När barnen var små tvillingklädde jag dom jätteofta. Jag skriver jag, för även om det naturligtvis hände att Ulf också gjorde det så var det en sån medveten handling från min sida att jag får ta fullt ansvar för detta själv. Hur som helst. Jag gillade att klä dom lika av flera skäl. Det var praktiskt eftersom det var samma färger som blev smutsiga samtidigt, jag behövde bara tänka ut en (okej, ett par tre stycken) outfits varje dag och även om jag fattar att det låter sjukt att det skulle känna som ett jobb så var det så. Men sen gillade jag också samhörigheten som likadana kläder signalerade. Det förstärkte själva tvillinggrejen och det var viktigt för mig då.

Men så kom Gretas fashionsense in i bilden och oh boy vad hon har haft (och har) starka åsikter runt det här med kläder. Hon är väldigt säker på vad hon gillar och inte gillar, och det går inte att lura på, eller övertyga henne om något. En av hennes grejer har varit att hon inte vill ha samma kläder som sin bror. Hon har liksom delat upp allt i en Greta-stil och en Olof-stil och aldrig (nåja mycket sällan) mötas de båda. Så vi gav upp lite. Vi slutade köpa lika eller liknande kläder och dom har fått ha på sig det dom gillar. Det Greta har accepterat that is.

Men så fick jag ett infall. Jag köpte en klänning och ett par byxor i samma tyg och båda barnen gillade dom. Och: Båda två gick med på att ha kläderna på sig samtidigt. Och jag vet inte varför, kanske är det på grund av vår historia tillsammans som familj, men jag älskar det här så mycket. Så himla himla mycket:

Gullisar i vattenmelonmönster. En överdos på gulligull och jag, jag smälter.