Någon dag snart ska jag nog komma mig för att skriva om vår jul men det blir inte nu, det har jag inte tid med. Men julgranen, lille julgranen som jag älskat så. Den vill jag skriva om för nu är den snart historia.
För tredje året i rad beställde vi gran över nätet. En ekologisk Smålandsgran med leverans till dörren. Det här året beställde vi en större, högre, gran än tidigare år, vis av erfarenheten att granrackaren oftast ligger i det lägre längdspannet som anges på hemsidan. Och i år var det en präktig himla JÄTTEGRAN som kom till vårt hem. När vi öppnade upp den inne i lägenheten splojnkade det ut en luddig rätt maffig larv (som vi lade i en burk och gav namnet Minecraft Diamant, för övrigt vårt första husdjur, som larvade av sig efter ett tag vilket fick mig att vilja kräkas lite för små vita larvbebisar är inte alls lika gulliga som tex hundvalpar så då fick Minecraft Diamant flytta vidare så att säga. Slut på parentes.) så granens första dygn i vår omvårdnad fick bli ute på balkongen. Där acklimatiserades den fint till citylivet och alla andra larver, hö, div som kommit med från Småland avlägsnades innan den fick flytta in i vardagsrummet.
Sedan inleddes projekt pyntning. SOM DENNA GRAN HAR PYNTATS! Inte bara av mina kreativa barn som placerat både det ena och det andra i granen, utan också av mig själv. Det var som att jag aldrig blev riktigt nöjd. Glitter har åkt av och på. Tunt glitter, tjockt glitter. Stjärnor. Mormors gamla vackra kulor. Svindyra glaskulor som jag köpt över åren på Illums Bolighus. Av och på. Upp och ner. Jag gjorde till och med en anteckning i julboken om att jag ”behöver strama upp julpyntet till nästa år”. Alltså LOL på mig själv. Kommer ni ihåg JULBOKEN? Ja jag vet att jag tangerar En Sjuk Människa, men jag är i alla fall en sjuk människa med tre julböcker numer eftersom jag fick nöjet att inviga en sprillans ny i år.
Nå. Jag älskar verkligen att ha julgran och jag älskar verkligen vår julgran men till saken hör att jag är liiite allergisk mot den. Varje år har det sammanfallit så att jag fått rödkantade ögon och lite lätt nästäppa cirka vid granens ankomst. Sen har starten på förkylningen som jag kallat den försvunnit vid avlägsnandet av gran. Jag har lagt ihop ett och ett som ni förstår och igår kom jag fram till brytpunkten: när ledsman över att vara lite snuvig trumfade den djupa kärleken till granen. Så nu står den ute på balkongen igen. Utan pynt men med massor av snö på grenarna. Och jag tänker att det här blir något slags värdigt slut ändå för mig och granis. Den stannar till en stund och pryder min utsikt innan den blir biogas eller vad det nu är som det blir när man gör sig av med granen på ett miljöansvarsfullt sätt. Vi tar ett slags långsamt farväl.
Oh. Åh. Ja. Det som jag egentligen ville skriva om hände vid depyntandet av granen igår. Det var ju SÅKLART så att jag hittade den perfekta pyntavvägningen då, så note to self Ekan: de röda julkulorna som du köpte på IKEA för mååånga år sedan, ihop med mässingspyntet samt de färgade glaskulorna från Svenskt Tenn, plus det tjocka guldglittret = så innerligt fint. Finaste fina. Finifini fin fint. Projekt pyntning av gran kan därmed ses som avslutat.
En av mina tydligaste drömbilder när vi längtade och kämpade för att få bli föräldrar var att jag skulle få gå och se Nötknäpparen tillsammans med mina barn. Jag skriver drömbild för jag vågade aldrig ha en målbild under den där mörka perioden av mitt liv. Så lite vågade jag tro på att det skulle gå. Nå, det var bara en reflektion, en parentes. När jag gick för att se föreställningen för tre år sedan med min brorsdotter och syster så drabbade tanken mig så starkt att jag började gråta för då visste jag ju att det skulle få komma att ske.
Efter att föreställningen var slut gick vi och fikade svindyrt fika på Operans bistro men det var så härligt att få suga ut det sista ur upplevelsen liksom. Åh ja, det här var ett upplägg som vi kommer att kopiera många gånger till framöver. En tradition kan man säga. Åh, jag får gåshud över hela kroppen när jag skriver sådär bra.
Natten till igår var en riktig rövarnatt. Greta vaknade vid fyra och sen hade hon (och jag) så svårt att somna om. Vilken tur då att jag och Ulf redan hade planerat för en halvdag jobb och en halvdag utflykt med barnen. För i barnens adventskalender väntade ett besök på ArkDes bakom lucka sex.
Vi började med att äta lunch. Det var livligt och glatt. Och stökigt. Moderna håller på och bygger om sin restaurang men det spelade ingen roll. Vi åt gott och kolhydratladdade med bröd.
Lunchen övergick snart till tjat om att få gå och leka samt hittepåidéer om att Olof kunde se genom saker. Det är ett mycket vanligt ljug i barnparken just nu för övrigt: att dom kan se genom väggar, kläder osv. Znark. Äldsta ljuget i historien säger jag och uppmuntrar dem till LIVLIGARE FANTASIER. (Obs: endast halvsant. Helt sant är att det är ett av de äldsta barnljugen men helt osant är att jag dissar dom. Jag spelar häpet med i deras fantasier.)
Hur som helst. Vi gick till lekhörnan.
Olof var bland annat en mus som bodde i en ost.
Sen var vi redo för pepparkakshusen!
Och här började något som vi bäst skulle kunna kalla häpenmarchen. Barnen var så häpna, imponerade och fascinerade att dom mest snubblade runt på sina tappade hakor hela tiden.
Och vilka byggen vi fick se!
Jag menar: WOW!
Efter att vi tittat noga noga NOGA på alla de drygt hundra pepparkakshusen var det dags att rösta.
Och trots att det fanns helt otroliga arkitektoniska mästerverk så la Olof sin röst på denna låda. Fet, åh ja, men jag tror att det var allt det där godiset som han föll för mest om jag ska vara ärlig.
Greta la sin röst på den här. Himla gulliga barn jag har ändå.
Sen rusade vi vidare. Vi skulle fika och Olof hade redan visslat runt hörnet.
Men att vänta på fika är ju THE WORST!
Nåja. Vi fikade.
Och Olof pratade. Pratade pratade pratade.
Sen, medan jag och Greta pratade med en tjej från Irland med turkost hår (”mamma! det där är det vackraste hår jag sett!”) passade Olof på att chilla lite i en soffa.
Chillade lite nära kanten dock, vad i … ?!
Besöket avslutades vid (och i) skåpen. Deras magi har inte släppt taget än och det får mitt rusande hjärta att lugna ner sig lite. Barnen har blivit stora men dom är fortfarande samma. (För den som inte hänger med: vi har varit på Moderna och vid/i deras skåp sedan Oggi var pyttesmå. 
Well, när alla barnen var samlade igen tog vi på oss våra kläder och åkte hem igen mycket nöjda med dagens familjeutflykt.