Tre väldigt typiska saker med att leva med våra två treåringar just nu:

1. Det ROLIGA pratandet och tankarna som är så random i deras huvuden just nu. Exempelvis i morse vid frukosten när vi pratade om att det ska vara Halloweenfest på förskolan och jag undrade vad dom ville klä ut sig till. Skulle dom vara någon av karaktärerna från Planes, Bilar, Frost eller kanske nya favoriten Spiderman? Nej nej. Så här ser deras idé om det hela ut:
   Greta: Jag vill vara Hello Kitty!
   Jag: Jasså, ja, varför inte? Fast vet du ens hur man ska se ut då?
   Greta: Jaaa. Och du ska åsså vara en Hello Kitty mamma.
   Jag: Hehe, jaha. Ja, vi får väl se … Olof vad vill du vara?
   Olof: En godis. Jag vill vara en godis.
   Jag: En godis?
   Olof: Ja.
   Ulf: Vad ska jag vara då?
   Greta: Du ska vara en flodhäst.
   En flodhäst! En godis! Var kommer detta ifrån? Och så två hello kittisar på detta. Gud vad jag har skrattat åt detta familjefoto i mitt huvud hela dagen idag.
2. Stöket. STÖKET! Det är många som droppat kommentarer nu och då och hit och dit både här i bloggen men också på instagram om att vi alltid verkar ha det så städat här hemma. Och grejen är att fram tills nu så har det varit sant och inte heller särskilt svårt. Barnen har inte varit så värst röriga. Det är vad jag förstår nu. För sweet lord and Mary Joseph vad dom kan dra fram grejer nu alltså. Jag lånar en scen från denna afton för att beskriva läget:
   Jag kommer hem från jobbet och kliver rakt in i ett … ja det är ett inferno. Då har Ulf och barnen varit hemma i cirka en timme. I barnens rum har alla lådor som går att tömmas tömts. I hallen har Greta skapat någon slags duplovärld som hon kallar för ”förskola”. Inne i badrummet har hon skapat en annan värld som hon kallar för ”skola”. I vardagsrummet håller Olof på att samla hemmets alla kuddar och täcken för att bygga en ”koja”. Ja, jag sätter det inom citationstecken eftersom det mer liknade ett valborgsmässobål av tyg snarare än en koja. Att tavlorna cirka alltid ser ut som på bilden behöver jag inte säga va? Vid deras pysselbord låg alla pennor utspridda och av Olofs pysselbok var det inte mycket kvar eftersom han med stor passion övat på att klippa. TV och valda väggar har han också hunnit utsmycka med dekortape. ”Jag har gjort lite snyggt till festen mamma”. EN TIMME!!
3. Viskandet. VISKANDET! Det är ett sånt viskande hela tiden. ”Måte-behöver viska i ditt öra mamma”. Okej, vad? Mycket oklart. Det är sällan viskningarna är något men viskas ska det.

Och allt detta. Supergulligt. Och trots att jag kanske inte är dödsförtjust i stöket så vet jag att jag kommer att sakna det den dag då det försvinner. Jag älskar att dom har så mycket projekt för sig och att dom låter oss få vara en del av det.