Det är måndag och jag har en huvudvärk som ligger mellan mig och min briljans. Huvudvärken kan bero på det glas vin som jag drack till middagen igår, jag tål inte så mycket nu för tiden, men den kan också bero på den belastning som hjärnan utsätts för av våra barn just nu.
Så här: både Olof och Greta är jätteroliga att vara med just nu. Dom utvecklas så mycket, så snabbt. Dom är livfulla och påhittiga och lär sig saker i takt som jag knappt hinner med i. Dom har börjat förstå bokstäver på en ny nivå. Siffror likaså. Dom har idéer som är spännande. Önskningar som är realistiska. Dom minns saker och kan berätta om hur deras dagar har sett ut. Dom förstår känslor på ett nytt sätt och kan ta ansvar för dom – också på ett nytt sätt. Dom berättar sagor som har en början en mitt och ett slut och dom ställer frågor. MASSVIS MED FRÅGOR.
En fyraåring ställer i snitt 390 frågor om dagen. Det visade en brittisk studie som det skrevs en del om för några år sedan. Visserligen en fyraårig flicka, säger studien men jag märker inte några större skillnader mellan Olof och Greta. 390 frågor alltså. Och vi har två fyraåringar. Det är 780 frågor om dagen. Ta er gärna lite tid och låt siffran tränga in. Det går nästan inte, eller hur? Men det är fler frågor i timmen än vad en grundskolelärare får. Fler än vad en läkare eller sjuksköterska också får i snitt per timme enligt den här studien. Och då har dom utgått från hushåll med en fyraåring. Uuuh, jag får typ huvudvärk av att bara läsa och skriva om saken. För mig är det dock inte bara frågorna som är grejen. Det är den här ljudmattan som täcker livet nu för tiden. Det eviga svamlandet om ditt och datt och oftast om prick ingenting alls. Om jag fick en krona för varje gång något av barnen säger mamma utan att det leder till något skulle göra mig till miljonär – på en helg. Missförstå mig inte. Jag älskar naturligtvis att barnen pratar med mig och vissa av dom här samtalen är så bra att jag vill spara ner dom i en ask full med siden och sammet för att spara resten av livet. Men det känns som att från det att Olof och Greta vaknar på morgonen så börjar pratet och sen tar det inte slut förrän dom somnar. Och för att prata så oändligt mycket så säger dom häpnadsväckande lite ändå.
Aja. Det här är i alla fall vad jag tror att min hjärna återhämtar sig från, just nu i denna huvudvärksindränkta stund.
13 comments
Och här låg igenkänningsfaktorn på 100%! Jag älskar också våra barn. Så klart. Jättejättejättemycket. Men SOM det pratas! Från morgon till kväll. Det lilla huvudet på den gamla mamman blir helt enkelt lite trött. Nu säger jag inte att det är därför jag sitter här med skyhögt blodtryck och väntar på en stroke. Men lite, lite trött. Det blir man av pratet. Det blir man. Jag förstår dig. Helt enkelt. Krya på huvudet!
Det verkar inte gå över så snabbt heller. Dottern pratar konstant, planerar inför sin födelsedag om nio månader, funderar över vad hon ska göra på sommarlovet, diskuterar vad hon sett på iPad:en för en timme sedan… Det här måste vara en av de starkaste anledningarna till kärnfamiljen – att kunna dumpa över barnens frågor på den andra föräldern!
Jag älskar också pratet, samtalen. MEN, alla de där meningarna som börjar med ”mamma” där frågeställaren glömt resten av meningen innan sista ma:et klingat ut… de… blir i alla fall jag lite, lite trött av. Vi har nu också en ljudmatta som förstärkts av vår 6-mån bebis som likt en böneutropare i en minaret maler på med ett konstant entonigt ljud för att göra sin stämma hörd i det allmänna svamlet i hemmet… gulligt, men puh!
Vad häftigt. Vi har inte ett barn som ställer frågor kanske. Vi själva är nog jobbigt frågvisa av oss… Och vi avbryter varandra. Och det här med att avbryta. Det är vårt problem. Och jag tror inte vi är bra förebilder heller. Om vi vuxna pratar vill barnet gärna prata. Vilket är jätteroligt. Förutom när man själv vill berätta något och han avbryter igen och igen och igen. Försöker vi låta honom ta plats, tänker att han vill ta plats, då har han inget att säga, vill inte att vi frågar honom eller så, men vill ju gärna att vi skojar med honom, men försöker vi samtala lite mer vuxet igen så vill han ha uppmärksamhet och avbryter oss. Även om vi verkligen gett honom tid och uppmärksamhet. Det blir väldigt mycket fokus på barnet. Och det var nog inget vi upplevde innan. Det kan kännas jättefrustrerande att man inte kan ha ett vuxet samtal liksom alls överhuvudtaget någonsin ens en liten stund. Antagligen har det med tajming eller ålder att göra. Efter jobb och förskola… Och jag är så glad att vi får höra honom säga roliga saker. Jag har en citatbok till och med. Och jag är stolt att han gärna pratar med främmande människor. Jag vet att vi vuxna ju kan prata vid 20:30 när barnet lagt sig så varför blir det så att vi försöker prata vuxet vid middagen, men senare på kvällen är vi ju ganska trötta och ramlar ner i soffan istället. Så jag saknar att samtala med min partner… Alltså lite som att vi alla vill ha varandras uppmärksamhet precis samtidigt klockan 18:45 och att alla känner sig lite frustrerade. Förut älskade jag våra gemensamma måltider och det funkade jättebra och alla fick dela på uppmärksamheten. Men just nu har vi alltså en period då ingen riktigt verkar kunna prata… Jag vet inte. Barnet kan vara lite likadan om vi har familj på besök. Att han själv vill ha allas uppmärksamhet hela tiden. Blir lite svartsjuk om någon annan får uppmärksamhet. Är det andra barn är det inget problem, men är det bara vuxna, och han är ensamt barn vilket ju inte är roligt, vill han ju vara med och inte vara utanför vilket betyder att han avbryter om en vuxen försöker berätta. Det är väl liksom inget konstigt och säkert jättevanligt men jag kan känna mig frustrerad eftersom det händer så ofta hos oss just nu. Men jag tycker vi har lite perioder, det blir lite gnäll, irritation, och sedan simsalabim har vi det superlyckligt och harmoniskt, visar hänsyn, och så paff är alla lite griniga och trötta igen. Så jag hoppas det bara är en svacka.
Artikeln var ju jätterolig. Imorse förresten frågades det: När ska du dö mamma. Inte på länge. Om 50 år kanske. Men var ska jag bo då?
Hög igenkänningsfaktor på detta! Kan ”trösta”dig att snacket fortsätter även när de fyllt 5. Mina två som är nyss fyllda 5 är aldrig tysta, härligt och roligt så klart men så utmattande. Aldrig har jag uppskattat tystnaden så mycket som nu.
Sen kom jag på en sak när jag läste detta: kommer du ihåg när du för inte så länge sen var orolig för barnens språkutveckling, eftersom tvillingar är generellt senare med det? Ja, du behöver då inte oroa dig längre ;)
Känner igen det du skriver om en ljudmatta. I helgen hade vi bara snart 4-åringen hemma, som såklart pratade konstant, men alltså kakafonin när snart 6-åringen kom hem från mormor och också drog igång. det liksom lät tusen gånger mer efter pausen med bara ett barn. En av dagens (återkommande) frågor var varför man måste vänta till efter jul med att äta upp pepparkakshuset? ”För att jag tycker att det är fint och vill att det ska stå kvar ett tag.” var inte ett helt godkänt svar.
Jag blir så nyfiken på psykologin bakom detta ”Mamma?” ”Ja?” ”…..”.
Min är bara 19 månader och kan inte jättemånga ord men gör sig förstådd. Hon började nyligen med den eviga frågan efter mamma/pappa utan någon fråga efter. Jättesött såklart, men om man sitter på golvet med barnet, mitt i en hög av leksaker och verkligen är uppmärksam och med i leken så kan jag inte låta bli att undra över mekanismen bakom det, eftersom det fortsätter ett par år framåt även när barnen kan uttrycka sig.
Jag försöker se det som en katt som spinner. ;)
Japp, känner också igen det du beskriver Erika och det som alla i kommentarerna beskriver. Två fyraåringar och en sjuåring. Och alla är antingen mol tysta (vilket som alla vet kan vara ett tecken på att allihop håller på med något de inte borde eller inte får!) eller så pratar alla på en gång konstant. Som tur är har jag lite hjälp av sjuåringen nu, som trimmas i att räcka upp handen innan man pratar i skolan och detta har han infört hemma också nu. Funkar fint ändå skulle jag säga. MEN det blir ofta diskussion om vem som räckte upp handen först och alltså borde få prata först och är man då inte enig med sin mamma i bedömningen om vem som var först så blir stört omöjligt för den utvalda prataren att nå igenom klagomålen och protesterna från övriga samtalsdeltagare. Återstår en del övning på den fronten :-)
Det är underbart att lyssna på alla resonemang och frågor som barnen funderar ut. Men ibland önskar jag att det fanns en OFF-knapp så man lite temporärt kunde få en mikropaus från den där ljudmattan. Bara en liiiiten liiiiiten paus!
Igenkänningen på detta alltså. Förr i tiden (alltså pre barn och karriär som förskollärare) stod jag inte ut med tystnad. Jämt jämt jämt hade jag musik i öronen, tvn på hemma eller musik i stereon. Nu tänker jag tillbaka på den tiden och funderar på om jag inte var riktig. Mina öron har aldrig varit så här trötta. Men visst är det fantastiskt pladder de bjuder på de små liven!
Åh kära nån vilken underhållande läsning. Inser Dick att detta snart är mun verklighet!
‘Och för att prata så oändligt mycket så säger dom häpnadsväckande lite ändå.”
😂😂😂😂 Väldigt rolig mening! Och jag skrattar inte åt dig, utan mer dig. För oh, vilken igenkänning på detta. Har en 6-åring och en 2-åring och mitt huvud sprängs snart av alla ”mamma” ”mamma?” ”mamma!” ”mamma!!!” ”men mammaaaaa” ”mamma, jag vill ha…” ”mamma kom!” Älskar dem över allt annat men mina öron needs some rest…
Min sexåring, i bilen på väg hem i dag (med skratt i rösten): ”Asså, jag pratar ju heeela tiden. Det tar inte slut. Det bara svämmar över.” Kan inte annat än att hålla med … Sen har vi ju då de två små treåringarna som känner sig tvungna att SKRIKA för att få en syl i vädret. Men när man frågar ”vad sa du älskling” för att det är så svårt att höra vad någon vrålar, i synnerhet när det ligger konstant ljudmatta av sexåringsord (s-o-m- g-ä-r-n-a s-k-a b-o-k-s-t-a-v-e-r-a-s) då vill de inte göra annat än att mumla. Också jättelätt att höra över den där ljudmattan …
Nåväl, jag blir lite full i skratt med tanke på att det känns som bara ett par månader sedan du var orolig över att Olof och Greta inte pratade. Moahahaha ;-D