Igår var jag på Operan och såg Nötknäpparen. Det har blivit en tradition så här innan jul skulle jag vilja säga. Ågud. Jag älskar traditioner när dom är så här bra. Den kungliga logen var, som alltid, tom, och mitt hjärta, som alltid, fullt av allt det fina som pågick på scenen. Snöflingor som dansar, julgranspyntet som kommer till liv. Det är nästan för drömmigt allt det där. Men det var inte några problem, jag kunde hantera det.

Igår gick jag på baletten tillsammans med min vän och darling Katarina. Vi gillar samma saker och igår satt vi och hämtade andan och torkade tårarna i kör under föreställningens gång. Tidigare år har jag sett Nötknäpparen ihop med Ulf (ett år) och med min syster och brorsdotter (ett annat). I framtiden vill jag se den med Olof och Greta och jag kan knappt bärga mig! Tänkte så mycket så mycket på det igår. Hjärtat växte ännu en storlek.

I pausen drack vi ett glas champagne i guldfoajen där allt är i —> guld, för att fira att Katarina skrivit klart sin nästa bok. Den lär bli dynamit kan jag säga redan nu. Sen oohade och aaahade jag mig en hel del runt Operans julgran. Tog en serie mycket suddiga bilder innan jag fick till en skaplig. Jag var väl så rörd och tagen av allt tänker jag? Samt mycket upplivad av att det var en kvinnlig dirigent som styrde skutan igår. Men allra mest av allt kunde jag inte sluta tänka på hur rasande fint det kommer att bli när jag får uppleva allt det här tillsammans med Olof och Greta (och Ulf si claro). Jag tror att deras premiär får bli nästa år? SOM JAG LÄNGTAR!