I fredags gick vi på restaurang hela familjen. Det är nog en av dom sakerna som jag älskar mest med att bo i stan: att vi så enkelt kan gå ut genom dörren och halka in på en krog av bara fartvinden.
Vi gick till Lilys burger som ligger i vårt kvarter. Det är ett burgarställe, som man kan förstå på namnet.
Barnen var ohyggligt intresserade av några klistermärken som satt uppsatta på en kakelvägg.
Nå. Vi satte oss till bords och efter en liten stund kom maten. Och ölen. Fy vad jag älskar hamburgare med frittar! Och öl.
Ja, jag var PEPP!
Men också djupt koncentrerad.
Olof är en baddare på burgare och vill helst äta den med endast ketchup.
Sen gick allt så snabbt. Plötsligt var vi framme vid milkshaken och barnen ÄLSKADE jordgubbsglassmothien som dom kallade den.
Att gå på restaurang med Oggi är både kul och utmanande. Under en fas, när Greta helst bara ville stirra ut våra bordsgrannar och Olof mest ville stå upp i soffan och prata med sig själv i spegeln JÄTTEHÖGT tänkte jag att vi nog aldrig kommer att gå ut och äta tillsammans igen. Men redan när vi gick ut genom dörren var det där glömt. Nu längtar jag till nästa gång vi ska gå på restaurang igen.
2 comments
Det där såg ju faktiskt himla trevligt ut. Och ölen… Blir lite lokalpatriotisk! :) Hur är det att gå ut på restaurang med barn i Stockholm, allmänt uppskattat eller får man onda blickar från personal och andra gäster? Här trollas det ju alltid fram kritor och målarböcker till barn (ok, vi går ju inte på finkrogar med dem så där är det nog annorlunda) och man känner sig välkomnad trots ibland högljudda barn som inte kan sitta still.
Det är nog lite olika det där tror jag. Hittills har vi inte varit någonstans där dom har plockat fram kritor etc men vi har ändå alltid känt oss välkomna. Det har ordnats med barnportioner och servicen har alltid varit tydliga med att vi är välkomna – dom gullar lite med barnen och det känns som att dom alltid har sett både Olof och Greta. När det gäller andra gäster så har det varit olika där med, men jag tänker att det är så många svenskar, eller iaf Stockholmare är: dom är inte så intresserade av barn, inte andras barn i alla fall. Inte ens när vi är i lekparker är det särskilt många andra föräldrar som är glada/trevliga/bemöter våra barn. Rätt speciellt alltså.