Det är lördagskväll och jag ligger i soffan i vår stuga i viken och läser ett av era boktips. Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper och jag tycker mycket om den. Ulf sitter med mina ben i sitt knä och läser Hemingway och googlar dorado. Det är en guldskimrande fisk. Genom väggen hör jag Olofs snarkningar från sovrummet. En bil kör sakta förbi på grusvägen utanför fönstret. Jag har ont i munnen. Jag har ätit för många tjärtabletter, ett fynd som jag hittade i ett skåp, från vår kryssning till Åland för snart en månad sedan. Sockret på karamellerna har skavt bort skinnet i gommen och nu ångar jag att jag åt så många.

Idag har vi haft ännu en fantastiskt fin sommardag. På morgon sprang jag min runda och när jag nästan var hemma kom barnen och mötte mig. Vi sprang tillsammans ner till viken som låg där så stilla och nöjd. Vi badade medan båt efter båt lämnade bryggorna. Det är varmt i vattnet nu.

Efter lunchen, som vi åt i pergolan på baksidan, gick vi bort till den stora badplatsen. På en filt fikade vi sockerkringlor från Södersviks bageri och sedan sprang barnen iväg och lekte själva på stranden. Dom är så stora nu. Dom känner sig stora och frågar hela tiden om saker som skiljer barn och vuxna och barn och bebisar åt. ”Den där kryddan passar inte barn, den är bara för vuxna”. ”Jag gör inte så längre för jag är ett barn nu, inte en bebis”. Vi pratar om att sluta med blöja och napp. Det går bättre och bättre det där med potträning för Olof och det gör oss alla så stolta. Napparna däremot. Dom går det sådär med. Ja, nappar i plural. Greta har börjat igen denna sommar. På måndag har dom sina första tandläkarbesök så vi får se vad vi har för tankar om saken efter det.

Till middag idag åt vi räkor och aioli och Ulfs mamma var här. Barnen var uppspelta och hade inte alls någon matro. Inne i sovrummet var en av sängarna en flod, en ”partyflod”, och det är klart att man inte har tid att äta då. Men vi vuxna åt. Som vi åt. Jag hade gjort en smått sensationell sallad som jag måste skriva ner ingredienserna till så att jag inte glömmer. Späda salladsskott, hyvlade morötter, färsk knipplök, papaya, avokado, gurka, quinoa, koriander och thaibasilika. Till det en dressing med chili, vitlök, lime och fisksås.

Nu ska jag läsa ett kapitel till innan jag tar med mig Ulf in till barnen. Vi sover fortfarande tillsammans alla fyra i samma stora säng när vi är här ute. Det är så mysigt men jag blir också så sentimental mest hela tiden för jag kan inte låta bli att tänka på att det kommer att komma en dag då barnen inte kommer vilja sova så här tillsammans med oss. En tid då det kommer att kännas awkward att ens tänka sig att vi skulle sova så. Den dagen ligger en bra bit bort, jag vet det, men ändå. Jag saknar redan nu det jag vet att jag inte kommer att ha sen. Men när jag lägger mig mellan mina två lejonungar ikväll ska jag inte tänka på det. Då ska jag bara andas in deras andetag och känna mig som världens rikaste. För det är vad jag är.