Välkomna till böcker kan berikas TIONDE bokklubbsträff!
Idag ska vi alltså diskutera Vi är alla helt utom oss av Karen Joy Fowler. Våra frågor är dom gamla vanliga och vårt förhållningssätt är det gamla vanliga, det vill säga: vi förhåller oss fritt till dom.
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har författaren skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
Okej. Nu kör vi!
89 comments
Jag tycker om boken! Det känns som två olika böcker före och efter avslöjandet om att Fern är en apa.
Hej! Jag tänker och tycker så mycket om den här boken att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Förutom så här: jag tyckte mycket om den. Jättemycket!
Åh-hå-hååå. Är SÅ glad i den här boken alltså. Herre vad jag haft ont i skelettet och hjärtat stundtals men alltså. Känslor.
Åh vad jag tycker synd om den unga Rosemary. ”Börja i mitten”. Nä fy fan. Jag känner att jag är lite all over the place efter den här boken, så att säga.
Hehe, känner igen mig lite i det där är andra tycker att man pratar för mycket, var likadant för mig när jag var liten! Har dock inte hört att jag ska börja i mitten någon gång ;)
Känner igen mig i det FORTFARANDE och avskyr så innerligt det där påskyndandet. Som att någon väntar sig en poäng när ALLT JAG BERÄTTAR HÄR är poängen.
Jag tycker att det är en så spännande dissekering av vad som är ett minne och vad som gör en människa. Hon Karen alltså visar så tydligt att vi minns saker olika HELT olika och att olika händelser, till och med små, kan få en helt avgörande betydelse för hela uppfattningen om sig själv. Och när det minnet sedan sätts på prov: vad som då händer med en. Spännande.
Håller helt med. Detta är lite att sätta fingret på spiken. Har alltid varit fascinerad av referensramar och vad det är som gör att vi uppfattar oss själva, andra eller verkligheten på ett visst sätt. Tänk hur fel det kan bli om man fastnar i en ”omogen” eller t o m falsk bild av verkligheten…
Och när lilla Rosemary vaknar upp på ett ställe hon inte känner igen och när hon får åka till farmor och farfar, och tror hon blivit bortlämnad? Hjärtknip!
Väldigt mycket hjärtknip! Och också en av de delarna som för mig fick det att kännas som att jag ibland läste 4-5 böcker i en, som att varje episod egentligen kunnat höra till en helt annan typ av bok (krim, thriller osv). Gillade verkligen berättargreppet och dimridåerna som ju var sanna men som samtidigt bäddade för överraskningar.
Jag tyckte också mycket om den även om jag samtidigt kom att känna ett visst obehag kring den.
Blev helt äcklad av mänskligheten stundtals.
Instämmer. Det var väldigt många osympatiska mänskliga drag man fick möta…
Jag med. Hatar djurförsök så mycket. Tycker att meningen som väl brorsan sa om att en studie inte säger så mycket om försöksdjuren som om personen som gjort försöken var så briljant.
Ja verkligen.
Lättläst bok med en överraskande skildring av en person(lighet)s bakgrund och familj. Fick många tankeställare och lärdomar gällande uppväxtens inflytande, djurförsök och människans liten- respektive storhet…
Här är en till som gillade! Mycket! Njöt så otroligt mycket av språket och dramaturgin och drivet i den här boken, läste första 100 sidorna i ett svep bara för att jag rycktes med och blev så fängslad och nyfiken. Kunde inte slita mig.
Och alltså chocken när Fern visade sig vara en apa! Haha, jag nästan skrattade högt, hade totalt låtit mig luras in i en helt annan känsla och uppfattning.
Ja, visst var språket så otroligt lockande och lättläst? Så familjärt och ”talat”. Underbart att sköljas med. När Fern visade sig vara en apa sa jag ett högt ”Nä nu!”, vek ihop boken snabbt och fortsatte sen plöja till sidan 131.
Jag tycker att det fanns ganska många perifera personer som skildrades väldigt knapphändigt, man fick liksom inget grepp om dem. Som Reg och Todd t ex (var tvungen att slå i boken för att se deras namn, har redan glömt dem…).
Det är väl visserligen så i livet också. Perifera personer som dock spelat centrala roller i tider av ens liv.
Tänk att liksom ”äventyra” hela sin familj och framförallt sina barn på det här sättet. Samtidigt som det också känns lite fint. Jag har så svårt att relatera till det och sätta mig in i det och det är nog mycket det som gör det så nervkittlande.
Ja, det är ganska svårt att förstå faktiskt! Att forskningen blir viktigare än familjen på något sätt. Kanske därför som om många i familjen visade sig må dåligt.
Det var ju en del där under ytan, som man inte pratade om. Så tragiskt.
Gillade också, mycket! Även om jag blev paff, och först lite besviken (tror jag?, när jag kom till stycket där det avslöjades att Fern var en apa.
Håller med, tänkte att det måste vara ett skämt. Boken blev plötsligt helt annorlunda och övriga karaktärer blev också förändrade.
Menar det inte på ett dåligt sätt. Bara så oväntat och plötsligt en helt annan dimension av boken.
Förstår hur du menar, det tog mig ett tag att smälta det och liksom fortsätta ta boken ”på allvar”. Min sinnesstämning blev nästan lite för rubbad av det avslöjandet. Men det var samtidigt ett kul grepp, det är ju sällan man blir SÅ överraskad i den här typen av bok :)
Alltså vissa av orden i boken. Tänkte att jag skulle skriva upp några av dem i ett anteckningsblock och spara dem för framtida användningsområden. :) Gillade verkligen lekfullheten i språkbruket. Samtidigt: massor av tragik om än skildrad med värme…
Och det här med utnyttjandet av aporna. Låta dem växa upp i en familj, klä på dom kläder och jag vet inte allt.
Vilket ju också utnyttjade barnen, för nån form av forskning. Mänskligheten, alltså.
Det hade jag så svårt att förhålla mig till. Just det där utsättandet av små oskyldiga liv för att uppnå något inom sin profession. Så totalt icke-relaterbart för mig som förälder.
Det är det mest märkliga kan jag känna, hur man i ena stunden tar till sig Fern som en fullvärdig familjemedlem och dotter och på samma gång sätter sin mänskliga dotter i forskningssammanhanget. För att sen helt bryta med Fern och vadå, låta barnen flyta vind för våg på ett känslostormande hav? Mamman som efter sammanbrott sen antog denna glättiga personlighet och till sist återgick till en riktig människa-person? Henne har jag så svårt att greppa.
Men det är nog för att vi får lära känna henne genom sin dotters upplevelser och tolkningar tänker jag?
Jo, så är det nog. Har inte tänkt på det på det viset.
Håller med. De andra karaktärerna var ändå nånstans ”tydliga”, om än ibland osympatiska. Men mamman förstod jag aldrig riktigt.
Eller hur! Och jag hartänkt mycket på mamman och hur hennes sjukdom etc påverkar familjen. Små barn som lär sig hantera utan att förstå, tassa runt på tå. Det måste ju tära på tilliten? Att man inte kan lita på att föräldern är där så som en förälder ska vara?
Och det var svårt att avgöra vad som verkligen var verkligt. Rosemarie version eller föräldrarnas eller någon annan som vi inte fick ta del av? Svårt att avgöra vad som var minnen/verklighet eller inbillning eller vad man ska kalla det.
Ja, men det känns som att det är med mening också. Att poängtera just den där upplevelseskillnaden och som Erika nämnde, hur små saker får stor vikt för så himla mycket i ens utveckling, förståelse och fortsatta liv.
Sånt här kan jag tänka på en del generellt, när det gäller mitt eget liv. Vad är ”sant” liksom? Speciellt efter att i vuxen ålder pratat barndom etc med min storasyster. Även om vi ser lika på mycket så skiljer sig ju våra upplevelser åt. Och det beror väl både på ålderskillnad och skillnad i personlighet.
Jag visste att Fern var en apa så för mig var det såklart inte så chockerande när det berättades men vet ni, att jag tror inte att det gjorde läsupplevelsen mindre. När jag har läst lite om vad andra har tyckt om boken så är det vanligt att ”jag kan inte riktigt säga vad jag tycker om boken för då spoilar jag”. Och det är så synd för det gör att man inte pratar vidare om bokens olika teman. Om djurförsöken och om relationerna mellan familjemedlemmarna som ju också är så fantastiskt bra skildrad.
Ja, hur familjen och deras relationer beskrivs är så otroligt bra gjort. Utifrån men med så mycket känsla.
Tycker jag med. Så mycket smärta hos hennes bror!
Ja usch, han gav ju upp hela sitt liv för Ferns skull.
Ja herregud, att han inte upplevs som mer än ”rätt obalanserad” efter tio års fruktlös kamp för sin syster. Stycket när han berättat om sitt möte med Fern är så fruktansvärt gripande, jag blev helt knäckt. Kunde inte ta upp boken på två dagar efter det. Mvh Läser med känslorna ytterst närvarande.
Ja jag kan inte ens formulera mig kring det mötet.
Det är sant. Det är svårt att berätta om boken i stora drag utan att spoila. Det finns verkligen många teman som du säger. Mest fascinerande tycker jag är familjen. Alltså, vet inte ens hur jag ska börja. Hur kunde mamman gå med på detta? Mormor/farmor osv. Förstår att relationen med övriga släkten var minst sagt frostig.
Intressant poäng, och sann. Just djurförsök som tema i böcker är väl inte jättevanligt (inte vad jag känner till åtminstone) och eftersom man här ”hemlighåller” den aspekten på ytan så försvinner ju som du säger den ”diskussionsmöjligheten” kring ett viktigt ämne.
Jag antecknade två episoder i boken, dels om avslöjandet om att Fern var en schimpans, om konstigheten att växa upp i ett experiment, dels om s 134 där det står att förlusten av en tvilling, speciellt enäggstvilling, är den värsta förlusten. Relaterar förstås till det då jag har enäggstvillingar och vet hur tajta de är!
Samma här! Fantastiskt, men sårbart också. Känns ju helt verklighetsfrånvänt att låta ett barn växa upp tillsammans med någon och sen rycka bort denna utan ett ord.
Ja verkligen!
Men var det verkligen utan ett ord? Det är vad jag tycker så mycket om med boken: den är Roses tolkning av sitt liv. Men hon var fem år när allt hände. Alltså missförstå mig inte: hela experimentet är ju SÅ SJUKT att jag inte kan förstå det. Men jag tror att dom inte heller förstod vad dom gav sig in på. Mellan raderna får vi ganska många förklaringar men den vi framförallt får höra är ju Rose. Det är en helt subjektiv berättelse och det är så ovanligt. Det är ju inte några andra röster vi får höra, ingen objektiv berättarröst utan allt går via Rose och hennes olika filter.
Ja, det får man ju inte veta förstås.
Ja. Jag kände i slutet att jag ville ha samtliga familjemedlemmars historia, jag vill förstå. Men brorsans historia känns som att den eventuellt skulle dra ner mig i en depression.
Ja, han verkar ju vara den som skadats mest av experimentet och det är kanske inte så konstigt. Han var ju tillräckligt stor för att förstå vad han var med om och ändå inte tillräckligt stor för att kunna hantera eller påverka beslut och förlopp. Det var så hjärtskärande att läsa om hans försök att hela sig själv och hela sin barndom på något vis genom att frita djur och bli en djurrättsaktivist. Eller, det är ju min tolkning av hans livsval.
Intressant och klok synpunkt! Tänkte inte heller på det under läsningen (att det ju är en 5-årings minnen och tolkning vi får höra), men du har ju helt rätt i att det är så berättelsen är uppbyggd.
Det var också mindblowing att läsa vissa stycken om Rose och Ferns relation, som varandras spegelbilder. Jag tänkte så ofta på Olof och Greta som växer upp i en lika symbiotisk relation. Dom vet inget annat än hur det är att leva i relation till den andre hela tiden.
Kul att vi kom med tvillingreferenser samtidigt!
Eller lika är det ju inte. Men i en _liknande_ symbiotisk relation. De har känt varandra hela livet och har nog ytterst få minnen där den andra inte figurerar.
Det fick mig verkligen också att fundera över tvillingar. Sitter just nu med två i magen och funderar mycket på hur deras uppväxt kommer att bli. Hur den ev kommer skilja sig från deras storasysteras.
Tänker att vi speglar oss i alla relationer men särskilt mycket i förhållande till våra närmaste. Tvilling- och/eller syskonrelationer är såklart viktiga då man som barn är som mest beroende av spegling för att forma sin personlighet i samspelet med andra. Intressant är också hur mycket vi människor kan känna igen oss i djuren och viseversa.
Ja, tanken på det där fick mig så ur balans att jag ringt min bror antal ggr under läsandet. Bara för att höra att vi finns kvar. Och vi är ju inte tvillingar, men det är ju vi som har levt samma liv längst. Så att säga.
Vad starkt. Fint skrivet.
Jag blir dessutom nyfiken på hur mycket av ”bakgrunden” till boken som stämmer? Det här med att låta vilda ”människoliknande” djur växa upp i en familj på det här viset. Någon som vet?
Visst var det så att de ändå tänkte lite kring familjen etc inför att ”skaffa” en apa?
Jag tror att hon har gjort en rätt gedigen research för jag gissar att om man skulle faktagranska texten, i dom där passagerna där hon refererar till olika experiment så tror jag att den stämmer. Sen är väl själva historien fiction men jag tror att den baseras på verkliga händelser fast som ett lapptäcke. Tor jag :)
Låt oss hoppas att det är rätt mycket fiktion inblandat…
Även om det verkligen inte kändes/känns så.
Alltså googlade lite nu och blir helt galen och FÖRKROSSAD. Människor kan vara ena riktiga jävla as.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Harry_Harlow
Fy! Kanske ingen tillfällighet att Roses kompis hette Harlow…
:(
Men nämns inte detta i boken?
Jo det nämns i boken. Men där hade man ju kunnat hoppas på att det var en del av fiktionen.
Men så fruktansvärt vidrigt!
Fy fan vad vidrigt och sorgligt :(
Någon mer som kommer ihåg schimpansen Ola som figurerade i teve när jag var hyfsat liten? Han lär väl ha varit något liknande experiment…
Mm, kommer också ihåg apan Ola och tänkte en del på honom när avslöjandet om Fern kommit i boken. Minns att man (åtminstone jag) som liten, typ 4 år gammal, tyckte att det verkade jättekul med en liten schimpans med blöja hemma. Som en extra familjemedlem. Tur att man blir äldre och klokare…
Eller hur! Jag ville också ha en att byta blöja på och klä på!
Tycker jag känner igen det. Googlade :)
https://sv.wikipedia.org/wiki/Schimpansen_Ola
Tack, kul att läsa!
Eller missförstå mig rätt, rätt tragiskt förstås…
Ja! Och Bubbels eller Bubbles eller vad MJ:s apa hette. Det var liksom en grej på 70-80-talet? Jag önskade SÅ att vi också skulle ha en apa som skulle bli min kompis. Och: ja, tur att man blir äldre och klokare. Och att världen förändras.
Är det inte någon här som har ett husdjur som inte är en schimpans men en hund tex eller en katt och som sedan har fått barn? Hur relaterar ni till boken?
Alltså inte som att ni håller på med ett experiment! Men, ja, ni förstår?
Ja alltså vår hund vi hade innan mina barn kändes aldrig riktigt nära som ett barn (pga var överjävlig stundtals. Alltså på riktigt, osympatisk, inte som i ”ouppfostrad”. Ett problembarn deluxe möjligtvis.) men för mina barn var hon ju som vilken annan viktig familjemedlem som helst (som dock blev väldigt sjuk väldigt tydligt och på så vis förberedde dom på det som komma skulle), och det var hon naturligtvis för mig med men jag kan inte jämföra henne med min första hund som jag fick när jag var tretton som var som min lillebror, alltså verkligen som ett sladdbarn för oss alla. (Talande bevis: min far kallade mig för lillängel, tills hunden kom in i vårt liv. Ty då var han minst och var lillängel. Och jag var inte svartsjuk en sekund för han var i sanning en sån lillängel.) Men frågan där är ju om min gamla hund blev så viktig för att jag var ett barn då, till skillnad från en höggravid vuxen (som fokuserade mer på mammaroll till mänskligt barn) som jag var med min andra hund?
Men min mamma utvecklade iallafall rätt svår astma efter vi skaffat första hunden, eller på grund av, men där var vi allihop överens om att det inte fanns så mycket till alternativ. Då blev det mycket astmamedicin då.
😍😍😍😍😍😍😍😍😍😍
Jag avviker nu pga jätterolig morgon imorgon . Känns som det skulle behövas många timmars snackom denna bok. Det finns så mycket mer att säga. Tack för ikväll hörrni!
Jättetidig morgon skulle det stå :)
Jag tackar också för mig, ser fram emot nästa släpp av bokval!
Nu måste jag avsluta, men tack för ikväll hörrni!
Så himla fint med bokklubbandet, läsningen blir så mycket ”mer” när jag får ta del av era perspektiv och kommentarer!
Måste också avvika men tack alla för en trevlig och intressant timme! Kul att vara med och ”klubba” igen efter ett par missade vändor :). Instämmer med Sofie – läsningen får en extra dimension när man får prata om boken efteråt och ta del av andra perspektiv. Heja bokklubben!
Jag tackar också för mig och tack Jenny för ett strålande bokval! Jag är så himla glad i vår bokklubb. Jag har haft en så lång lässvacka men tack vare BKB (som jag kallar böcker kan berika ibland) kom jag igång igen och vilken bra sak det är, att läsa alltså! <3
PS. och att bokklubba om boken man har läst = ännu bättre!
Håller helt med, tack allihop!