Vi fick ett mail från barnens förskola igår. Vi brukar få det lite då och då med information om vad som ska hända framöver och det är ju bra. Men en del i mailet handlar om barn som ska sluta och nya som ska börja och det är just den delen som jag har börjat få sån värk i hjärttrakten över.
För en sak börjar bli så tydlig: Att bo inne i stan verkar innebära att folk med barn flyttar. Ett par rutinerade småbarnsföräldrar som jag mötte på ett bröllop förra året (som bodde i ett liknande område som vårt fast söder om stan) beskrev saken som att det typ inte var lönt att börja gilla någon på gården eller i området eftersom dom visste att dom skulle flytta inom något år: ”så kommer barn nummer två och då går även flyttlasset till någon villa.” Dom tyckte att det hade blivit för slitsamt så under förra sommaren gjorde dom samma sak själva. Dom flyttade.
Och i dom tre senaste utskicken är det här precis vad som har hänt. I det första mailet som kom för någon månad sedan fick vi veta att en av dom som Greta leker mest med ska sluta. I nästa utskick stod det att dom tre andra som hon brukar prata om med stjärnor och hjärtan i ögonen också ska sluta (två på grund av att dom ska börja förskoleklass, men ändå). Alltså kommer ingen av dom som hon brukar prata om här hemma och leka mest med på förskolan att finnas där när hon kommer tillbaka efter sommarlovet. Och när jag nu läste i det senaste utskicket att även Gretas favoritpedagog ska sluta efter sommaren så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Greta är en cool tjej så hon kommer förhoppningsvis att ta sig förbi det där men jag kan inte hjälpa att jag känner mig övergiven å hennes vägnar på något vis.
Nej. Fy. Det här blödiga modershjärtat klarar inte sånt här.
4 comments
Det blöder alltid i mammahjärtat på mig också när barnen behövt lämna någon de fäst sig vid. Det positiva i det hela är deras flexibilitet och även utveckling som gör att de naturligt flyter med förändringen på något vis.
Främst pojken på 5år som fått byta bekanta då han bytt förskola 4gånger (alltså ungefär 1gång/år pga flyttar). Han har haft favoriter o rent bästa kompisar på alla ställen utom ett, men lätt hittat nya. Men kan erkänna att vi bor kvar där vi bor delvis för att vi trivs med nuvarande förskolan.
Ja det är väl så (och fint beskrivet) att dom naturligt flyter med förändringen. Och de här känslorna säger säkert mer om mig än om något annat men jag tänker att det är skillnad på att vara den som lämnar och den som blir lämnad. Det är så klart jobbigt på en massa sätt att flytta och dra upp rötterna och rota sig på nytt – men det här att alla man gillar bara försvinner en efter en. Det har jag så svårt för.
Men tack för en fin kommentar.
Jag har nästan för lätt att bara släppa och gå vidare – en förvisso rätt bra egenskap om man flyttar runt mycket men jag vet inte om det är något jag vill föra vidare till mina barn, blir lätt att man blir lite rotlös. Har dock en (yttepytte-)liten kärna som jag inte släpper. Nu är ju barn väldigt flexibla och brukar inte ha några problem att hitta nya kompisar så Greta kommer säkert att hitta nya kompisar snabbt.
Fick höra igår att min sons bästa kompis kommer att gå på ett annat dagis nästa termin och det kommer så klart sonen att bli ledsen över. Och sedan kommer vi att vända upp och ned på hans värld ett halvår senare och ta med honom till ett annat land där han itne känner någon och inte förstår språket. Kommer nog att gå finfint… *andas djupt i en påse*
Men när ni hittat ert drömhus blir det kanske lättare att lämna er förskola i stan nu när bästisarna inte finns kvar? Att flytta när barnen megatrivs är ju väldigt uppslitande… mvh fjärde förskolan pâ fyra âr…