Vi har skärmfri familjetid nu så det här är ett tidsinställt inlägg. Jag hittade dom här bilderna i min dator från när vi var i viken senast. Av olika skäl har vi inte kunnat åka ut på några helger och fy vad jag saknar vår stuga. Bilderna kommer från när vi var ute i viken den sista helgen i augusti. Det är bara en månad men ändå ett helt liv sedan känns det som när jag tittar på bilderna:

Jag saknar att äta våra måltider ute i pergolan.

Och jag saknar att sitta ute på vår trätrall under parasollet och läsa.

Jag saknar att hänga upp kläder på klädstrecket mellan björk och tall.

Och jag saknar att dra iväg på en tur på en grusväg som knastrar under skosulorna.

En grusväg som tar oss ner till havet. Jag saknar också det.

Och dom här dagarna va.

Dom här dagarna. Jag känner mig som världens rikaste som har fått ha det så här.

Med allt finurligt och innerligt som bara pågår hela tiden.

Jag längtar efter att äta måltider ute i vårt uterum igen.

Och jag längtar efter att få se barnen skratta i hängmattan.

Redan då skvallrade den ena rönnen och löven på marken om hösten som var på väg.

Jag längtar efter löpturer med så här fint mottagande.

Och jag ser fram mot att se hur vår klematis mår nu.

Kommer vi hitta några bär eller någon svamp nästa gång vi åker ut?

Det är så mycket som jag saknar och längtar efter. Snart åker vi ut igen och bygger nya minnen. Ut till vår vik.