Det här med att blogga varje dag i mars har ju gått åt fanders och det finns olika skäl till det. Tiden, alltid denna kamp om tiden, såklart, men också tekniska saker. Om jag har lite tid över och vill skriva ett inlägg men jag inte kommer in i systemet så orkar jag liksom inte kämpa för att få till det heller. Men nog om det. Ett önskeinlägg handlar om mitt projekt med svettiga armhålor och hemmagjord ekodeo. Hur har det gått med allt det där? Det gör mig så uppspelt att det finns någon som fortfarande tänker lite på detta och alltså kan tänkas vara lika investerad i ämnet som jag är? Jag vet att det finns minst en kollega på UR som tänker på mig som hon den där som är så öppen med läget i hennes svettiga armhålor. Det är priset man får betala.

Hur som helst. För den som är ambitiös och vill ha koll på alla led i den här förvånansvärt långa dokumenteringen av mina armhålor så rekommenderar jag att man läser dessa inlägg först:

Allt började med att jag flashade mina LP-plattor som börjat sin residency i mina armhålor sedan jag lämnat den konventionella deon bakom mig.
Det ledde till att jag fick massor av tips på ekodeos …
… som jag sedan började testa.
Det självklara nästa steg var ju att jag började göra egna mixturer och jag bloggade om recept ett och recept två.

Sedan dess har det varit tyst om både ekodeo, mixturer och mina svettiga armhålor.

Så här är läget nu:

Jag har helt och hållet övergivit konventionell deo. Jag har också övergivit den hemmarörda deon som jag visserligen verkligen gillade: den gjorde sitt jobb när det gäller att dofta rätt trevligt (lite lätt av kokos) och hålla odörer borta. Svettningarna var kvar och dom kommer man nog inte ifrån om man inte vill kleta sånt där medel (aluminium?) i armhålorna som liksom täpper till svettporerna. Jag har faktiskt förlikat mig med faktumet att jag är en kvinna med stundtals ENORMT svettiga armhålor. Alltså nivån som jag är kapabel att svettas på i just armhålorna skulle man kanske kunna skriva en avhandling om men låt mig måla upp en bild: igår svettades jag så mycket att jag hade LP-plattor på koftan som jag hade över min blus. Fräscht? Nja. Men: jag bryr mig inte. Eller så är det bara så att strategin att röra sig i offentliga rum med överarmar tätt slutna mot torso har blivit en livsstil? Jag tror det. Plus att min garderob har ytterst få kläder kvar där fläckar skulle synas. Intressant. Denna förändring har smugit sig på så att jag knappt har märkt den. En sak bara: Det är dock rätt obehagligt när det blir kallt pga ymnigt transpirerande, men det är smällar jag tar för … konsten?

Så varför gav jag då upp min favorit, den hemvevade deon? Jo! Den innehåller olja, kokosolja närmare bestämt, och efter att ha fått svettfläckar – som visade sig vara oljefläckar på lite för många av mina sidenblusar så gav jag upp på den. Den stora nackdelen med oljefläckar är ju som ni vet att dom har noll prognoser på att torka bort.

Så, så här ser deobeståndet ut i vår badrumshylla här hemma vid dags dato:

Jag använder allra oftast den där i mitten. Den kommer från Urtekram och har en rätt diskret doft och ett helt rimligt pris. Just nu använder jag Dr Organics Maroccan Argan Oil, den där vita där längst till vänster. Den doftar kryddigt och rätt starkt och funkar verkligen på själva svettlukten. Jag luktar inte ens dagen efter med den, för det kan jag faktiskt göra med Urtekramaren. Det där är ju egentligen inte ett problem det heller, det är ju bara att tvätta sig igen, eller hur? För nej, nix, never: jag kommer aldrig bli en sån som är okej med svettlukt. I alla fall inte från mig själv.
Till sist. Burken där längst till höger. Det är den hemmablandade ekodeon som både jag och Ulf gillar bäst. Det är det här receptet. Ulf använder den varje dag och förutom att den tar bort svettlukt så gör den också så att alla hans t-shirts har fått längre livslängd utan gula armhålor.

Ja, det var allt för den här gången i serien som vi väl kan kalla för ”Mitt gränslösa liv”.