Lyssnar: Isabella Lundgren

isabellaIsabella Lundgren. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio

En av dom saker som jag tycker allra bäst om när det gäller Sommar i P1 och dess val av värdar, är att jag varje år hittar nya spännande människor. Jag är en sån som sätter mig med listan efter presskonferensen och lusläser alla biografier och googlar vidare om det är någon som fångar mitt intresse.

I år är en av dom personerna Isabella Lundgren. Hon är jazzsångerska och jag har inte tillräckligt mycket koll på omvärlden för att veta vem hon är. Eller, nu vet jag ju det, efter att ha läst och googlat henne. Men framförallt har jag lyssnat på henne sjunga. Och nu är det nästan det enda jag skulle vilja göra resten av livet tror jag. Hon är HELT otrolig. Lyssna själva så får ni allt se.

26 juli ska jag också lyssna på henne när hon sommarpratar. Men så länge lyssnar jag på It had to be you med hjärtan fulla ögonen (och öronen, men det låter inte lika poetiskt eller emojiskt).

Att göra en humleholk

Hummelholk - 1Förra helgen när vi var i Hummelviken satte vi ihop en humleholk. Just den här holken var en färdigsågad sats som min man aka hummelälskaren numero uno fått i present men sedan gjorde vi en till efter samma mått som man kan få ut om man spetsar ögonen lite.

Hummelholk - 2Ja, sen var det ju bara att skruva ihop delarna.

Hummelholk - 3Innan locket skruvas på behöver man fylla holken med något. Vi fick tipset om mineralull men på andra ställen på nätet har jag läst att man bör fylla med gamla mus- eller sorkbon för att locka till sig humlorna. Har man inte det kan man prova att fylla den med gammal mossa eller ett gammalt fågelbo.

Hummelholk - 4Till sist, i med en bit slang/rör som fungerar som entré till holken.

Hummelholk - 5Och sen. Ut med den i naturen.

Hummelholk - 6Vi har placerat vår holk på marken med visst kamouflage för vi försöker locka till oss jordhumlor, men annars kan man placera sin holk på en trädstam eller baksidan av en bod till exempel. Då ska den sitta cirka 50 cm över marken, och inte ha ett sånt här rör utan mer se ut som en vanlig fågelholk (titta tex här).

Hummelholk - 7Nu håller vi tummarna för att vi ska få humlor till vår tomt. Förutom att min man känner någon slags släktskap med dom där osannolika flygarna och att vi alla skulle bli väldigt upplivade av att ha humlor på vår tomt, så är ju humlor värdefulla för all pollinering som måste till nu framöver.

Och om bara några timmar är vi ute i viken igen och kan långsamt och försiktigt närma oss våra holkar för att se om någon har nappat på vårt erbjudande om nytt hem. Spännande!

Hur allt händer av en anledning och flumkanalen

05Ja, hej hej, här sitter jag på hemmakontoret och tänker och med risk för att låta flummig men ÄSCH nu kör jag:

Jag skulle kanske inte beskriva mig själv som precis andlig, men jag har egentligen en stark röst inåt och även en stark blick utåt. En slags kanal skulle man kunna säga som förbinder mig med mig själv och ja, är det universum? Det gudomliga? Hur som helst. Under dom här senaste åren är det som att jag har stängt av den här kanalen lite, förmodligen för att jag inte har haft så mycket tid för att tänka på mig själv … eller heh, jag kanske inte har haft så mycket tid för att tänka överhuvudtaget. Men bara i det senaste är det som att något har kommit åter. Tid, ork – jag vet att jag tidigare har gjort liknelser om att vara ett slarvigt laddat mobilbatteri, och om jag tidigare oftast har varit nere på rött och orange så upptäcker jag att jag allt oftare tycks befinna mig i det gröna fältet. Och det är fantastiskt. Och vad som är fantastiskt är också hur jag känner hur den här flumkanalen (som vi väl kan kalla den då) har börjat öppna upp sig igen. Bara i det senaste har jag kunnat dra strecken mellan till synes slumpmässiga saker som sker, för att se att dom nog inte alls var så slumpmässiga. Låt mig ge två exempel:

  1. När vi skulle åka hem från Malaga fick jag en ingivelse vid incheckningen och fyllde i en sån där adresslapp som flygbolagen har liggandes vid disken. Det är i sig inte något konstigt egentligen, jag brukar göra det, men hade missat det sedan tidigare. När vi så kom fram till Arlanda så kom aldrig min väska ut på bagagebandet och sånt är ju rätt sugigt men vi sa saker som att ”om bagaget nu ska försvinna så är det ju på hemresan det ska hända”. Osv. Och eftersom min väska mest innehöll smutstvätt så kändes det till och med okej om den aldrig skulle dyka upp. Vi anmälde väskan som försvunnen och bestämde oss sedan för att stanna kvar på Arlanda för att äta middag tillsammans med min mamma istället för att bara åka direkt hem. Min mamma skulle vidare med ett senare plan till Umeå.
    När vi sitter där vid vårt bord med pizzor och pastor och äter så ringer det. Min väska är återfunnen, och den är på Arlanda! ”Det var en himla tur att du hade en sån där adresslapp på väskan” sa tjejen som lämnade väskan till mig ”tack vare den kunde vi ju ringa dig med en gång”. För annars vette det tusan hur det skulle ha gått? Det som hade hänt var att bagagetaggen hade lossnat under flygningen och då hamnar den i något som kallas för ”slasken” och hur en väska tar sig från den till dess rätta ägare vet jag inte.
    Men ni ser va? Hur det är så många flaxartade saker som händer här: 1. att jag skrev den där lappen på flygplatsen i Malaga, och att vi sedan 2. valde att stanna kvar på Arlanda för att äta som ledde till att jag 3. kunde hämta väskan med en gång.
  2. När vi skulle åka ut till viken hade vi det enormt struligt vid avfärd, sådär som det blir med två treåriga TJATTERMASKINER i sällskapet. Jag minns inte hur många gånger jag for upp och ner som en jojo mellan bil och lägenhet för att hämta än det ena, än det andra som vi hade glömt. När vi till sist lyckades lämna adressen så kom vi inte längre än till Vasastan ungefär innan vi kom på att vi glömt ett viktigt papper hemma. Vi förebrådde varandra båda två jag och Ulf för hur kunde något så viktigt glömmas? Det var med en ganska så bister stämning som vi åter vände hem. Jag sprang upp i lägenheten och hämtade det där himla pappret och rev med mig ett par extra skor till Greta på vägen och när jag skulle lägga in dom i baksätet så såg jag att Olof inte hade sitt säkerhetsbälte på. En timme på motorväg utan säkerhetsbälte får mig att svettas av ångest. Så tack och lov för glömskan här.

Jag har tänkt så mycket på dom här två händelserna och jag tänker att det måste vara så, att det finns något som är större än mig, än oss, som gör såna här ingripanden. Det är kanske inte så att prick allt händer av en anledning, men det är mycket som gör det och det är en sån mäktig sak att få upptäcka det. Hur allt liksom hänger ihop, om man bara tittar och tänker efter.

Ett liv där hjärtat sjunger

05.Taverna-Brillo

Så jag fann mig själv sittandes vid ett bord på Taverna Brillo igår igen. Det är tydligt hur jag allt mer blir till ett bekvämt vanedjur med åren. Men jag gillar verkligen Brillo och stämningen som råder där. Jag noterade att de inte spelade någon hög klubbmusik där, och spann gott åt det. Dom spelade inte någon musik överhuvudtaget inne i matsalen ska jag kanske tillägga och JAG ÄLSKADE DET.

I alla fall. Vid bordet hade jag två förtjusande kvinnor. Så kompetenta. Så bra. Två gamla kollegor från en period i livet som jag ibland kan se tillbaka på och undra om det verkligen var verkligt somligt som hände? Jo, det hände, det bekräftade vi för varandra igår.

Åh, och igår var en så bra kväll. Det var en sådär kväll som om jag hade sett den som scen i en film så hade jag tänkt: så där vill jag också ha det. Hjärtat sjöng där vid bordet och det var något som vi pratade en del om. Vilken bra måttstock det är ändå: att ha ett sjungande hjärta.

Allt började med att vi pratade om boende och Stockholms bostadsmarknad, för det är ju sånt som vi i Stockholm pratar om. Ann-Sofie sa att hon inte riktigt trivdes i sin relativt nya lägenhet och att hon inte kunde sätta fingret på vad det var. Alla som kommit hem till henne har lovsjungit den och rent objektivt sa hon att hon kan se att den är ett toppobjekt. ”Men”, sa jag, ”det kanske är för dig som för mig: att hjärtat inte sjunger i lägenheten”. För precis så är det. Vi har det bra där vi är, jag till och med älskar vissa saker med vår lägenhet och vårt område men likförbannat sjunger inte mitt hjärta när jag är där.

Och ett vet jag säkert: att jag, Ann-Sofie, du, ja vi alla, förtjänar ett liv där hjärtat sjunger så mycket det bara kan.

 

Nytt vårfint till vardagsrummet

_MG_6794Vår ute, vår i sinne, vår inne i vårt vardagsrum. Ett säkert vårtecken här hemma är att den ljusa ryamattan har fått komma fram. Under höst och vinter har vi en orientalisk matta här men nu får tårna åter igen gosa ner sig i allt det once så vita men numer … snyggt gråa, ja, så kan vi säga.

IMG_6791Nytt för den här våren är det här urtjusiga kuddfodralet.

_MG_6801Eller, ska jag säga, kuddfodralen. Två presenter från mig, till mig. Det är som att presentgeniet arbetar lite bättre under våren? Jag tror det.

_MG_6803Ytterligare ett bevis på detta är den här eukalyptusen som jag köpte till mig själv häromdagen. PRECIS en sån som jag önskat mig! Det här presentgeniet är alltid så kusligt mitt i prick. Jag älskar när geniet av presenter är i farten så här. Älskar!

En dröm till nyproducerat radhus

Detta helt SJUKT fint stylade radhus om 7 rum på 171 kvm ute i Nacka blev bortplockat innan visning. Backstoryn till detta vet jag naturligtvis inget om, men låt mig spekulera:

Det hade knakat i relationen länge nu. För att göra allt uthärdligt brukade Liv leka en del med tanken om att bara lämna allt och flytta till en sekelskiftes inne på Söder. Själv. Barnen varannan vecka. Få känna sig lite mer som innan barnen, fri och … gladare liksom. Hon brukade säga det till Rob också. Ibland lämnade hon sin dator öppen med bilder på snygga men små lägenheter inne i stan så att han skulle se. Men Rob såg aldrig. Eller, han förstod nog aldrig riktigt hur illa det egentligen var utan skyllde allt på småbarnsåren, trygg i sin förvissning om att allt skulle bli bättre. Bättre bara det blev lite lugnare på jobbet, bättre bara barnen var sjuka lite mindre, bättre bara dom fick till den där utbyggnaden av vinden som dom pratat om. Så en dag upptäckte han en länk på facebook. Vad FAAN! Hans hus låg ute till försäljning. Hur var det möjligt? Liv hade gått bakom hans rygg och kontaktat mäklare och hela skiten kom upp till ytan. Men Liv ville egentligen inte flytta. Det här var ett rop från desperationens bortersta kant. Och för första gången på mycket länge pratade Rob och Liv med varandra, verkligen pratade. Nästa dag var huset borta från Hemnet. Dom skulle inte längre flytta. Inte just nu i alla fall.

Äh, det här blev tramsigt. Hoppas att ingen av er känner säljarna. Eller Rob och Liv. HUR SOM HELT. Det här är nog det snyggaste radhus jag någonsin sett. Det är liksom på nivån att jag och Ulf har pratat i termer om att vi vill kontakta stylisten som gjort plåtningen för att få en konsultation.

Obs. Missa inte uteplatsen.

radhus - 1 radhus - 2 radhus - 3 radhus - 4 radhus - 5 radhus - 6 radhus - 7 radhus - 8 radhus - 9