I år började vårt påsklov på dymmelonsdagen i Sundsvalls, kanske Sveriges, snyggaste trappa.
Vi hade bestämt att påsken skulle firas uppe hos mina föräldrar och då brukar vi göra så här: att vi åker lite drygt halva sträckan och tar in på hotell en natt. Himla bra pil av oss.
På skärtorsdagen kom vi fram till mina föräldrar och då var det dags att gå påskkärring.
Barnen var lagom taggade.
Nej, alltså jag menar, JÄTTE. Och än en gång fick jag gå runt med hjärtat bultande av allt som är så rasande gulligt: att se mina barn i mina gamla påskkärringkläder gå och ringa på de dörrar som jag själv ringde på som liten. Livscykeln. Livscykeln!
Morfarn fick följa med som ställföreträdande mod till att trycka på ringklockorna.
Precis som förra året så var Gunilla på sjuan proffset nummer ett med en stor påse beredd innanför dörren.
Det här att dom fick ta typ rätt mycket ur påsen gjorde barnen ännu mer uppspelta. Hur det nu ens var möjligt?
Efter varvet ringde vi på hos trean.
Och ett mycket lyckligt barn fick en klubba!
Det var två mycket lyckliga barn som sedan inventerade och delade upp godiset sinsemellan. Påsk i Hörnefors är The Best. Det tycker de båda två.
Annars då? Min mamma är dagmamma och har ett lekrum. Där inne passade barnen på att dra fram allt de kunde nå. Typ.
Det blev långfredag och morfarn hade varit ute i skogen och nypt åt sig ett ris. Greta pyntade.
Hon förbättrade vissa delar av pyntet.
Sådär. Så hade påskkärringarna röda kinder och fräknar – sådär som påskkärringar ju ska ha, inte sant?
Sen var det dags för lunch och min mamma hade gjort så gott att jag storknade.
Vi, liksom de flesta andra gissar jag, har som tradition att måla ägg. Vi brukar skriva upp namnen på alla som är med vid bordet och så får vi dra en lapp för att se vem utav oss vi ska rita.
Jag fick min mamma.
Uffe ritade min pappa, Greta ritade Olof, morfarn Greta, mormorn Ulf, Olof ritade mig och jag min mamma. Greta ÄLSKADE den här leken så mycket att vi gjorde den en gång till nästa dag.
Långfredagen avslutades med att mina två favoritpersoner satt tätt tätt tillsammans och tittade på något på paddan. Det här är ett av de vanligaste scenarierna i familjen Oggis liv just nu. Så väldigt väldigt fint.
Nästa dag var det påskafton och påskharen hade varit i farten och lagt ut ägg och gjort en skattjakt!
Barnen virvlade runt och hade inte någon riktig koll men ENTUSIASMEN var over the top.
Men till sist hittade dom äggen och livet blev så vackert för dessa två överraskningsjunkies.
Resten av påsken har vi hängt. Läst. Tittat på film. Lekt. Lekt lekt lekt. I lekparker, med lego, med Barbie. Vi har gått ut i skogen och ner till havet. Planerat och rekat resor. Och ätit fantastisk mat som min mamma lagat åt oss.
Och så har vi läst och tittat på paddan lite till. Jag, helst med minst ett barn på min kropp. En så himla bra påsk! Jag är både rik och en lyckans ost som fått ha det så här.
I fredags firade vi de tre vise männens högtid, dia de los reyes magos, som den heter i Spanien. Där är det en stor högtid då barnen får sina ”julklappar” om dom varit snälla (dom får en säck med kol om dom varit stygga). Jag och Ulf har faktiskt varit i Spanien, i Alicante var vi, ett år under en trettonhelg och det var sjukt kul att se. Till exempel hade de en stor parad på ramblan där de tre vise männen åkte i procession och kastade ut godis till barnen, och i köpcentrum och varuhus ställde de upp tronar där de tre vise männen satt och lät sig bli fotograferade med barn i knät.
I år firade vi den hemma på PLG tillsammans med Katarina och hennes två barn Emil och Moa. Det här är vår valda familj och jag är så oerhört glad och tacksam över att vi har varandra.
Vi firade med att äta tapas och det vet ni ju redan. De tapas det blev var: patatas bravas (efter receptet som du tipsade om Ingela och dom blev SÅ SJUKT BRA!) med mojo rojo (som jag hittade i Grön mat som du tipsade om Karin), manchego, jamon serrano, aioli, baconlindade dadlar, ensalada rusa och mini cheeseburgare (som kanske inte var så mycket tapas som små och poppis i juniorsektionen). Det var så sjukt gott. Allt! Och jag blev himla peppad på att äta tapas igen snart. Det där med tapas är en lite bortglömd och saknad matgenre för mig kände jag.
Efter middagen var det dags att krossa pepparkakshus!
Det här helt sjukt proffsiga bygget med NY som tema gjorde Katarina, komplett med Macy´s, Empire State Building, gula taxibilar och allt.
Olof, Greta, Emil och Moa fick krascha varsin byggnad och oj oj oj vad det kraschades. Det var något sant primitivt och oerhört lustfyllt som tändes i samtliga av våra barns ögon.
Sen åts det pepparkakor oh ja. Olof var gulligast av alla när han höll undan luggen för att kunna äta den kristyr som satt fastlimmad (med socker) på underlaget. Gulligast och gulligast förresten. Mest besatt? Ja, så kan vi säga.
Natten till igår var en riktig rövarnatt. Greta vaknade vid fyra och sen hade hon (och jag) så svårt att somna om. Vilken tur då att jag och Ulf redan hade planerat för en halvdag jobb och en halvdag utflykt med barnen. För i barnens adventskalender väntade ett besök på ArkDes bakom lucka sex.
Vi började med att äta lunch. Det var livligt och glatt. Och stökigt. Moderna håller på och bygger om sin restaurang men det spelade ingen roll. Vi åt gott och kolhydratladdade med bröd.
Lunchen övergick snart till tjat om att få gå och leka samt hittepåidéer om att Olof kunde se genom saker. Det är ett mycket vanligt ljug i barnparken just nu för övrigt: att dom kan se genom väggar, kläder osv. Znark. Äldsta ljuget i historien säger jag och uppmuntrar dem till LIVLIGARE FANTASIER. (Obs: endast halvsant. Helt sant är att det är ett av de äldsta barnljugen men helt osant är att jag dissar dom. Jag spelar häpet med i deras fantasier.)
Hur som helst. Vi gick till lekhörnan.
Olof var bland annat en mus som bodde i en ost.
Sen var vi redo för pepparkakshusen!
Och här började något som vi bäst skulle kunna kalla häpenmarchen. Barnen var så häpna, imponerade och fascinerade att dom mest snubblade runt på sina tappade hakor hela tiden.
Och vilka byggen vi fick se!
Jag menar: WOW!
Efter att vi tittat noga noga NOGA på alla de drygt hundra pepparkakshusen var det dags att rösta.
Och trots att det fanns helt otroliga arkitektoniska mästerverk så la Olof sin röst på denna låda. Fet, åh ja, men jag tror att det var allt det där godiset som han föll för mest om jag ska vara ärlig.
Greta la sin röst på den här. Himla gulliga barn jag har ändå.
Sen rusade vi vidare. Vi skulle fika och Olof hade redan visslat runt hörnet.
Men att vänta på fika är ju THE WORST!
Nåja. Vi fikade.
Och Olof pratade. Pratade pratade pratade.
Sen, medan jag och Greta pratade med en tjej från Irland med turkost hår (”mamma! det där är det vackraste hår jag sett!”) passade Olof på att chilla lite i en soffa.
Chillade lite nära kanten dock, vad i … ?!
Besöket avslutades vid (och i) skåpen. Deras magi har inte släppt taget än och det får mitt rusande hjärta att lugna ner sig lite. Barnen har blivit stora men dom är fortfarande samma. (För den som inte hänger med: vi har varit på Moderna och vid/i deras skåp sedan Oggi var pyttesmå. 
Well, när alla barnen var samlade igen tog vi på oss våra kläder och åkte hem igen mycket nöjda med dagens familjeutflykt.
Parallellt med kockandet (som i ärlighetens namn inte är så ansträngande – bara tidskrävande) så ordnade vi med lite thanksgivingpyssel. Framförallt Greta, men även Olof, är väldigt intresserade av bokstäver och av att skriva så dom fick ordna placeringskorten.
Greta målade även en fin skylt som vi hade på dörren för att hälsa gästerna välkomna.
Och så kom dom! Gästerna. Det här är min svärfar aka farfar i vår familj. Vi började med att dricka en FANTASTISK varm äppelciderdryck.
Olofs och Gretas lille kusin Tor kom och barnen fick hålla honom i sina famnar. Detta är dock det närmsta vi kom att få en bild på detta megagulliga. Aja.
Bordet var dukat.
Med placeringskorten som ju blev URGÖLLIGA.
Sen högg vi in på middagen.
Middagen, som bestod av: Hel ugnsgrillad kyckling (vi tog det istället för kalkon pga EH-NORM prisskillnad), stuffing, gravey, cole slaw, cranberry sauce och sötpotatismos. DOG. Så gott var det.
Vi åt och vi skålade och vi pratade lite om det som vi har att vara tacksamma över. Just den biten kan vi nog utveckla till nästa år men det är liksom svårt att få ihop allt på en och samma gång när man har två yrväder till fyraåringar som stormar stämningen. Men nästa år som sagt. Nästa år! Längtar redan.
En dag i förra veckan var förskolan stängd för planeringsdag. Då passade vi på och tog med oss barnen på en utflykt. Utflykter till poppis museum mitt på en vardag måste ju vara tipsernas tips. Om man bara får till det med ledighet etc så är det ju så GÖTT pga så lite folk i jämförelse med hur kaosigt det kan vara under helgerna.
Nå. Vi åkte till Junibacken och la in kläderna i ett skåp. Det är vad jag vill säga med den här bilden. Skoja! Vad jag vill säga med den här bilden är väl egentligen … ja ja JA, jag vill bara ha med bilden eftersom jag tycker att jag blev lite sniigg på den.
Sen gick vi in och allt blev lite stojigt kan man säga.
Men sen åkte vi sagotåget (och tog ingen bild EFTERSOM MAN INTE FICK DET) och det var hundra procent success för Olof och hundra, nja kanske mer 75 procent, blä för Greta.
Ute på andra sidan från sagotåget hamnade vi i Villavillekulla.
Greta provade att sitta på Lilla Gubben.
Men i övrigt ville hon helst inte prova så mycket. Hon var nog lite stukad av det där himla sagotåget.
Men Olof tog för sig och åkte rutschkana etc.
Sen var det dags för lunch. Och ni ser ju hör föredömligt lite folk det var på Junibacken denna dag.
Vi åt en tämligen medioker lunch och det är så synd tycker jag. Att ställen som inte behöver vara bra, inte heller är det. Olof körde på med sin nya fotomin som har nyckelord: ”mycket tunga”.
Men vi hade det bra. Det hade vi. Även om Olof hade lite antsparty i brallan och bytte bord.
”Jag tänker bara sitta här och vänta på min familj” som han sa till sitt nya sällskap.
Sen blev det show!
Där det kastades ut orangea bollar som sedan skulle kastas tillbaka. Mycket populärt.
Vi gick vidare.
Till Muminvärlden!
Olof åkte rutschkana.
Och barnen var så jädra drömgulliga att jag trodde att jag skulle dö, bara så där pang, rakt av på mitten.
Men det gjorde jag inte så vi gick tillbaka till det första lekrummet och SOM DET LEKTES där.
Juvelaffär.
Åka rutschkana i apa.
Titta på skatter som draken vakade över.
Hälsa på hemma hos Alfons.
Och så köpte jag korv av den mest oemotståndliga lilla korvförsäljare jag kan tänka mig.
Besöket avslutades med en liten hälsning från Liten Skär och alla ruskigt brokiga.