Det här hade kunnat bli det där önskeblogginlägget om hur jag hinner allt egentligen med tanke på att vi har varit på chillat på Yasuragi dag. ”Chillat” är för övrigt Olofs definition på det hela, ett ordval som hans föräldrar kanske inte precis skulle skriva under på. Men det där inlägget om hur jag hinner allt får jag skjuta på till imorgon för jag HINNER inte skiva det nu. hehe.
Men det var fint på det japanska badhuset. Under vissa stunder låg jag i det varma vattnet och tänkte intensivt på hur fantastiskt härligt det skulle ha varit att åka dit utan barn när det inte är Yasuragi kids och stället alltså inte skulle vara proppat med uppspelta barn. Men så här på den sena kvällen, hemma, när jag sitter här rätt mörad i min soffa så är jag så glad i den här dagen. Jag älskar att vi åker iväg på såna här saker med barnen. Att vi som familj får uppleva såna här stunder ihop. Det gör något med oss. Med mig. Något som är bra.
Olof utbrast euforiskt att det här var hans lyckodag! när vi stod i entrén och gjorde oss redo att åka hem. Lyckodagen bestod dock inte av att han hade fått bada hur mycket han ville, inte heller av att han hade ätit obegränsat med sushi till middag eller att han fick leka snöleopard i en av de varma bassängerna (det är det han gör på bilden). Euforin kom av insikten om att han förmodligen skulle slippa borsta tänderna den här dagen. Om han somnade i bilen på vägen hem var dealen så.
Och det är alltså så vägen till lycka ser ut när man är 4,5 år gammal.
Ps. Så här såg det ut när vi var på Yasuragi Kids senast med Oggi. Vilka gullisar! O r k a r i n t e.
En av mina tydligaste drömbilder när vi längtade och kämpade för att få bli föräldrar var att jag skulle få gå och se Nötknäpparen tillsammans med mina barn. Jag skriver drömbild för jag vågade aldrig ha en målbild under den där mörka perioden av mitt liv. Så lite vågade jag tro på att det skulle gå. Nå, det var bara en reflektion, en parentes. När jag gick för att se föreställningen för tre år sedan med min brorsdotter och syster så drabbade tanken mig så starkt att jag började gråta för då visste jag ju att det skulle få komma att ske.
Efter att föreställningen var slut gick vi och fikade svindyrt fika på Operans bistro men det var så härligt att få suga ut det sista ur upplevelsen liksom. Åh ja, det här var ett upplägg som vi kommer att kopiera många gånger till framöver. En tradition kan man säga. Åh, jag får gåshud över hela kroppen när jag skriver sådär bra.
Natten till igår var en riktig rövarnatt. Greta vaknade vid fyra och sen hade hon (och jag) så svårt att somna om. Vilken tur då att jag och Ulf redan hade planerat för en halvdag jobb och en halvdag utflykt med barnen. För i barnens adventskalender väntade ett besök på ArkDes bakom lucka sex.
Vi började med att äta lunch. Det var livligt och glatt. Och stökigt. Moderna håller på och bygger om sin restaurang men det spelade ingen roll. Vi åt gott och kolhydratladdade med bröd.
Lunchen övergick snart till tjat om att få gå och leka samt hittepåidéer om att Olof kunde se genom saker. Det är ett mycket vanligt ljug i barnparken just nu för övrigt: att dom kan se genom väggar, kläder osv. Znark. Äldsta ljuget i historien säger jag och uppmuntrar dem till LIVLIGARE FANTASIER. (Obs: endast halvsant. Helt sant är att det är ett av de äldsta barnljugen men helt osant är att jag dissar dom. Jag spelar häpet med i deras fantasier.)
Hur som helst. Vi gick till lekhörnan.
Olof var bland annat en mus som bodde i en ost.
Sen var vi redo för pepparkakshusen!
Och här började något som vi bäst skulle kunna kalla häpenmarchen. Barnen var så häpna, imponerade och fascinerade att dom mest snubblade runt på sina tappade hakor hela tiden.
Och vilka byggen vi fick se!
Jag menar: WOW!
Efter att vi tittat noga noga NOGA på alla de drygt hundra pepparkakshusen var det dags att rösta.
Och trots att det fanns helt otroliga arkitektoniska mästerverk så la Olof sin röst på denna låda. Fet, åh ja, men jag tror att det var allt det där godiset som han föll för mest om jag ska vara ärlig.
Greta la sin röst på den här. Himla gulliga barn jag har ändå.
Sen rusade vi vidare. Vi skulle fika och Olof hade redan visslat runt hörnet.
Men att vänta på fika är ju THE WORST!
Nåja. Vi fikade.
Och Olof pratade. Pratade pratade pratade.
Sen, medan jag och Greta pratade med en tjej från Irland med turkost hår (”mamma! det där är det vackraste hår jag sett!”) passade Olof på att chilla lite i en soffa.
Chillade lite nära kanten dock, vad i … ?!
Besöket avslutades vid (och i) skåpen. Deras magi har inte släppt taget än och det får mitt rusande hjärta att lugna ner sig lite. Barnen har blivit stora men dom är fortfarande samma. (För den som inte hänger med: vi har varit på Moderna och vid/i deras skåp sedan Oggi var pyttesmå. 
Well, när alla barnen var samlade igen tog vi på oss våra kläder och åkte hem igen mycket nöjda med dagens familjeutflykt.
Idag har det gått prick en vecka sedan vi tog in på hotell här hemma i Stockholm.
Vi började med att checka in, gå till vårt rum och posera.
Sen bestämde vi oss för att gå ut på stan.
Och ut på stan gick vi.
Vi gick till Buttericks som var Halloweenpyntat till huggtänderna och Olof var med andra ord i himmelriket. Barnen fick välja var sin sak där inne. Olof valde en spindel med tillhörande nät och Greta valde ett diadem med lila hår och fladdermöss som fick henne att känna det som att hon var en av dom i Dollystyle. BÄSTA känslorna i omlopp hos båda barnen där med andra ord.
Men det här att ”gå på stan” tyckte våra juniorer var klart överskattat så efter att jag köpt det hårjox jag ville på Åhléns gick vi tillbaka till hotellet.
Efter att vi tumlat runt på hotellrummet ett tag snajdade vi till oss och tog en bild i spegeln.
Sen gick vi ner till restaurangen och vilken mysig restaurang det var. Så lugn och stilla. Hehe, ja, det berodde nog mest på utrustningen som vi hade med oss till barnen men whatever works som vi brukar säga.
Jag var kattig. Det är ju alltid lite speciellt att berömma sig själv men jag kämpar på här. Tar dom komplimanger jag kan få osv.
Efter middagen började runttumlandet igen. Kan ni se mina barn?
Olof och Greta gjorde någon slags dans där borta i trappan.
Som sedan ledde till en springtur.
Som slutade i en krasch en våning upp. Här uppe dansade vi och lekte Labyrint rätt länge. Gött med en plats för sig själva där man inte stör andra gäster men ändå får känna in känslan av hotellpirr och kul.
Sedan återvände vi till vårt hotellrum. Men först: lite spring i korridoren bara.
Väl tillbaka på rummet så kröp vi upp i sängen och tittade på ett avsnitt av något som jag inte minns på paddan.
Nästa morgon åt vi en ljuvlig hotellfrukost och även om vi gjorde det bästa vi kunde så hann vi inte riktigt med att posera fullt ut den här gången.
Sen tog jag och Greta oss en rundtur i hotellet. Så här på morgonskvisten var det nästan folktomt och vi kunde verkligen ta in allt snyggt som pågår på hotellet. Ser ni lilla Gretsky förresten?
Vår fina lilla stora tjej.
Vi fortsatte vår tour runt hotellet.
Vi hittade upplivande affischer. Vi pratade en del om det, att Greta Garbo arbetat i den här byggnaden innan det blev hotell. Båda barnen var helt mindblown av den informationen.
Sedan hände det gulligaste under hela vår vistelse. Greta ville Så Gärna prata i telefonen som fanns på hotellrummet. Så jag ringde upp hennes moster.
Och sedan pratade hon med henne. Som hon pratade. Konverserade verkligen. Berättade om vad vi gjort och sånt som hade hänt.
Alltså Greta. Greta! <3
När barnen började klättra på väggarna, nåja, fönstren så bestämde vi oss för att packa ihop och göra oss redo för hemfärd.
Men först. En liten tur på stan bara.
Och allt som allt hade vi ett helt igenom jättehärligt dygn på hotell i Stockholm. Jag längtar tills att vi ska göra det nästa gång igen!
Nämligen Häringe slott som är väldigt barnvänliga runt loven. Jag älskar ställen som inkluderar barn och är tydliga med att alla är välkomna.
Inne i slottet möttes vi av en pumpa och på sitt sätt så peakade vistelsen där. För vissa i familjen alltså.
Vi gick upp till övervåningen som var så mysig att jag tror jag smäller av. Visst vill man bara krypa in i denna varma famn av mulligt mys? För den som inte vill övernatta kan jag tipsa om att dom har afternoon tea här. Den såg fab ut.
Barnen lekte i slottets lekrum medan jag och Ulf pratade hela meningar till punkt sittandes i en soffa i en av salongerna. Sen drack vi varm choklad med vispgrädde och åt småkakor medan vinden ven utanför fönstren.
Vi gick tillbaka till vårt rum som låg i en paviljong intill och bäddade ner oss under täckena. Vi tittade på Barnkanalen och jag började läsa vår bokklubbsbok.
Sen åt vi middag på slottet och det var väl den enda som lämnade övrigt att önska. Jag som älskar god mat blir så ledsen när ett ställe har kockar som tycks vara rätt ointresserade av matlagning. Till exempel var såsen mjölskadad (vilket borde vara en omöjlighet när det är en rödvinsreduktion) och köttet var knappast den styckdetalj som sades. När jag frågade om barnen kunde få sina nuggets utan panering så gick inte det eftersom dom togs ”direkt från plåten”. ”Togs direkt från påsen” skulle visa sig ligga närmare sanningen. Men HUR SOM HELST. Den trökiga middagen till trots så hade vi en himla härlig kväll. Barnen blev ju till exempel något … uppspelta över riddarrustningen i entrén. Kan man säga.
PRECIS SOM I FROST! NÄR ANNA SJUNGER ”FÖR FÖRSTA GÅNGEN NÅNSIN”!
Det blev morgon och efter en god natts sömn så var det dags för frukost inne i slottet.
Den var så himla fint uppdukad under kristallkronor i det gamla biblioteket. Hjärtat ba: ”knip”.
Olof valde våfflor till frukost som det proffs han är.
Efter frukost tog jag och Greta oss en liten promenad.
Vi gick ner till poolen som var helt trollbindande i höstrusket.
Greta planerade noga och detaljerat hur hon skulle ta sig an poolen nästa gång vi besöker slottet. På sommaren får det bli.
Ändå sjukt fint med en pool som hösten lagt beslag på.
Vi gick vidare.
Och avslutade vår vistelse med att läsa en prinsesstidning med JULTEMA! Oh yea, nu tar vi sikte på nästa högtid här hemma. Inte mig emot.
Det finns så många outforskade pärlor i Stockholmsonrådet. För oss alltså. Outforskade för oss. Igår åkte vi till ett sånt ställe som jag inte ens visste att det fanns förrän igår.
Vintervikens trädgård ligger, som det låter, i Vinterviken och det var en makalöst fin plats att vara på. Så mycket att dofta på.
Och så mycket att titta på!
Som fjärilar.
Och dahlior som blommade så att det sjöng om det.
Träden dignade av äpplen.
Det enda kluriga var att låta allt det här vackra vara. Om man är fyra år vill säga. Personligen hade jag inte några problem alls med att låta bli att dra bladen från blommorna.
Vi gick in i sinnenas trädgård och var vi bara tillräckligt tysta och stilla fick vi se fåglar bada.
SÅ MYCKET GOTT ATT SNIFFA PÅ!
Vi gick vidare. Sprang vidare. Sån himla fart på våra virvelvindar till barn emellanåt.
Vi hittade en damm.
Men såg inte några fiskar. Inte ens en enda haj.
Det klättrades.
Och sattes hjärtan i halsgropar.
Och det sprangs som sagt. SOM det sprangs.
Vi hittade en lövkoja där vi samlade ihop oss lite.
Och tog en familjebild.
Det balanserades. Ibland själv.
Och ibland i sällskap av brorsan.
Vi samlade ihop oss en gång till.
Och bestämde oss för att gå och äta.
I serveringen som låg så här fint.
Maten var okej, kön för himla långsam och sånt kan ju ställa till det lite när man har såna med kort tålamod med sig.
Men allt som allt lämnade vi Vintervikens trädgård mycket nöjda med vår utflykt. Hit kommer att vi att återkomma, helt säkert. Varannan vecka framöver ska vi nämligen åka dit och hämta leveranser av grönsaker från olika ekobönder. Så där som det är så lyrrigt att vi kan göra när vi inte har något eget trädgårdsland direkt och har tecknat upp sig för någon slags prenumeration. Aja, en fin dag på ett fint ställe. Det var väl ungefär det jag ville säga.