Så i helgen hände sig detta finfina, att jag och min mamma och min syster begav oss till Abba-museet. Obs att jag var Agnetha här. Viktigt för mig. Och obs att jag inte var full fast det ser ut som det. Inte för att det är något fel med att vara lite tipsy när man går på abba the museum men för ordningens skull vill jag att vi för det till protokollet. Jag var nykter trots fullmin och dimmig blick.

När jag var liten var abba mitt absoluta favoritband. Det fanns liksom inget som kom i närheten av abbisarna. Det finns ett kassettband hemma hos mamma och pappa där jag sjunger abba-låtar. Då var jag typ tre-fyra fyra år gammal och sjöng på en mycket hemmasnickrad engelska men jag kunde ändå alla låtar. Och det första ord jag lärde mig att skriva var Agnetha. Då förstår ni.
Vad jag inte förstår är varför jag väntat så länge med att gå till dethäringa museet. Det var ju helt himla TOPPEN! Trots att det här bara var kopior på deras Waterloo-kläder fick jag sån puls här va. Sån puls!

Och det var så fint att gå runt och minnas tusen saker som jag gömt långt bak i mitt minne. Som den här stugan på Viggsö där de skrev så många av sina låtar. Jag visste att den fanns och nu har jag sett pianot irl. Vet inte om det förändrade mig så mycket i grunden egentligen, men fasen ändå. Upplivad blev jag.

Förutom att man kan titta på saker, läsa texter och bli helt ivägsvept till en annan tid av all musik som följer en genom hela museet (och att man kunde sitta i/vid coola saker som mixerbord och helikopter, ni som vet ni vet) så kunde man GÖRA så många saker där också. Sjunga typ singstar under flaggen att det var en audition för abbas femte medlem till exempel.

Och man kunde spela in musikvideor. Som ni ser hade vi alla lite spritt fokus på att få till det här som grupp.

Man kunde också titta på risig merch (och fin merch).

Och i slutet av utställningen fanns originalkläder som jag svimmade runt bland och ba: den här outfiten minns jag från tv! och den här minns jag från mitt idolalbum! och dom här kläderna hade dom på filmisar som jag hade! Och det här realsizeuppstället av gruppen: lite kluven runt det. DOM VAR JU SÅ VERKLIGA!
Men jag, min mamma och min syster var mycket nöjda med besöket och det var så rackarns fint att tjuvlyssna lite på alla andra som var där: Abba-fans från hela världen som vimasde runt och blev nostalgiska i en enda stor och härlig röra. Jag märker att det lite (heh, mycket) ser ut som att jag är anställd av museet här men så är det inte. Jag är bara så himla glad att jag fick återuppleva en del av min barndom som är omgärdat av mjukt, fint och musik.