Jag har tänkt på det så mycket den här helgen. Hur det är att ha två tre och ett halvåringar hemma. För det som alla alltid har sagt om tvillingar: det här att allt blir enklare ju äldre dom blir … jag vet inte om jag precis håller med om det. På många punkter har det blivit enklare: vi sover bättre, varje måltid innebär inte en total sanering och dom kan klara sig stunder utan övervakning. Men ljudnivån! Konflikterna! Känslostormarna! Och med två barn som är i samma ålder men samtidigt så otroligt olika varandra i sinne och kynne finns det inte många stunder som är lugna.
Till exempel: Olof älskar att vara ute. Greta vill bara bara vara inne. Olof tycker om att leka och vill gärna göra det med Greta, men Greta vill hellre leka själv eller ”med en vuxen”. Olof vill aldrig att saker ska ta slut. Greta har kort uppmärksamhetsspann och blir snabbt uttråkad.
Dom älskar båda två att ”hjälpa till i köket” och att bada men det blir ofta hemskt stökigt när man ska göra det med båda två samtidigt. Provar man då på det logiska: att dela på dom så blir den som får vänta högljutt missnöjd med det upplägget. Hur man än gör kan man inte vinna.
Olof är en drama queen som gråter minst en gång i timmen. Han gråter över fel mat, han gråter över fel tv-program och han gråter över att ingen vill leka med honom. Han gråter vid alla övergångar och har troligtvis en mycket komplicerad separationsångest (utom vid lämning på förskolan, den tycker han är TOPPEN!” Men liksom från lek till matbord, från frukostbord till tandborstning osv.) Allra mest gråter han över att Greta retas med honom. Och han tar i när han gråter. Han ligger raklång på golvet och ropar att hans hjärta är krossat, att han kommer att känna så här för alltid FÖR ALLTID. ”För alltid!” är hans vanligaste förhållningssätt till allt just nu. ”MAMMA! GRETA SÄGER ATT JAG INTE FÅR STÅ UPP! HON KROSSAR MITT HJÄRTA! FÖR ALLTID!”
Greta testar gränser och gör saker medvetet fel. Hon vill liksom bråka, inte bara med Olof som hon verkligen kan reta rejält utan även mig. I det senaste har hon brutit av alla stift i en serie med vridbara pennor, hon har tagit målarfärg och målat på väggar och toalettstol, ritat i ett par låneböcker och brutit sönder ett antal dvd-skivor, och så vidare. ”Men mamma jag är bara så så busig” säger hon. Nja, tänker jag om den saken. Hon blir vrålarg om vi hjälper henne på ett sätt som hon inte tänkt sig och kan skrika så att det skär i öronen. Då kommer Olof vinande: ”Vad gjorde du mot Greta?”. Greta gör samma sak för Olof för i dom situationerna är som två poliser som tar hand om varandra.
Och varför måste dom prata så högt? Jag frågar dom, men det är som att dom inte förstår att deras nivå på samtalsvolym är något som jag annars bara känner igen från barer klockan två på fredagsnätter. I helgen var det faktiskt första gången sedan dom var spädisar som jag plockade fram öronpropparna. Jag skulle baka och degen blev väldigt kladdig. Jag var alltså i grunden redan irriterad när dom sedan drog igång sin smattermatta av stoj, stim och stök. Det var en ryggmärgsinstinkt som drog mig till skåpet med öronproppar. Jag älskar öronproppar.
Och så. Genom ett trollslag så blir dom till världens gulligaste barn. Som frågar så kluriga och smarta saker. Som berättar med skratt som bubblar i hela bröstet om något roligt som dom har sett i en film eller bok. Som leker långa rollekar med varandra där dom är katter och familjer och flygplan och jag vet inte allt huller om buller. Som kryper upp bredvid mig i soffan och säger ”jag vill vara i din famn mamma” och lägger sina små mjuka armar runt min hals. Som fäller upp ett paraply med hjärtan på, ger mig en puss på kinden och säger ”jag älskar dig”. Som tycker att maten jag lagat smakar underbart och vill att vi ska säga ”händerna i knät, varsågod och ät!” innan varje måltid. Som med plutande underläpp säger ”jag kommer att sakna dig idag mamma” varje morgon när vi ska skiljas åt och vill att vi ska pussas tre gånger, kramas tre gånger och kasta slängpussar tre gånger innan allt kan kännas bra igen.
Att leva med två tre och ett halvåringar är intensivt, högljutt, argt, skrattigt, bestämt och faktiskt alldeles alldeles underbart.*
*Så länge stjärnorna och månen står rätt, man har sovit en hel natt, inte försöker göra något annat samtidigt, har ätit rätt samt hunnit få i sig kaffe. Och att det finns öronproppar i ett skåp i närheten dvs.
14 comments
Haha vilken igenkänning! Mina är ”bara” 3år (sen dec) men nog är vi i liknande känslostormar och viljor hit o dit. Det är tufft, men jag brukar tänka att barnen får utmärkt social träning även hemma som är användbar utanför hemmet.
Smart tänkt! Så ska jag också ta mig an nästa hantering av känslostormar.
Helt ot men ser jag möjligen sticklingar från en rosenskärm där i fönstret bredvid barnen?
Har tänkt prova ta från min (som iof tvärdog för nån vecka sen :( men vore kul att veta om det går
bra att ta sticklingar innan jag köper nästa exemplar.
Snyggt spanat! Det ÄR en rosenskärm men dock inte en stickling. Det är bara en liten en som jag köpte just sån, liten. Det ska bli spännande att se om dom kommer att blomma om igen för mig? Jag har fått för mig att det är något svårt men OBS har egentligen ingen aning.
Ja, stor igenkänning som sagt! Men våra tjejer är inte så olika som dina barn, så riktigt lika extremt har vi inte haft det. Tycker nog ändå att det blivit lugnare nu när de är 4, så det finns hopp!!
Tack vad gullig du är som kommer med hopp! Det är så himmelens upp och ner det där med barnens humör. Vissa perioder har vi det så toppen men nu har vi haft några veckor av total konfliktzon. Men efter såna brukar det komma soligare perioder? Så det är väl så som med allt annat: this too shall pass.
Men alltså OLOF!! <3 Förstår verkligen om det är ansträngande med all gråt, men såhär på avstånd så smäller en av av gull när en läser om drama queen-fasonerna!
haha ja men vet du, det är liksom lite så även här hemma. Han är så oemotståndlig i sina dramatiska utfall och när jag tänker på dom så blir jag en kombination av fnissig och lite öm. Men ett i timmen? Lite väl mycket även för en DQ-lover.
Dessa grejer kan ibland eventuellt funka för mig med 3-åringarna: 1. Är det egentligen en kram du vill ha? Får ett rungande ja 100 av 100 gånger. 2. Jag börjar sjunga en barnvisa out of the blue. 3. Jag lägger mig ned på golvet och låtsas titta på stjärnorna, då vill de vara med.
Dessa grejer har inte funkat hitintills för mig med 3-åringarna: 1. Försökt introducera yoga 2. Försökt ignorera 3. Försökt gå in i ett annat rum (gnället följer efter)
det låter så fint allt det där! jag provade kramfrågan vid ett par av morgonens bryt och fick ett rungande NEJ!! tillbaka. Det lät ju så härligt när du beskrev hur ni har det. Dock kramas vi mycket och ofta vid andra tillfällen så okej då. Jag tycker också att avledning kan vara mycket effektivt (i dag var jag till exempel en tandborstningsrobot och det var både URKUL och SUPERSPÄNNANDE tyckte Olof) och kommer definitivt att testa att lägga mig ner på golvet och låtsas titta på stjärnorna nästa gång: dvs i eftermiddag haha
Oj vad jag relaterar till mina barn, också en tjej och kille, som iof inte är tvillingar men pseudotvillingar (tror jag man kallar det när det bara är 1,5 år mellan barnen). Samma skillnader på intressen, leka ute/inne, den ena drama queen, samma ljudnivå, samma bråk, samma kärlek etc, etc. Men mina är 5,5 och 7 år ha ha. Men ändå blir allt bättre och bättre för varje år som går, jag älskar att vara mamma till dem mer och mer för varje dag. Lite större barn är så underbart och njutbart och även om vi fortfarande har allt som ovan så kan vi ju resonera och p r a t a med dem på ett helt annat sätt nu. Och så är älskar jag om de har kvar de där fasonerna länge för då är de ju fortfarnade barn. Alla barn blir stora och tweenies så fort tycker jag så jag vill hålla fast vid barnsligheten och barndomen så länge jag kan!! Kram till er!
PS: öronproppar är GULD! Sover också ofta med öronproppar och oj vad mycket skönare och djupare jag sover då (även då jag är bortrest och inte har barnen i rummena intill)
PS2: Astrids tips är toppen! Det där med en kram funkar alltid när det är bråk/drama qeenande/allmänt nej-humör. Och att inte reagera så mycket på allt som sägs och görs utan börja prata om något annat roligt funkar ofta hos oss också.
Jag märker redan nu att det finns ett visst mått av förstånd och utrymme för samtal och resonerande hos dom och jag ÄLSKAR det. Idag kunde jag och Greta prata om det här med ilska och att det är skillnad på att tycka och tänka saker när man är arg och att säga sakerna högt. Jag tror faktiskt att vi nådde någonstans? Mäktig känsla.
Haha, oj vad jag känner igen mig även om jag inte har tvillingar utan en nybliven treåring och en som är snart fem. Men de är ju fortfarande hyfsat nära varandra i ålder… Just detta med att ibland är det bara konflikter och ibland leker de tillsammans hur fint som helst. Och det du skriver om Greta är så likt Elsa (som i sin ilska även råkade rita på sin Elsa-docka för ett tag sen nu ”älskar hon inte den”) och vår lillebror som oftast är den som ligger och skriker på golvet för att något är fel.
Jag brukar btw låna storasysters hörselkåpor när det blir för högljutt…
Jag är själv tvilling, jag och min bror har precis fyllt 24 och jag är så glad över att vara hans syster. Om jag själv blir mamma en dag så håller jag tummarna för tvillingar!