Varmt välkomna ska ni vara till Böcker kan berikas andra bokklubbsträff!
Jag sitter bekvämt placerad i soffan med te och bok som en liten räv sover på. Nej, jag skojar, men på bilden är det faktiskt en liten räv som ligger på boken som en tyngd på omslaget som annars bara vill fjonga iväg. Man tager vad man haver etc. Några som sover på riktigt är lejonungarna och det betyder att lugnet har brett ut sig i lägenheten. Anyhow.
Här kommer då kvällens frågor som jag tänkte att vi kunde hålla oss kring. Har någon något annat på hjärtat så går det ju naturligtvis bra att dryfta det också. Vi gör som sist va? Vi bara kör, eller hur?
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Jag ser det som att det finns tre huvudpersoner: 1. Berättarjaget som är dottern Julia, 2. berättaren som är U Ba och 3. pappan Tin Win som är navet till historien. Två andra bärande karaktärer är onkeln U Saw och pappans stora kärlek Mi Mi.
Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har Jan-Philipp Sendker skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
(Ågud vad jag hoppas att jag inte blir sittandes själv här nu ikväll.)
Allright. Nu kör vi!
PS. Jag hade tidsinställt det här inlägget – just in case, om Oggi inte skulle somna i tid – men det där med tid är tydligen inte något som WordPress bryr sig om? Det är ju upplivande på sitt sätt. Men sjukt irriterande på ett annat. Men så gick det i alla fall till när bokklubbandet drog igång lite tidigare än vad jag (eller någon annan) hade planerat. Ledsen för det men äsch. Nu kör vi!
115 comments
Jag gillade verkligen boken, men var lite ledsen när den var slut. Varför lämnade pappan familjen så sent att han fick så kort tid med Mi Mi? Var det för att han först reagerade när han hörde att hennes hjärta började slå svagare? Jag tyckte de förtjänade mer tid tillsammans.
Jag upplevde nog aldrig känslan att de borde fått mer tid tillsammans, jag var bara så glad att de alls hann mötas igen. När jag slog igen boken efter att ha läst ut den var det med en varm känsla. Tårarna flödade när Tin Win och Mi Mi fick mötas igen, och de flödade igen när jag skulle återberätta just den scenen för min sambo. Det var bara så väldigt fint och trösterikt och kärleksfullt. Och det berörde mig också mycket att historien inte bara slutade där, utan att U Ba sedan fick trösta både Julia och oss läsare med kloka ord kring sorg och sörjande.
Jag känner lite som er båda. Jag förstår inte heller riktigt varför han väntade så med att försöka återknyta till Mi Mi. Men samtidigt var det ju mycket vackert att det blev som det blev. Och precis som för dig Laura så grät jag och får fortfarande en klump i halsen när jag bara tänker på slutet. Så oerhört fint.
3 Jag tror författaren ville skriva en vacker historia om livslång kärlek för dem som vill fly från verkligheten en stund. Jag tyckte det lyste igenom att han verkligen tyckte om att skildra olika livsöden och att han lättsamt kunde börja på en ny berättelse utan att det kändes konstigt eller krystat. Jag vill tro att den trovärdig, men det är mest för att jag gillade hur Tin Win och Mi Mi kompletterade varandra så fint och hur deras relation växte fram till att bli en sån där storslagen kärlek som man undrar om den verkligen existerar.
Håller med om att man verkligen undrar om sådan kärlek verkligen existerar. Jag vill verkligen tro det, jag kan känna det ibland, kortare stunder av total harmoni med min man och min dotter, men inte alls på detta sätt. Men jag tänker att det är en del av den österländska kulturen, den rofylldhet de verkar ha. Jag fick mig en verklig tankeställare, precis som Julia, när man inser att det kanske inte är mina referensramar som är de sanna. Det kanske inte alls är fin utbildning, hus, bil, bra jobb, perfekta barn och en fullspäckad fritid som räknas. Det kanske finns en helt annan mening med livet som man har tid och möjlighet att finna om man istället ägnar sig åt att renovera gamla böcker och finner harmoni i sitt liv där man befinner sig.
Fick samma tankar! Vad är egentligen värt något? Tänker förstås på U Ba som med självklarhet gav upp något som kunde bli en bra karriär mot att ta hand om sin mor som inte ens var särskilt sjuk. Spännande kontraster mot hur vårt liv ter sig i den här delen av världen oftast!
att prioritera sina föräldrar, äldre släktingar är mer naturligt i andra kulturer, något jag tycker borde vara naturligt även här i skandinavien. vårt sätt att prioritera bort familj känns ibland bra olustigt, även om jag själv sprungit på fort i ekorrhjulet genom barnens uppväxt. nu när jag inte har småbarn kan jag känna sorg över det när jag ser de stressade småbarnsföräldrarna i min omgivning.
Couldn’t agree more! Har småbarn och kan ibland få ångest för hur jag prioriterar tiden. Och ännu värre när jag tänker på när mina föräldrar blir äldre och kanske hamnar på hem etc, hur det ska bli… :(
Det är verkligen något som jag försöker sträva efter – att leva i harmoni med tiden som jag befinner mig i just nu. Men det är så svårt. Omvärlden är så mycket närmare oss nu än vad den var för dom på deras tid, den går liksom inte att stänga ute. Att jag har valt att gå ner i arbetstid för att vara nära mina barn så mycket som möjligt är väl knappast något jag kommer att ångra på dödsbädden (för det är ju vad alla ångrar på dödsbädden inte sant?) men samtidigt känner jag också att det är något annat som går förlorat. Jag känner att jag har tappat min riktning karriärsmässigt till exempel och det skapar en disharmoni i mig som spiller in på familjelivet. Äsch. Jag vet inte vad jag vill säga här egentligen. Det är klart att man vill ha mer av det lugn som U Ba, Tin Win och Mi Mi har … men samtidigt vet jag inte om det är möjligt att uppnå.
att känna så starkt, så länge utan annat än själslig övertygelse – vackert men svårt att tro på enligt mig
Jag håller med, jag ville också ”tro” på berättelsen. Jag tänker mig att hans drivkraft varit att skriva en historia som ger hopp, tröst och bara en härlig läsupplevelse. Som att han ville belysa att i en orolig värld är kärleken fortfarande den största kraften, som på både stora och små sätt påverkar oss som människor, lyfter oss och ger oss glädje. Jag tyckte inte boken var trovärdig till en början, de första 30-40 sidorna var jag mest irriterad, men det var nog mest på grund av språket, för sedan vände det och jag sög i mig varje ord som att det varit en verklighetsbaserad biografi jag läste.
Håller med om att det verkligen är kärleken som är det centrala i boken – känns ju verkligen som en slags religion här tycker jag!
Jag tror också att han ville skriva den ultimata kärlekshistorien och den känslan ställde sig lite i vägen för mig då och då. Men nu blev det ju ändå så. Det är en helt otrolig historia om kärlek som jag fick ta del av.
Åh, har vi börjat redan nu? Var det inte kl 20.30? Men strunt i det!
Jag tyckte att boken var väldigt tänkvärd på många sätt. Speciellt slutet. Det fick mig att tänka ordentligt. Just på som Erika S skriver, att han väntade så länge med att återvända. De levde sina liv separat men ändå tillsammans på ett annat plan. De var båda två helt på det klara med sina känslor för varandra och de accepterade att de inte kunde leva tillsammans, samtidigt som de ändå levde tillsammans också, på ett helt annat plan.
Jag blev bestört när farbrodern hade förskingrat alla deras brev, men samtidigt var det så fint att läsa att de ändå hade varandra, utan att ha kontakt. En helt ny nivå av kärlek och tillit. De fanns alltid hos varandra ändå. Helt skilt från tex karaktärerna i vår förra bokklubbsbok så är Mi Mis och Tin Wins relation så ren och öppen och helt fri från alla spel och undringar över vad den andra egentligen känner osv. Man blir liksom varm i själen av deras relation.
Jag kan säga att jag är lika förvånad som du! Jag hade tidsinställt ett inlägg – just in case om Oggi inte skulle somna – men det där med tid är tydligen inte något som WordPress bryr sig om? Upplivande på sitt sätt. Sjukt irriterande på ett annat.
Tjuvstartar lite här jag med ;) Intressant koppling till den förra boken! Känns ju verkligen som natt och dag när det gäller kärleken, även om Ester säkert tyckte att hennes och Olofs kärlek var ungefär så här ;)
Åh men ja! Det är liksom den totala motsatsen det här. Ömsesidig och sann kärlek.
Jag håller med om farbrorns beteende, det är inte ok att gömma brev. Jag blev förfärad och ledsen att han inte kunna unna TW kärlek utan att det var framgång i karriären som var det viktigaste. Om jag nångång får barn så tycker jag att det viktigaste att lära dem måste vara hur man är mot andra och att man i grunden vill andra väl. Framgång spelar ingen roll och det är genom att vara varm och generös som du lämnar avtryck.
Verkligen! Men karma slog ju till senare och det verkade inte som om farbrodern var lycklig direkt. Han hade ett konstigt sätt att försvara sitt beteende efter den där spådomen eller var det var. Blev överlag trött på dessa spådomar/astrologiska grejer som styrde allt för mycket för många i boken!
Jag förstod inte riktigt onkelns drivkrafter. Hans spådom sa att han skulle göra gott mot någon i hans släkt men det gjorde han ju inte. Det måste han ju ha förstått? Onkeln är lite för mycket av en karikatyr men det är nästan alla personerna i den här boken. Och hade han inte varit så ond så hade historien ju inte utvecklat sig på det här viset. Men det känns lite för förenklat? Varför postade inte Tin Win ett enda brev själv någon gång? Inte ens när han kom till USA?
Ja, varm i själen av deras relation, eller kanske ännu mer över deras sätt att förhålla sig till världen och omständigheterna. Så som Mi Mi svarade onkeln när han skrev det där ljugbrevet om att Tin Win inte ville höra från henne. Och hon blev tacksam över ett livstecken. Fint.
Det var när man förstod att farbrorn undanhöll dem kärleksbreven som jag grät första gången. En så stark kärlek, och där satt han och bara frossade i glädjen (?) att undanhålla dem den!! Så svekfullt!!
Jag blev också så ARG på honom.
Ja, han var så överdrivet vidrig den där onkeln. Jag hade hellre sett att några spådomar satte dit honom lite tidigare i berättelsen. Eller den där tjänaren, va? Jag trodde att han skulle kuppa och skicka vidare något till Mi Mi, men icke.
MM och TWs historia känns vacker – men TWs sätt att behandla sin fru känns inte vacker tycker jag.
Det har du rätt i, så långt tänkte jag inte ens. På ett sätt var han ju ärlig och berättade att hon inte kunde vänta sig full hängivenhet (visst gjorde han det?). Men å andra sidan, helt fel gjort av honom också. Han hade kunnat säga nej helt och hållet och besparat henne detta.
Det tänkte jag också på och fick inte riktigt ihop det med hur Tin Win beskrevs. Nu fick man ju bara veta väldigt skissartat att han var motsträvig till deras giftermål men han kändes så rakt igenom godhjärtad/medveten/genomtänkt annars.
Nej, kan hålla med om att det känns lite dubbeltydigt på något sätt. Samtidigt som han behandlat sin familj i USA oerhört illa när han lämnade dem utan att berätta något så verkar han ju ändå ha varit en kärleksfull åtminstone pappa, men även make tidigare. Så svårt att se varför han bara lämande utan ett ord. Kanske för att Julia skulle göra den resa det blev för henne till slut?
Det känns lite som att det är många saker och skeenden i den här boken som sker bara för att historien ska kunna berättas överhuvudtaget?
jag kan förstå att man tröttnar på frun, men att lämna utan adjö – och barnen… det känns elakt. Märkligt för en karaktär med så stark kärlek till MM
Ja, jag tycker inte heller det kändes trovärdigt. TW var så fullständigt perfekt på alla andra sätt, att överge sin familj kändes inte som hans grej riktigt. Men författaren behövde väl få in dottern på något sätt.
Om det bara var för att få en anledning för dottern att åka dit tycker jag det känns dåligt gjort av författaren. Det borde han väl ha kunnat få till på något vis ändå. Med tanke på vad han har lyckats komma på i historien i stort.
Men kanske är det medvetet för att ge en annan sida av Tin Win. För som Erika säger så beskrivs han ju väldigt positivt. Och hela historien med MiMi gör att man bara vill ooha och ååha över hur fint allt är. Men kan han bara lämna sin fru och familj sådär kanske han inte alls är så bra och fin som vi tror. I relationen till Mi Mi är han det men det är ju även av rent egoistiska skäl eftersom han älskar henne. Usch, vad negativ jag låter nu. Gillade ju Tin Win egentligen!
Ett egoistiskt val att lämna, lite omtänksamt att invänta dotterns examen – ansåg kanske att hon nu är vuxen. Jag har vuxna barn och tycker att det verkar fullkomligt orealistiskt att lämna dem utan förklaring. Flytta långt bort – ja men inte utan förklaring och att ordna kontaktvägar.
Ja, precis. Ett förklarande brev eller vadsomhelst hade han väl kunnat unna dom? Det hade ju inte heller påverkat Julias vilja att åka efter honom, snarare gjort en resa mer motiverad för att vilja veta mer och visa att de kanske hade en nära relation. Att hon väntade fyra år?? Please.
Men verkligen. Ett brev. Varför skrev han inte in ett brev i boken?!
Förlåt för tjuvstarten. Jag hade av misstag skrivit in kl. 20:00 hos mig.
En bok att bli varm i hjärtat av, tycker jag detta är. Kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som skapar den känslan hos mig, om det är karaktärerna, handlingen eller språket. Kanske en kombination?
Tror jag menar att Tina Win och Mi Mi är själsfränder. Bara så självklart menade för varandra, men i deras fall kan man ju definitivt påstå att yttre omständigheter styrde deras öde. Om bara inte etc.
”Om bara inte” känns lite som bokens ledmotiv. Jag vet inte hur många gånger jag tänkt i sådana banor. Om bara Tin Wins mamma inte varit så orolig, om hans pappa bara inte dött. Om morbrodern bara inte också lyssnat på spåmän. Om Tin Win bara haft hjärta att säga ifrån och inte bara göra som morbrodern ville osv. Fast utan alla dessa om hade det ju inte känts så hopplöst, och sedan så bra när de fick återse varandra i slutet.
Jag kände en tröst också i berättelsen. Fick mig att vända och vrida på mina egna tankar kring sorg, kärlek, förluster. Döden kanske inte är det hemskaste som kan hända oss. Jag tänker på U Bas inställning när de diskuterade hans mors död och att han sörjde några dagar bara. Han var så tillfreds med det, samtidigt som han högaktade sin mor och mindes henne. En av mina största rädslor är just döden. Jag kan knappt tänka på att jag själs ska dö en dag, får nästan riktig panik. För att inte tala om att min dotter ska dö en dag. Det går verkligen inte att tänka. Så på något sätt kände jag mig tröstad av den här berättelsen.
Fint skrivet! Mina tjejer (snart 4 år) har börjat prata en massa om döden vid t ex läggningar, och det är ett aktuellt ämne just nu. Hade inte tänkt på det innan, men det känns som en slags tröst, även det där tänket att man lever vidare i andras tankar/minnen.
Håller med! Tycker också att ”tröst” kring döden samt sorgebearbetning var ett undertema på något vis, framförallt kring sidorna 322-323 (i pocketversionen).
Vilka fina tankar om döden som ni skriver om. Jag ska läsa om dom passagerna och tänka lite på det pga mycket mycket obekväm med allt som har med döden att göra.
Ja, tack för sidtips. Jag kände mig helt tom/fylld av kärlek/sorg när jag läst klart boken. Sista fjärdedelen av boken grät jag så många gånger alltså.
Exakt så! Jag känner mig lite så fortfarande trots att jag läste ut boken för några dagar sedan. Jag är verkligen helt tom och fylld samtidigt av kärlek och sorg.
Vad tyckte ni andra om språket?
För mig var språket nämligen ett stort irritationsmoment i början. Jag tyckte språket var otroligt banalt och i princip bara bestod av en massa överdrivet detaljerade miljöbeskrivningar, och det påverkade också min inledande känsla för historien. Men jag tänker att det nog var en effekt av att ha läst Lena Anderssons böcker precis innan, det språket är ju mer ”avancerat” och högtravande. Men när den här berättelsen sedan fångade mig så var språket inte längre något jag tänkte på, utan då uppskattade jag beskrivningarna allt mer, eftersom de ju var en väsentlig del av karaktären Tin Win.
Jag reflekterade faktiskt inte alls lika mycket över språket som när jag läste förra boken, men det är ju helt klart mer okomplicerat i denna bok. Jag gillar böcker om livsöden och med levande beskrivningar, så jag måste säga att jag gillade språket ändå. Det blev en extra dimension när TW blev blind och på något sätt kunde man förnimma omgivningar/smaker/lukter etc som om man nästan själv var blind tycker jag.
Tycker författaren lyckades förmedla andra sätt att ”se” på ett alldeles fenomenalt sätt!
Håller med! Efter att Tin Win blivit blind skiftade jag helt och älskade plötsligt detaljbeskrivningarna, då kom de till sin rätt och man fick verkligen ”se” världen genom hans ”ögon”.
Ska jag vara helt ärlig vet jag inte om jag tänkte på språket, på det viset. I början var jag mest irriterad på denna man som lämnade sin familj med alla dessa frågetecken. Men sen, när jag väl kom in i berättelsen, tror jag känslan tog överhanden på ett sätt som jag inte upplevde i tidigare bok.
jag tänkte inte heller på språket men uppskattar verkligen beskrivningarna om hur TW uppfattar världen oseende. Humlans sörplande – ah!
Håller med! Efter att Tin Win blivit blind skiftade jag helt och älskade plötsligt detaljbeskrivningarna, då kom de till sin rätt och man fick verkligen ”se” världen genom hans ”ögon”.
Jag tyckte inte alls om språket. Det kändes väldigt stelt och ”mästrande”, inte alls som människor pratar. Sen hakade jag upp mig på vilket språk det egentligen är de pratar? Engelska? Men kan verkligen burmeser så bra engelska? Och hur kan Julia läsa brevet från pappan till MiMi?
Det tänkte jag inte ens på! Men det har du ju rätt i, hur hänger det ihop? Även om Julia säkert skulle kunna prata engelska med U Ba som ju var utbildad och däremed garanterat duktig på engelska borde väl breven varit på burmesiska? Eller om han övergått till att skriva på engelska under åren som gått..
Ja men exakt!! Och Julias mamma som berättar att hon hade hittat ett kärleksbrev och förstått att han hade en annan kärlek. Detta störde mig nåt enormt. Hur kunde hon förstå att det var ett kärleksbrev?!
och att stanna kvar i relationen – det verkade inte vara en överenskommelse.
Och det förklaras liksom aldrig heller? Som om författaren inte har någon bra lösning och hoppas att läsaren inte ska komma på att det inte är helt logiskt…
Jag håller med dig helt Laura. Jag tyckte inte heller om språket till en början men köpte det mer och mer i takt med att historien utvecklade sig. Mest störd blev jag i passagerna som var skrivna i jag-form, alltså Julias kapitel. Men till och från blir språket för överlastat och det är synd för bitvis är det helt briljant och så knäckande vackert. Tex på sidan 34 i Tin Wins brev till Mi Mi där första meningen är så bra att jag svimmar: ”Nu är det femtusenåttahundrasextiofyra dagar sedan jag hörde ditt hjärta slå” ALLTSÅ SÅ FINT! Men så fortsätter det: ”Inser du hur många minuter det är? Förstår du hur kraftlös en fågel som inte kan sjunga och en blomma som inte kan blomstra? Och hur eländig en fisk är på torra land?” Dom tre följande meningarna är som överdrivna förklaringar för att berätta det man redan förstått.
Sen tror jag som du: att en bidragande orsak till att jag tycker att språket kändes så översmyckat är just pga Anderssons precisa stil.
De överdrivna språket i kärleksbreven tolkade jag som en ung kärlekskrank killes vilja att vara kärleksfull och poetisk. Det räcker inte med en perfekt rad för att beskriva vad han känner då ;)
Det var ju bara ett exempel! Det finns många fler såna överlastade meningar här och där. Men fint att du kommer till den unge mannens försvar :)
Jo jag förstod det och håller med till fullo! Det känns lite som om författaren har velat visa hur duktig han kan vara med orden. Fast just det exempel du tog kunde jag se att det hade en funktion. ;)
Jag trodde verkligen inte att jag skulle gilla den här boken. Något med omslaget och titeln som gjorde att jag tyckte den kändes som en sådan bok som inte brukar falla mig i smaken. Men där insåg jag snabbt att jag haft förutfattade meningar för jag tycker boken var riktigt bra!
Jag gillar att det är en annorlunda kärlekshistoria, eller kanske snarare annorlunda karaktärer. En blind pojke och en handikappad flicka som blir kära läser man ju inte om alltför ofta. Och beskrivningen om hur de lär känna varandra och lär sig ta hjälp av varandra var så underbar! Det kändes självklart att det skulle vara dem. Han är hennes ben och hon är hans ögon!
Din sista mening! Tänk hur de måste utvecklats tillsammans under sina år ihop, att liksom dra nytta av varandras styrkor (och svagheter) på ett så fint sätt.
Exakt, inte ofta man läser om handikappade människor över huvud taget. Jag tycker så mycket om att författaren skildrar deras handikapp till något väldigt vackert, att det är något att vara stol över och att det inte är något skrämmande. Tänk att utveckla en sådan superhörsel tex. Så himla fint skildrat alltihop!
Precis! Tycker nog den aspekten är den bästa med hela historien nu när jag tänker efter. Utan deras olikheter hade det ju bara varit vilket vanligt par som helst som upplever motgångar men så ändå får varandra i slutet. Det intressanta är ju deras handikapp och den extra dimension som det ger.
Ja, det är som att de lever i symbios, väldigt fint!
Läste någon här uppe som inte var så glad över hur Tin Win behandlat sin fru, i och med att han bara lämnade henne, och det har hon ju så rätt i!
Egentligen gör ju det att det här är två kärlekshistorier i en. En helt underbar om två människor som vars kärlek överlever allt! Men även en om ett äktenskap som vi visserligen inte vet så mycket om, men som verkar vara fullt av hemligheter. Att bara lämna sin fru utan ett ord känns ju inte som den man som vi får beskriven för oss. Han har ju trots allt levt med henne i 20-något år. Och jag tolkade det som att dottern trodde att de hade det rätt bra?
Jag måste erkänna att jag aldrig reflekterade över Tin Wins fru när jag läste boken, jag blev så betagen och ”förblindad” av hans och Mi Mis kärlekshistoria. Tyckte nog mest att Julias mamma verkade vara en bitter surtant. Men nu fick ni mig att tänka till lite, och det finns ju utan tvekan en väldigt tydlig ”förlorare” i historien.. Och att hon var bitter är ju inte så märkligt, vem skulle inte bli bitter om man i 20-30 år varit gift med någon och delat ett liv tillsammans, men hela tiden (?) känt att den andra partens hjärta tillhör någon helt annan :(. Och sedan drar den personen dessutom utan ett ord..
Och att leva med att veta att man inte är nummer ett? Snacka om att verkligen vilja så mycket och hoppas på att det kommer bli bra att man faktiskt väljer att stanna?
Lite Ester över henne kanske? :)
:)
Haha ja! Ester poppar upp lite överallt ;)
Det här var inte riktigt min bok, något skavde hela tiden när jag läste den. Jag har svårt att ta till mig karaktärerna (förutom kanske Julia), tycker aldrig de känns som riktiga människor. Att de bara accepterar alla motgångar, att bli blind måste väl ändå vara lite traumatiskt? Vet inte om jag köper att det är någon sorts österländskt lugn. Sen har jag lite svårt för de magiska inslagen – som att höra hjärtslag och sjunga så vackert att alla blir totalt hänförda.
Ja, så här i efterhand kan jag hålla med om att det var lite svårt att få grepp om karaktärerna. Kanske enklast med Julia då, som känns som någon som skulle kunna vara med här i bokklubben :) Som jag skrev ovan – blev också väldigt störd på det där med astrologernas ”sanningar” mm, t ex att döma ut ett barn för att det föds ett visst klockslag en viss dag.
Ja, fyyy. Jag hade sån ångest över dumheterna TWs mamma höll på med.
Jag kan hålla med, men har också förstått att det till stor del är så i bl.a Laos, och säkert Burma också. Man tror liksom verkligen på spådomar och kloka gubbar osv! Men det känns ju väldigt främmande för en själv!
Ja, och på ett sätt är det ju väldigt intressant att läsa om också – just eftersom det är så främmande för en själv! Men jag blev inte mindre störd för det ;)
Det störde inte mig konstigt nog, men det beror nog på att jag köpte att tron på det övernaturliga är en del av deras liv och tradition. Alltså, jag köpte nog ganska mycket generellt när det gäller den här boken.
Men passagen när mamman lämnade sin son – och han sedan satt där på stubben och vägrar äta och bara väntade på henne. Fy fasen vad det BROKE MY HEART.
Jag kan hålla med dig om detta. Samtidigt kan jag också önska så starkt att det skulle kunna vara så här. Tänk om man skulle kunna ta såna här motgångar med ett totalt inre lugn. Finna sig i sin nya situation och må bra i det. Lite för bra för att vara sant kan jag också tycka samtidigt som att det är lite kittlande att tänka sig att det skulle kunna vara så här. Leva livet på ett så lugnt och rofyllt sätt som de gör i boken.
poäng! det vore skönt att kunna acceptera händelser utan att gräma sig och gräva ner sig varför varför varför när man kutar i motvind upp för bacen… men hur hade det blivit med drivkraften att göra rätt och så då?
Jo visst är det så. Har bara väldigt svårt att relatera till det, och tycker kanske att de finner sig väl snabbt?
Men vad tyckte ni om att U Ba visade sig vara Tin Win och Mi Mis son? Var det bra och romantiskt att det blev ett barn den där sista (och väl enda?) gången? Eller är det bara jag som tycker det kändes lite för mycket på något vis?
Definitivt för mycket. Men jag tyckte mycket med boken var för mycket =)
Jag älskade det! Men jag är också en sucker för lyckliga slut och ja det kanske blev lite väl Hollywood men det gjorde mig glad.
På ett sätt kan jag tycka att det inte gör så mycket för berättelsen, eftersom man får veta det precis i slutet. Lite trist att inte få veta mer om hur relationen utvecklades.
Tänkte precis ställa frågan själv. Det tog ett tag innan jag fattade att han var sonen. Först tänkte jag att det var bara FÖR mycket. Men också, så himlans fint också. Kluven där!
Jag lyssnade faktiskt på boken på Storytel innan jag visste att den skulle bli bokklubbsbok – och den gjorde sig väldigt bra som ljudbok måste jag säga! Kanske just för att det var många målande beskrivningar. Blev därför nästan lite besviken när jag senare läste boken också. Intressant också att vissa passager, t ex de brev som TW skickade till MM kändes oerhört mycket längre i ljudboken än i pocketboken.
Hmm, skulle vara en ny kommentar och inte svar på Anna Majas egentligen ;)
Lite väl bra kanske, samtidigt romantiskt.. Jag funderar lite på hur mycket U Ba visste om Tin Win, hur mycket hade Mi Mi berättat? Fann han sig lika ”rofyllt” (stjäl utrycket från en kommentar ovan) i att ha en frånvarande pappa?
alldeles för mycket. Känns inte som lyckligt slut, mer sorgligt att ett barn blivit lurad på sin far av en ojuste farbror.
Men han fick en syster. Och hon fick en bror.
Lite för mycket tycker jag också, men jag tyckte boken var såpass ”overklig” att det kanske fanns en viss logik ändå.
Men jag tolkade det som att Tin Win visste om U Ba (”förmögen släkting” betalade skolgång på skolan i Rangoon osv, eller var det U Saw som tog ett ansvar?). Vad tror ni? Om nån är kvar, jag nattade barn och hoppade in sent!
Jag vet faktiskt inte men fick känslan av att TW inte kände till U Ba.
kan varit så, ett sätt att betala tillbaka kanske. men att undanhålla en far kan väl knappast kompenseras.
Jag tror inte heller att han kände till honom men du har ju rätt: Om det inte var TW var den förmögne släktingen i så fall?
Jag fattade det som om Tin Win inte hade någon kontakt alls med hemlandet och att han därför inte kände till sonen. MiMi verkade ju ha många beundrare så jag tänkte mig att någon av dem betalade.
Det var det som jag tyckte var lite väl tillrättalagt i efterhand, jag tyckte nästan att det var uppenbart att ett barn blev till (är jag hollywoodskadad?) och hade hunnit släppa den tanken när det huxflux var U Ba, men then again, vem annars? Allt förutom det hade ju blivit svårt att förklara, hur U Ba visste så otroligt mycket.
Nu måste jag hoppa ur diskussionen – tack för ikväll! Mycket spänd på nästa bok :)
Tack för ikväll och tack för bokvalet! Nästa bok presenterar jag om någon dag eller så!
Första delen i boken tilltalade mig inte alls. Kunde lätt lägga ned boken ett par dagar utan att sakna den. Tyckte det var ett sånt hoppande fram och tillbaka hela tiden. Men sen när U Ba började sin historia var jag fast. Jag släppte allt och tog hand om min förälder i slutet och som jag förlorade nyligen och grät hysteriskt från kap 10. Men jag mådde bra av boken och speciellt av meningen: ”De stannar hos oss, om än i annan form.” Jag tror att deras kärlek var så djup för genom svårigheter som man tillsammans som par kämpar igenom och kommer ut starkare stärker kärleken. Jag är glad att jag läste denna bok, för jag vill också i slutändan känna ett lugn i min sorg.
det känns fint med en österlänsk vinkling på förlust och död. det är kanske inte det värsta, är det kanske vägen dit tex sjukdom som är det värsta?
När man väl har bestämt sig att nu är det dags, då infinner sig ett lugn. Vägen dit som är jobbigast.
bestämt eller accepterat att det bara finns en utväg tänker jag om man inte är gammal och färdiglevd.
Jag blev också väldigt berörd av just tankarna om sorg, död och saknad, på ett tryggt och lugnande vis. Hatten av för det till författaren.
En mycket fin mening, och så vackert fångat av dig: att det man i slutändan vill är att känna ett lugn i sorgen.
Tack Erika. Jag håller med Åsa och Jenny F, hatten av för författaren.
Jag reagerade om att byn de då firade deras årsdag, varför vart inte Julia en del av firandet så att säga.
Var hennes existens inte helt accepterad kanske? Talade TW om sin Amerikanska familj eller var de hemliga?
Men hade han inte berätta för all inklusive U Ban på tehuset?
Men hade han inte berätta för alla sin historia inklusive för U Ban på tehuset?
Åh, jag ville verkligen gilla den här boken – men jag fick tvinga mig själv att läsa klart den. Det var något med stämningen som inte landade bra. Slutbetyg: 2.
Tack för ikväll. Jag är mycket glad över träffen – och bokvalet. Jag har försökt läsa den tidigare men gav upp. Nu utmanades jag att läs den i alla fall och helheten är att jag inte vill ha den oläst, det finns många tänkvärda vinklingar. Ser fram emot nästa bok och i förlängningen träff.
Tack så mycket för ikväll! Nu måste jag förbereda mig för morgondagen.
Till helgen kommer ett inlägg när jag presenterar nästa bok!
Tack för ikväll! Ser fram emot nästa bok!
Tack för ikväll och jag ser fram emot nästa bok!