Det är ju lite gulligt det här med vad Olof och Greta tror/tycker är godis. Man kan säga att det pratas en del om godis här hemma. Och med en del menar jag MASSOR. Men vad är då det här godiset dom pratar om? Låt mig göra en kort historia lång:

Vi kunde hålla det här med godis borta rätt länge. Med två små barn utan större syskon så blev det liksom aldrig riktigt aktuellt. Varken jag eller Ulf är heller några direkta gottegrisar så det var först runt jul nu senast som vi förstod att det här med godis skulle kunna bli en grej. Barnen var tillräckligt stora för att förstå, och vi visste att vi skulle hamna i många situationer fyllda med godis och godsaker. Varken jag eller Ulf kunde komma på något skäl till varför dom inte skulle få börja äta godis och det var när vi var och åt julbord i början av december som dom hade sin godispremiär. Men resultatet blev inte alls vad jag hade trott: istället för att dom skulle trilla ner i kaninhålet så var dom HELT oimponerade och så har det fortsatt. Dom tjatar om godis för det är som att dom har förstått att godis är en grej man ska gilla men när dom väl får det så blixtrar besvikelsen ut ur deras munnar. Som dom där klubborna på bilden. SÅNT TJAT OM KLUBBOR DET VAR. Dom fick klubbor och ba: vad är det här? Så hårt. Så kladdigt. Så bara nej, det här är inte godis!

Så, vad är då godis i deras värld?

Torkad frukt är godis. Russin och aprikoser och sånt klassades till och med som godis till för bara någon månad sedan kanske, när Greta la ihop ett och ett. Det är ju russin i vår morgonmüsli och då kunde det ju inte vara lördagsgodis? Nej. Men dom här färgglada påsarna från Bear. DET är godis. Och det är ju bra, att dom äter torkad frukt utan en massa skräpiga tillsatser och färgämnen och överdrivet socker. Men ändå. Vad lite dom vet ändå dom där två.

Gulligt som sagt.