Jag sitter i viken med datorn i knät. Brasan sprakar och båda barnen är vakna så det här kan ju gå precis hur som helst. Ulf försöker lägga dom inne i sovrummet men så som dom har varit de senaste kvällarna så kan det här verkligen gå Hur Som Helst. Anyhow.
Trots att den här boken inte följer dom klassiska skrivreglerna för en skönlitterär bok så tycker jag att dom här frågorna som vi brukar utgå ifrån funkar om man bara böjer dom lite, tycker ni inte?
Eller så här: Välj vilken fråga du vill diskutera. Hitta egna frågor och ställ dom. Här är dom vanliga frågorna att utgå från i alla fall.
1. Karaktärerna i boken. Hur uppfattar du huvudpersonerna? Vad är det hos dem som du gillar/ogillar? Vilka drivkrafter ligger bakom deras agerande?
2. Bokens teman. Vad tycker du att boken handlar om? Vilka teman tar boken upp? Finns det några underteman?
3. Författarens syfte med boken. Varför har författaren skrivit den här boken? Är boken optimistisk, pessimistisk, humoristisk, ironisk, en profetia om framtiden, samhällskritisk? Är boken trovärdig?
4. Språket. Vad tycker du om språket i boken? Har du en favoritmening och/eller stycke?
5. Mottagandet. Vad tyckte du om boken? Vilka känslor väckte den? Vad var det bästa och det sämsta med den? Hur relaterar du till boken?
6. Ditt slutbetyg. Vad tyckte du? Är det en bok du skulle rekommendera?
Nu kör vi!
85 comments
Måste säga att jag verkligen gillade det annorlunda perspektivet! Det där med att använda ”vi” hela tiden. Det blev nästan poetiskt tycker jag!
Däremot blev det väldigt svårt att svara på frågan om karaktärerna i boken måste jag säga, kom att tänka på det nu. De var liksom inte så tydliga, utan det var alltid ”vi”.
Jag gillade också vi-formen och försökte från början lista ut om det gick att få en tydligare bild av någon. I början av boken trodde jag att den som var tretton år skulle utkristallisera sig som en huvudkaraktär, men där gick jag bet. Det blev istället ett väldigt vackert och som ni sa ett poetiskt sätt att ta del av dessa hemska öden. Hade också gärna velat veta mer om vad som hände med dem och deras familjer, för att det här har hänt har gått mig helt förbi.
Vad roligt! Det var exakt samma start jag hade på min kväll. Jag håller med! Det störde mig lite först men sedan älskade jag det. Det här var en historia som inte bara berättades av en kvinna. En historia som drabbade _en_ kvinna utan många MÅNGA kvinnor. Så starkt grepp! Plus det du skriver: att det också blev som poesi.
Okej. Till att börja med: vad tyckte ni om vi-formen i berättandet? Att berättarjaget var ett berättarvi menar jag?
Jag gillade att det gav en bredare bild av händelserna samtidigt som jag saknade ”personerna” tudelat mao
Måste erkänna att jag inte ens tänkte på att jag saknade personerna så här i efterhand, men på ett sätt kan jag också göra det!
Tidigare i somras så läste jag en bok som också var sann och på sitt sätt påminde om den här boken. Den handlade också om kvinnor som det är kört för, där livet och patriarkatet och kulturen gör att de har snudd på inget handlingsutrymme. Den handlade om de laglösa bergen i Mexiko och de kvinnor som blir kvar där och lever i total utsatthet och misär. Den författaren valde att skapa en fiktiv person utifrån de intervjuer som hon gjort, som man fick följa och på ett sätt blev den berättelsen starkare eftersom jag knöt an till den flickan. Men den här väven som Julie skapar med de olika rösterna blir omöjlig att värja sig mot. Det var så många som drabbades. SÅ MÅNGA! Mitt hjärta blöder för alla dessa kvinnor.
Det var som om det blev ett vackert lapptäcke av alla tragiska öden i den här boken.
Gillade! Och märkligt nog ”märkte” jag det inte förrän efter typ halva boken. Eller märkte gjorde jag väl, men jag reagerade inte på det förrän efter ett bra tag. Så jag köpte det uppenbarligen rakt av :)
Precis vad jag kände!
Det gav ju många vinklar vilket är lockande i sig – livet skiljer sig ju åt även om man lever samma tid, plats etc – men jag brukar gå in i personerna och leva med dem..
Jag tycker att det är bokens styrka. Det blir så tydligt att det här var något som drabbade så många, men att det också blev på så många olika sätt. För de flesta verkar det ha blivit väldigt dåligt och faktiskt helt fördjävligt. Men vissa hade det också bra. Det var fint att nyanserna fick finnas där även om det bestående intrycket (för mig) var att det ledde till så mycket lidande och lögner och krossade drömmar och falska löften.
Jag läste boken för kanske ett år sedan och har inte uppdaterat mig inför kvällens träff (vilket jag tänkte men sen blev det aldrig så). När jag läste den tyckte jag vi-formen funkade väldigt bra och bidrog mycket till den starka upplevelsen. Så här i efterhand kommer jag ihåg cirka ingenting av de faktiska händelserna i boken och tror det hänger ihop med att det inte fanns någon huvudkaraktär att relatera till och hänga upp saker på.
Intressant. För mig känns det som att kollektivet kommer att göra att jag aldrig kommer att glömma vad dom här kvinnorna utsattes för. Men det kan bero på två saker: 1. att jag läste den mer ingående pga bokklubbsbok och 2. pga läste en på många sätt liknande bok i somras som drabbade mig hårt. Fy vad jag inte orkar att världen är så orättvis mot kvinnor. (Okej, jag vet att det här hände på 40-talet men det finns så mycket skit som händer nu också.)
Jo så mycket fastnade att jag vet mycket mer om hur japanska kvinnor hade det i USA innan/under andra världskriget (och för all del var det nog inte så lätt för männen heller). Kan säga att jag minns känslan från läsningen men inte detaljerna!
Det var nytt och intressant tyckte jag! Kanske skulle det ha stört mig om boken var längre, då skulle jag kanske ha behövt en karaktär att hänga fast vid för att hålla uppe intresset. Men för det här formatet så var det bara bra tycker jag!
hej hej, som jag längtat och tack för att jag inspireas till att läsa böcker jag aldrig skulle valt. Den här för den är för tunn…
Min första reflektion, herre min je vad glad jag är som inte utsattes för den här försäljningen till andra sidan havet. Vilket öde – ch något jag inte visste hade hänt.
Kan bara hålla med – hade nog inte valt denna bok, men gillade den verkligen! Och hade ingen aning om händelserna heller…
läskigt, de skickades över havet – fick slava på alla hemska sätt och sedan förpassas bort – hu så hemskt livet kan vara.
Lite irriterande att det slutade som det gjorde tycker jag, att man inte fick veta exakt vad som hände.
jag håller med, vart tog de vägen?? Jag fantiserade lite om koncentrationsläger ett tag. Får nog ta reda på mer känner jag.
Jag instämmer! Men tänker samtidigt att det också var meningen, att man skulle intressera sig och ta reda på mer. Någon som har gjort det?
Jag kände inte heller till postorderfruarna och det fasansfulla livsöde som det ledde till. Jag är väldigt glad att jag fick läsa den här boken för den har berikat mitt liv. Verkligen. Mitt hjärta är krossat av alla dessa kvinnoöden. Livet är så orättvist.
och inte många vet om det, jag anser mig vara rimligt upplyst, hänga med i historeien etc etc – MEN det är ju männens historia som i de flesta fall återberättas (hur många krigsfilmer har jag set tillsammans med de män som funnits i mitt liv? – otaliga)
Precis så. Men även den här delen av den ”manliga” historien har gömts och glömts bort. Jag läste en intervju med författaren där hon skrev just det: att ”ingen” vet om att dom här lägren fanns – i USA! Det var 120 000 japaner som placerades i interneringsläger.
På sista frågan ett rungande ja! Oj vad jag tyckte om den här boken. Både språket (språket!) och att få lära känna en helt ”ny” (för mig okänd och främmande) grupp människor och människoöden. Jag blev både berörd och lärde mig något nytt. Och så att den var skriven på ett så speciellt sätt – det är sällan man läser en hel bok utan att det egentligen finns en enskild huvudkaraktär, ett ”jag”. Det kändes härligt nytt.
Jag håller med och har redan rekommenderat boken till vänner.
instämmer – min bok är redan utlånad – efter att jag berättat om den för min bokbytarvän på jobbet
”bokbytarvän på jobbet” = <3<3<3<3<3
Det var väldigt speciellt att läsa och väldigt vackert språk. Tyvärr hade jag inte så bra fokusering på läsningen att jag nog missa den djupare tjusningen. Skulle vilja läsa om den någon gång då jag har mer harmoni runt mig och kan ta mig den tiden.
Storyn var ny för mig måste jag erkänna, hade inte koll på hur man behandlade japaner under kriget. Hur kvinnorna behandlades kändes skrämmande nog inte som en överraskning.
Hej. Läste boken på vägen hem från konferens i sthlm på tåget. Ja jag läser snabbt men måste erkänna att jag skummade ibland… Jag tyckte inte om vi formen. I början kanske men sen väntade jag liksom bara på att hon skulle djupdyka i någon av karaktärerna eller landa någonstans. Drt blev för mycket ”upprapning” för min del. Men att ta del av ett stycke historia som jag inte heller visste något om var intressant och jag ville veta mer. Jag hade hellre följt några karaktärer under längre tid än att få ta del av många på korta rader.
Har också ett lite hattigt deltagande idag tyvärr (bor med min systers barn denna vecka och är barnvakt, så jag måste gå upp och läsa saga nu) men ett stort TACK till den som valde denna bok! Den hade helt gått mig förbi annars, och det hade varit så himla tråkigt.
Jag började tänka på det hemska som händer just nu på bl a Medelhavet med båtflyktingar i början av boken, kändes kusligt lika det där med en strapatsrik och farlig överfart…
Vi:et var ett annorlunda grepp som fick mig att sträckläsa boken med en hissnande känsla i magen. Den var skrämmande men samtidigt vacker.
Samtidigt gjorde vi:et ett svep över olika människoöden som på något sätt blev ett gemensamt öde med många olika nyanser. Det var verkligen grymt vad som hände dessa kvinnor. Jag tycker att det talas alltför lite om kvinnors historia – även japanska postorderbrudar är en viktig del av det mänskligheten på något sätt måste hantera och bearbeta.
håller med – ville veta mer, snabbt och det kom ju hemskheter uppradade efter varandra
Det fanns så många hjärtskärande meningar i boken: ”En av oss fyllde ärmarna på sin bröllopskimono i vitt siden med stenar och vandrade ut i havet, och vi ber fortfarande en bön för henne varje dag”.
Ja, massor! Jag fastnade för ”Och efter ett tag blev deras röster svagare och deras gråt avtog” om hur det var att behöva slavarbeta hela dagarna samtidigt som barnen fanns bredvid :(
Vid flera ställen var gråten nära men tempot i boken var för högt för att jag skulle kunna stanna upp utan jag bara läste vidare. Det var mest mörker för dessa kvinnor. Tragiskt.
Intressant det där med tempot för så var det verkligen också för mig. Hennes poetiska hantering av språket gjorde att jag aldrig körde fast, men också att jag heller aldrig riktigt sjönk in i händelserna – för i nästa mening hände något annat som tog mig vidare.
Jag tror också att tempot är lite vad som räddar oss läsare. För kan ni tänka er att läsa boken med mer utmålade scener om misären och eländet? Nu förfasas man över allt det hemska men i nästa andetag så händer det något nytt så man hinner liksom aldrig stanna upp och grotta ner sig i en enstaka händelse upplever jag.
Håller med. Boken fördjupar sig ju inte i enskilda händerlser/människoöden. Mycket på litet antal sidor (relativt sett).
Jag håller med. Att stanna upp vid varje sak som händer hade man (jag) inte orkat. Åh, ju mer jag tänker på det ju mer beundrar jag Julies fantastiska förmåga att berätta.
Den meningen berörde mig med väldigt mycket.
JA! Och kapitlen om spädbarnen och barnen. Jag klarade inte riktigt att ta det till mig och reflektera fullt ut.
Jag håller helt med! Jag satt och höll andan i början av boken för jag visste att det skulle komma…
Jag tycker alla meningar i boken är så målande trots att de är väldigt korta och precisa. Det går att förstå hur det var samtidigt som det såklart egentligen är helt ofattbart.
Det är EXAKT det. Dom är så precisa. Inte ett ord för mycket eller för lite. Imponerande.
Ja verkligen! Språket är helt otroligt. Även om det är en kort bok måste den varit oerhört tidskrävande att skriva.
En annan mening som fastnade var ”Jag är rädd för att min själ har dött.” så otroligt målande på något sätt. Och sorgligt förstås!
Jag kommer in lite sent och har bara skummat igenom vad ni redan skrivit, så upprepar jag vad som redan sagt är det därför. Jag läste boken för snart ett år sedan men minns den fortfarande bra. Just för att den var skriven på ett så speciellt sätt. Precis som jag såg någon annan säga så känns den så poetisk med det kollektiva berättarjaget (viet) och upprepningarna. Det representerar hela gruppen kvinnor och jag tycker det framkommer tydligt att allting såklart inte hända alla. Men att allting hände minst några av dem.
Det är skrämmande att tänka på att samma öde som drabbade dessa kvinnor fortfarande sker på vissa platser idag. Har läst De förklädda flickorna i Kabul parallellt och kom att tänka på den när jag läste t ex ”En flicka måste smälta ini rummet: hon måste vara närvarande utan att märkas.” Hemskt!
Jag har också läst ”De förklädda flickorna i Kabul” och den kvinnosyn som gör rådande att en kvinnas huvudsakliga uppgift är att föda fram barn (helst av mankön) samt ta hand om familj och hushåll finns faktiskt i många samhällen än idag. Kvinnor förväntas lägga mer av sin ”fritid” på omsorg om familj och hushåll även i Sverige även om hon inte längre måste ”smälta in i rummet”.
Sant!
Det jag tyckte bäst om med att läsa den här boken var att jag fick perspektiv på något jag nog aldrig har funderat över, dvs. japanernas ställning och situation i USA under tiden för andra världskriget. Det var nog det perspektivet som berörde mig mest faktiskt, även om det är fruktansvärt att tänka på att kvinnor såldes praktiskt taget som slavar till andra sidan jorden.
Det som var svårast med boken var att läsa de passager som handlade om barn som dog. Jag har en niomånders son hemma och jag har märkt att allt sådant numera går rakt in i hjärtat. :( Minns exempelvis föräldrarna som hälsade på sin son som hade tuberkulos i ryggen en sista gången innan de gav sig av, han blev sedan helt ensam fram till döden. :( Så fruktansvärt hjärtekrossande.
Ja. Usch ja. För mig är det likadant. Jag läser hela boken med ett tryck för bröstet som både handlar om världens orättvisor och den sorg jag känner över det och den reflektion jag gör över mig själv och min dotter. Hade jag fötts någon annanstans. Hade min dotter fötts någon annanstans. Jag går sönder lite.
besöket hos pojken gjorde stort intryck på mig med, hur klarade de av det? Ofattbart…
Jag funderade också mycket på synen på döden nu och då. Jag tror det beskrevs en familj som fick elva barn varav sju överlevde… Att förlora fyra barn! Hur överlever man? Kanske fick man se på döden på ett annat sätt än vad vi gör idag? Det kanske mer var någonting man fick förvänta sig, att man inte skulle få ”behålla” alla barn man satte till världen.
Har funderat mycket på det, var ju relativt vanligt förr att förlora barn. Tänker att man var mer medveten om risken än vad vi är idag. Att man älskade sina barn lika mycket men visste att det inte var säkert att de skulle bli vuxna. Fy, känns hemskt bara att skriva det….
Horribelt. Samtidigt så visar det ju i vilket läge dessa människor faktiskt befann sig, att välja bort sitt/sina barn är ju inget en förälder gör frivilligt.
Jag tänker också på japanernas ställning i USA nu. Vi har rest en del i Kalifornien där den största populationen av japaner utanför japan finns. Och det är så mycket av den där slitiga, uppoffrande, tysta mentaliteten som fortfarande finns kvar. Kravet att prestera tex. Och hånet av asiater i populärkulturen där asiatiska män sällan får vara hunkar som kvinnor attraheras av utan antingen är galna eller datanördar. Och asiatiska kvinnor som antas vara prostituerade (och ofta får spela det i filmer/tv-serier). Och även i Sverige, hur man kan/får/ska skratta åt ”tle små lättel” och andra felsägningar av japaner/asiater.
Trist att läsa! Hade inte koll på att det fortfarande är så illa i USA.
Kommer också in lite sent (dumt att förlägga veckohandling på bokklubbskväll).
Men jag har läst igenom era kommentarer och håller med. Vilken fantastisk bok! Vi-perspektivet, de målande beskrivningarna av upplevelser och känslor gör liksom att jag får en större bild av detta fasansfulla, trots att jag egentligen inte vet så mycket fakta. För precis som flera av er, var detta okänt för mig. Min tanke är att läsa på mer.
Dessutom kan jag inte bli annat än beklämd över att både dessa kvinnoöden, samt främlingsfientligheten och misstänksamheten fortfarande är lika aktuell.
Visst är det kusligt. Att så mycket känns aktuellt fortfarande. Jag tänker på misstänkliggörandet av muslimer som BLOSSAR överallt just nu. Kvinnor som hamnar i slavliknande förhållanden för att försöka överleva/försörja sina familjer. Jag går sönder (igen) när jag tänker på allt som händer just nu. Historien bara upprepar sig om och om igen. Fan, vad trött och ledsen jag blir.
Måste tyvärr avsluta för ikväll – ser fram emot en ny läsupplevelse
Och tackar för den här alldeles prima boken som gav inblickar, reflektioner och insikter jag missat annars.
Vi hörs,
Jag har precis idag läst ut Otsukas andra bok ”När Kejsaren var gudomlig”. Den boken handlar också om hur japanerna blev behandlade i USA under den här tiden, beordrade att lämna sina hem och bosätta sig i speciella läger efter pearl harbor. Skillnaden är att hon där håller mestadelen av berättandet till en enda familj. Kan varmt rekommendera den boken också. Speciellt till er som gillade hennes skrivstil men hade svårt med vi-formen :)
Åh, vilket bra tips! Den vill jag gärna läsa. Jag funderade mycket när jag läste boken kring vart alla de där familjerna egentligen tog vägen och vad som hände med dem och nu kan jag kanske få veta lite mer…
Åh! Tusen tack för tipset :)
Den hamnar på den (alldeles för långa) att-läsa-listan!
Jag instämmer: tack för tipset!
Ska jag också läsa framöver, tack!
Tack för tips!
tack – den skall jag beställa :-)
Någonting som imponerade mig väldigt mycket med boken är den otroliga research som jag misstänker att författaren har gjort och som också blir tydligt i hennes Tack i slutet. Hon belyser verkligen en del av historien som säkert inte är känd för många. Känner mig nästan tacksam gentemot författaren när jag tänker på det!
Åh, jag med! Vad fint att den vinkeln också fick komma med i diskussionen för så är det ju verkligen.
Jag med! Så mycket man (jag) inte vet, vilket i sig känns skrämmande. Tänk så många familjer som lever kvar med dessa öden :(
Måste verkligen instämma! Med en relativt ”tunn” bok rent omfattningsmässigt (men inte innehållsmässigt) gör hon en enorm insats för vårt gemensamma medvetande och bilden av vår moderna historia, inte minst i de tider vi lever i idag.
Jag hann bara vara med en liten stund, men tacksam för den! Så himla kul att diskutera och ta del av andras upplevelser av en bok. Och tack till dig som valde, mitt bokliv hade varit fattigare utan denna läsupplevelse.
Nu rundar jag också av för ikväll. Tack för ännu en berikande afton! Nu är ju dom BÄSTA! <3
Nu är jag så peppad och taggad på nästa bok. Jag återkommer om några dagar när jag vet vilken det blir. YAY!
Tack för ikväll! Hoppas att barnen sover Erika så att du kan njuta av tystnaden framför brasan – är ganska avis ;) Ha det bra alla andra också!!
Jag tackar också för mig! Trevligt som alltid!
Som jag önskar att jag hade hittat tiden att vara med. Har inte ens haft tid att läsa din blogg😱 #småbarnsliv
Men jag har en ambition om att någon gång hinna läsa och delta. Nån gång.
Vad roligt och intressant att läsa allas kommentarer. Jag blev tyvärr tvungen att gå ifrån men har läst allt nu och håller med om att boken berörde och att hon använde ett bra och otroligt målande språk med få ord. Jag gillade ju inte vi formen riktigt men historien och livsödena som kom fram i boken berörde på många plan. Hoppas kunna vara med och diskutera mer vid nästa träff och ser framemot att få höra vilken bok det blir nästa gång.
Så kul att bokcirkeln äntligen är igång igen. Var nog bra med sommaruppehåll men herregud vad jag inser att jag saknat den nu! :) Tack för ikväll och jag ser redan fram emot att få höra vilken nästa bok blir.