Livet va. Herregud vad jag är ägd av livet just nu. Sedan terminsstart VT-16 har vi haft fler vabdagar än under samtliga tre föregående terminer hopslagna. Så på sätt och vis hade vi det väl kommande, som man skulle säga over there. Det är så jag försöker tänka på saken nu: Att det inte är mer än logiskt. Att alla har såna här rövarperioder då familjen är mer sjuk än frisk. Att det är lagen om yin och yang som råder. Sånt försöker jag tänka men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag liksom slirar runt i jollen bakom båten som brukade vara mitt liv. Och dom här dagarna, dom här friska vabdagarna när båda barnen är hemma och vi försöker få någon slags ordning, dom gör mig nog lite tokig. Idag har vi visserligen haft det rätt fint och stundtals rätt trevligt men ändå. ÄNDÅ! Det är inte en redig tanke som får utrymme i sällskap med mina två små som hittar på så många saker hela tiden. Jättestort fat med frukt har kraschats (”det var en olycka mamma! Jag skulle ju bara lyfta ner den från bänken!” Dock: tur att hon inte gjorde illa sig.), ansikten har skrapats (att vara i en lekpark med full vinterklädsel i avsaknad av snö blev otympligt och halkigt och ja även det där var ju en olycka så klart, men där hade hon inte lika tur som med fatet), pussel med havdsdjur har lagts sextio gånger i rad (”Mamma, har du ÄTIT marulk?” ”Vet du, pappa klev på en fjärsing en gång.” ”Kan havskatter äta såna där små fiskar, mamma?” SAMMA FRÅGOR VARJE GÅNG) och vi har tittat på Frost (cirka 90 minuter av relativt lugn aaah). Och så alla dessa charmerande frågor och funderingar:

”Men mamma, saknade inte du och pappa oss när ni var i Spanien?” (dvs den där gången för cirka femton år sedan då pappan klev på en fjärsing)”För jag *snyft* saknade er JÄTTEMYCKET! Och jag *snyft* LÄNGTADE SÅ MYCKET EFTER ER DÅ *gråt*”
”Men mamma, varför dog alla dinosaurierna?” ”Var det för att det kom en jättestor stjärna?” ”Berätta igen om hur det var när alla dinosaurierna dog?”

Det enda jag och Ulf orkar göra om kvällarna nu är att dumtitta på tv. Eller dum och dum, vi tittar på tv och det är inget fel med det. Förutom att jag är en sån som stay true till dom serier som jag har börjat titta på. Alltså har vi i det senaste harvat oss igenom den sista säsongen någonsin av Californication och nu ska vi ta kål på Mad men. Jag vet, två serier som vem? ingen? jo jag *vinkar* fortsatt att titta på. Parallellt vet jag att det finns nya serier, bra serier, såna-som-folk-pratar-om-serier som jag egentligen hellre vill titta på. Men jag är då som sagt den trogna typen och min art bör vårdas. Ömt. Det är också hur jag försöker tänka på saken nu.

Vid sidan av allt detta har jag utvecklat en ny talang som går ut på att jag läser så många böcker som möjligt samtidigt. En biografi om Hillary Clinton, en bok om tarmsystemet, ett par reseguider till Malaga (och ja, varför inte – en om Mallorca också) samt en reportagebok som till stor del utspelar sig i 60-talets Afrika. Ja, det är tydligt att jag är en jolle på drift. Jag sätter mitt hopp till februari (som ju började så bra, zzzz).