Jag skulle inte beskriva mig själv som shoppinggalen men kanske som att jag kan bli lite galen när jag shoppar? Att välja ett plagg baserat på att ens son kommer att tycka om mönstret är nog en sån där sak som jag skulle kategorisera in under ”knäppheter jag inte visste att jag var kapabel till”. Men nu vet jag. Jag har nämligen precis beställt blusen som ligger ovan att beskåda. I en färg och med ett mönster som jag aldrig i hela livet skulle ha noterat, om det inte var för berikningen av en viss Olofsson i mitt liv. Min garderob går annars i den ängsliga men säkra färg- och mönsterskalan av enfärgat/grått/blått/svart/möjligtvis randigt.

Men nu har jag ju gått och blivit väldigt förtjust i den här blusen och jag föreställer mig hur FIN jag kommer att vara i den när den väl dyker upp. Hur det blir vet jag ju först när den sitter på min överkropp men nu har jag några dagar då jag kan fantisera om succén som den kommer att leda till. Det är väl en av fördelarna med nätshopping? Att man kan ha några dagar av skimrande fantasivärld.

Hur det blir med den här blusen återstår att se. Förra årets plagg som hamnade i angränsande kategorin ”att klä sig som sin livskris” är fortfarande kvar i garderoben och den användes faktiskt vid ett par tillfällen under förra året så jamen vad tusan. Mönstermässigt utvecklas jag kanske? Jag lever! Ser tecken på liv i alla fall. Och jag ser det inte längre som att jag klär mig som en livskris det här att jag går utanför min svart/marinblåa box … utan för att imponera på min son. Hum. Vad fan. Så lätt att kasta sig mellan känslorna här va. Så lätt. Över en blus! Över en blus.