Jag fick en sån fin bukett av Ulf häromdagen. Pärlhyacinter och vide, som visade sig vara en sån underbar kombination.
Barnen är väldigt fascinerade. Tänk att den där blomman i sången finns på riktigt! Sedan barnen var så små att jag knappt kan minnas det har Sov du lilla videung legat på kvällsrepertoaren. Kort parentes här bara: Vi sjöng den alltså varje kväll när barnen var yttepytte. Sen lärde dom sig att säga ifrån och då förbjöds både jag och Ulf att sjunga den: ”ssssh! SSSH!” Varje kväll. Men så har något hänt: dom vill att jag ska sjunga igen vid nattning och det är nu min favoritstund på hela dagen. Slut parentes.
Vidare. Det är mycket fascinerande att dom är så mjuka, som små kattungar. Och kanske var det på grund av videkisspratet i morse som Olof sedan vek hela resten av morgonen med att rada upp alla djur som han skulle vilja ha som husdjur? Ska jag sammanfatta så vill han ha ALLA DJUR I HELA VÄRLDEN som husdjur. Utom getingar. Av en för oss okänd anledning har just getingar hamnat i onåd hos vår son. Men bin, gråsuggor, kakskärarhajar, tusenfotingar, leguaner, sengångare etc mm osv är alla välkomna till Olofs rum och liv. I hans hjärta finns dom redan.
En av dom stora fördelarna med att ha en man som jobbar med att fotografera blommor ibland är att vi emellanåt får ta över rekvisitan efter ett dagsverke. Och alltså ranunklar. SOM jag älskar ranunklar.
Det kan tyckas märkligt att jag först nu har upptäckt att även ranunklar är oerhört vackra när de håller på att dö. Att tulpaner är det, det 
Mmm. Så fina, så fina. Det är först nu när dom vissnar som man ser hur otroligt många kronblad dom har. Mille feuille. Aja. Det jag vill säga är att jag älskar ranunklar. Och vår tapet. Som vi har haft i snart ett år. ETT ÅR! Och marmorskivan. Och glasunderläggen från Hilma af Klint. Ja, det här är visst vad en bukett vissnande ranunklar gör med mig? Den påminner om att jag måste skynda att älska för tiden, den springer.