Ja, hej hej, här sitter jag på hemmakontoret och tänker och med risk för att låta flummig men ÄSCH nu kör jag:

Jag skulle kanske inte beskriva mig själv som precis andlig, men jag har egentligen en stark röst inåt och även en stark blick utåt. En slags kanal skulle man kunna säga som förbinder mig med mig själv och ja, är det universum? Det gudomliga? Hur som helst. Under dom här senaste åren är det som att jag har stängt av den här kanalen lite, förmodligen för att jag inte har haft så mycket tid för att tänka på mig själv … eller heh, jag kanske inte har haft så mycket tid för att tänka överhuvudtaget. Men bara i det senaste är det som att något har kommit åter. Tid, ork – jag vet att jag tidigare har gjort liknelser om att vara ett slarvigt laddat mobilbatteri, och om jag tidigare oftast har varit nere på rött och orange så upptäcker jag att jag allt oftare tycks befinna mig i det gröna fältet. Och det är fantastiskt. Och vad som är fantastiskt är också hur jag känner hur den här flumkanalen (som vi väl kan kalla den då) har börjat öppna upp sig igen. Bara i det senaste har jag kunnat dra strecken mellan till synes slumpmässiga saker som sker, för att se att dom nog inte alls var så slumpmässiga. Låt mig ge två exempel:

1. När vi skulle åka hem från Malaga fick jag en ingivelse vid incheckningen och fyllde i en sån där adresslapp som flygbolagen har liggandes vid disken. Det är i sig inte något konstigt egentligen, jag brukar göra det, men hade missat det sedan tidigare. När vi så kom fram till Arlanda så kom aldrig min väska ut på bagagebandet och sånt är ju rätt sugigt men vi sa saker som att ”om bagaget nu ska försvinna så är det ju på hemresan det ska hända”. Osv. Och eftersom min väska mest innehöll smutstvätt så kändes det till och med okej om den aldrig skulle dyka upp. Vi anmälde väskan som försvunnen och bestämde oss sedan för att stanna kvar på Arlanda för att äta middag tillsammans med min mamma istället för att bara åka direkt hem. Min mamma skulle vidare med ett senare plan till Umeå.
   När vi sitter där vid vårt bord med pizzor och pastor och äter så ringer det. Min väska är återfunnen, och den är på Arlanda! ”Det var en himla tur att du hade en sån där adresslapp på väskan” sa tjejen som lämnade väskan till mig ”tack vare den kunde vi ju ringa dig med en gång”. För annars vette det tusan hur det skulle ha gått? Det som hade hänt var att bagagetaggen hade lossnat under flygningen och då hamnar den i något som kallas för ”slasken” och hur en väska tar sig från den till dess rätta ägare vet jag inte.
   Men ni ser va? Hur det är så många flaxartade saker som händer här: 1. att jag skrev den där lappen på flygplatsen i Malaga, och att vi sedan 2. valde att stanna kvar på Arlanda för att äta som ledde till att jag 3. kunde hämta väskan med en gång.
2. När vi skulle åka ut till viken hade vi det enormt struligt vid avfärd, sådär som det blir med två treåriga TJATTERMASKINER i sällskapet. Jag minns inte hur många gånger jag for upp och ner som en jojo mellan bil och lägenhet för att hämta än det ena, än det andra som vi hade glömt. När vi till sist lyckades lämna adressen så kom vi inte längre än till Vasastan ungefär innan vi kom på att vi glömt ett viktigt papper hemma. Vi förebrådde varandra båda två jag och Ulf för hur kunde något så viktigt glömmas? Det var med en ganska så bister stämning som vi åter vände hem. Jag sprang upp i lägenheten och hämtade det där himla pappret och rev med mig ett par extra skor till Greta på vägen och när jag skulle lägga in dom i baksätet så såg jag att Olof inte hade sitt säkerhetsbälte på. En timme på motorväg utan säkerhetsbälte får mig att svettas av ångest. Så tack och lov för glömskan här.

Jag har tänkt så mycket på dom här två händelserna och jag tänker att det måste vara så, att det finns något som är större än mig, än oss, som gör såna här ingripanden. Det är kanske inte så att prick allt händer av en anledning, men det är mycket som gör det och det är en sån mäktig sak att få upptäcka det. Hur allt liksom hänger ihop, om man bara tittar och tänker efter.