Någon dag snart ska jag nog komma mig för att skriva om vår jul men det blir inte nu, det har jag inte tid med. Men julgranen, lille julgranen som jag älskat så. Den vill jag skriva om för nu är den snart historia.

För tredje året i rad beställde vi gran över nätet. En ekologisk Smålandsgran med leverans till dörren. Det här året beställde vi en större, högre, gran än tidigare år, vis av erfarenheten att granrackaren oftast ligger i det lägre längdspannet som anges på hemsidan. Och i år var det en präktig himla JÄTTEGRAN som kom till vårt hem. När vi öppnade upp den inne i lägenheten splojnkade det ut en luddig rätt maffig larv (som vi lade i en burk och gav namnet Minecraft Diamant, för övrigt vårt första husdjur, som  larvade av sig efter ett tag vilket fick mig att vilja kräkas lite för små vita larvbebisar är inte alls lika gulliga som tex hundvalpar så då fick Minecraft Diamant flytta vidare så att säga. Slut på parentes.) så granens första dygn i vår omvårdnad fick bli ute på balkongen. Där acklimatiserades den fint till citylivet och alla andra larver, hö, div som kommit med från Småland avlägsnades innan den fick flytta in i vardagsrummet.

Sedan inleddes projekt pyntning. SOM DENNA GRAN HAR PYNTATS! Inte bara av mina kreativa barn som placerat både det ena och det andra i granen, utan också av mig själv. Det var som att jag aldrig blev riktigt nöjd. Glitter har åkt av och på. Tunt glitter, tjockt glitter. Stjärnor. Mormors gamla vackra kulor. Svindyra glaskulor som jag köpt över åren på Illums Bolighus. Av och på. Upp och ner. Jag gjorde till och med en anteckning i julboken om att jag ”behöver strama upp julpyntet till nästa år”. Alltså LOL på mig själv. Kommer ni ihåg JULBOKEN? Ja jag vet att jag tangerar En Sjuk Människa, men jag är i alla fall en sjuk människa med tre julböcker numer eftersom jag fick nöjet att inviga en sprillans ny i år.

Nå. Jag älskar verkligen att ha julgran och jag älskar verkligen vår julgran men till saken hör att jag är liiite allergisk mot den. Varje år har det sammanfallit så att jag fått rödkantade ögon och lite lätt nästäppa cirka vid granens ankomst. Sen har starten på förkylningen som jag kallat den försvunnit vid avlägsnandet av gran. Jag har lagt ihop ett och ett som ni förstår och igår kom jag fram till brytpunkten: när ledsman över att vara lite snuvig trumfade den djupa kärleken till granen. Så nu står den ute på balkongen igen. Utan pynt men med massor av snö på grenarna. Och jag tänker att det här blir något slags värdigt slut ändå för mig och granis. Den stannar till en stund och pryder min utsikt innan den blir biogas eller vad det nu är som det blir när man gör sig av med granen på ett miljöansvarsfullt sätt. Vi tar ett slags långsamt farväl.

Oh. Åh. Ja. Det som jag egentligen ville skriva om hände vid depyntandet av granen igår. Det var ju SÅKLART så att jag hittade den perfekta pyntavvägningen då, så note to self Ekan: de röda julkulorna som du köpte på IKEA för mååånga år sedan, ihop med mässingspyntet samt de färgade glaskulorna från Svenskt Tenn, plus det tjocka guldglittret = så innerligt fint. Finaste fina. Finifini fin fint. Projekt pyntning av gran kan därmed ses som avslutat.