En av dom stora fördelarna med att ha en man som jobbar med att fotografera blommor ibland är att vi emellanåt får ta över rekvisitan efter ett dagsverke. Och alltså ranunklar. SOM jag älskar ranunklar.

Det kan tyckas märkligt att jag först nu har upptäckt att även ranunklar är oerhört vackra när de håller på att dö. Att tulpaner är det, det är ju sen gammalt (och sen jättegammalt).

Mmm. Så fina, så fina. Det är först nu när dom vissnar som man ser hur otroligt många kronblad dom har. Mille feuille. Aja. Det jag vill säga är att jag älskar ranunklar. Och vår tapet. Som vi har haft i snart ett år. ETT ÅR! Och marmorskivan. Och glasunderläggen från Hilma af Klint. Ja, det här är visst vad en bukett vissnande ranunklar gör med mig? Den påminner om att jag måste skynda att älska för tiden, den springer.