men samtidigt gråter jag. Jag känner så oerhört mycket för dom som är drabbade. Mammor, mormödrar, pojkvänner, makar, pappor, syskon, barn som har levt med rädslan och hatet och som nu inte har någon att skydda längre. Mitt hjärta är i tusen bitar.
6 comments
Och i denna värld ska våra barn växa upp och förhoppningsvis våga ta gör sig av livet och älska vilka de vill. Hur ska man våga ”släppa iväg dom” när den tiden kommer? (Jag kommer själv att göra det och stötta varje steg men sånt här gör mig rädd för vilken framtid som väntar våra barn)
Det som har hänt är så hemskt och overkligt att jag nästan inte kan ta in det. Tror jag därför reagerar med att oroa mig inför mina barn och min egna lilla värld. Att tänka större och på vad som hänt gör för ont helt enkelt…. skulle jag rada upp alla jag älskar, vänner och familj, så skulle det vara lika många som fick sätta livet till i Orlando….
Jag vet, och jag tänker på samma sätt. Jag får panik när jag tänker på allt som jag inte kan skydda mina barn – och dom andra jag älskar – mot. Man får göra så som man alltid gör: tar en dag i taget och inte glömma att andas.
Jag skrev om det också, vi var på Pride-paraden här i Boston i lördags och jag tänkte att den snart spelat ut sin roll här i Massachussetts men jag hade tyvärr fel i det. Så fruktansvärt. Och vi kan inte skydda våra barn mot allt hemskt men vi kan se till att de inte blir en del av problemet iaf och det är himla viktigt det också!
Verkligen! Jag läste det du skrivit och det var så fint och så sant.
Ta en dag i taget och inte glömma att andas är bra! Det kan man liksom mäkta med även om jobbighetskänslorna hänger över en! Ibland är det enkla det bästa. Tack.
♥