Under dom senaste dagarna har vi åkt som en jojo mellan stan och viken. Det är, som jag har skrivit många gånger tidigare, en av dom sakerna som jag tycker så mycket om med vår stuga. Att den ligger på lagom avstånd från vårt hem, eller, vårt vanliga hemma eller vad jag ska skriva. Efter några veckor ute i stugan känns ju Hummelviken lika mycket som vårt hem om ni förstår?

Igår plockade jag (och min svärfar) svarta vinbär från den buske som växer på vår tomt ute i viken. Jag vet inte hur många liter det blev men många blev det. Lång tid tog det. Jag hann tänka en del när jag stod där i busken kan man säga. Tankarna vandrade. Hur många är det som planterar bärbuskar av den här typen nu för tiden? Svarta vinbär känns väldigt 70-tal. Nu för tiden tycks det planteras körsbär och persikor och annat som inte fanns förr, då när vi var små. Jag har inte sett några recept på vinbärssaft eller gele i mina sociala flöden, dom har istället dominerats av olika varianter med fläder, syren och rabarber. Att plocka vinbär och sedan koka saft på dem är kanske passé men för mig satte det igång något. Vi åkte hem under eftermiddagen för jag hade min silduk inne i stan och när jag stod i mitt kök och vägde bär och socker och kokade och silade så kände jag mig så nära min mamma. Jag såg hur jag blev en del i ett kontinuum. Dofterna, rörelserna bar på minnen från min barndom.

Och vilken enorm sak det är att koka en liter svartvinbärssaft. Den tid det tar att plocka bären, skölja och rensa bären, koka bären, sila bären, koka om avkoket med socker för att få saft. Att koka saft är en kärlekshandling som kvinnor har gjort i samklang med naturen i generationer och nu var det min tur. För jag tänker också på allt som har krävts för att bären ens skulle komma till mina händer. Hur busken har legat i dvala under en stor del av året för att på våren åter få liv, få blommor, få kartar som sakta har fått mogna till bär under sommaren. Och nu låg dom där i min gryta.

Det kan hända att jag kände mig nära det gudomliga igår. Jag var i lyckan i alla fall. Och jag känner en sån tacksamhet över att jag får vara en del av det här kretsloppet. Naturens kretslopp. Min familjs kretslopp: att jag får göra det som jag har sett min mamma göra, som hon har sett sin mamma göra. Allt det planterade jag nu hos mina barn. Dofterna drog dem båda till köket och de fick smaka på saftens alla steg. Och jag känner en sån tacksamhet över att jag kunde se allt det här. Istället för att sucka över hur mycket jobb det var, hur kladdigt och nedstänkt allt blev, kunde jag lyfta blicken – lyfta tanken – och se hur jag är en del i detta fantastiska sammanhang. Det är en gåva.

Jag rensade nere i källaren här om veckan och kom över en låda med alla mina dagböcker. Jag har fört dagbok till och från sen den dagen jag lärde mig att skriva. Ibland har jag haft med mig skrivblock på resor och festivaler och det är en sån skatt att ha. En stundtals plågsamt generande skatt men vilken tillgång det ändå är: att få veta hur jag tänkte i olika åldrar. Till exempel har jag nu letat fram alla dagböcker från sexan för att stämma av mot mig själv, i och med att den målgrupp jag jobbar med är tolvåringar. Jag förstår ju att mycket har hänt sedan dess, men mycket är nog också sig likt. Eller, det återstår att se. Jag har inte börjat läsa än.

Lite inspirerad av det, och mycket inspirerad av Astrid Lindgren och den biografi jag läser om henne så har jag bestämt mig för att skriva en semesterdagbok den här sommaren. Astrid Lindgren förde dagbok i alla år som hon levde, visste ni det? Jag har ju bloggen som fungerar som någon slags dagbok men det är något alldeles särskilt att sitta med penna och papper. Det gör att allt känns så mycket mer bestående. Kanske?

För några månader sedan fick jag den här fantastiskt fina resedagboken av Ulf och nu har den hittat sin plats. Boken började i lördags med att vi i familjen gjorde en lista på allt som vi vill göra den här sommaren. Där kan man läsa att vi vill äta glass, godis och tårta (Greta). Att vi vill ha en fin dag på ett hotell (Olof) och äta hotellfrukost (Greta). Att vi vill bada i hav och swimmingpool, röka olika saker i grillen och gå till Gröna Lund (mina och Ulfs  önskningar). Bland annat. Vi hade många önskningar och idéer.

Sen har jag skrivit lite ungefär varannan dag. Målet är att skriva något litet varje dag men jag har så svårt att begränsa mig så det tar sån tid att föra journal. Hur som helst. Känn er fria att inspireras. Att skriva en semesterdagbok kan bli en livsstil tänker jag. Kanske kommer det att förändra våra liv? Åh ja, det tror jag säkert. Ja, se detta som en hälsning från eder livscoach.