Som de stadsbarn som våra tvillingar är så har det inte klättrats något direkt i träd. Det har klättrats, det har det. I lekparker, på berg i parken längre upp på vår gata, på ribbstolen i vår hall och på våra möbler. Förbudet att klättra på möbler försvann ganska snabbt här hemma. Det var en av alla dom där fighterna vi valde att inte ta. Vi har så många andra fighter att välja mellan under en dag menar jag.

Ute på vår tomt i viken finns en ek som är som gjord för att klättra i. Jag minns att hon som sålde stugan till oss sa det, att just den här eken var det perfekta klätterträdet. Men fram tills i år har barnen inte sett det. Inte förstått kanske? Eller så har de helt enkelt inte varit tillräckligt stora och heller inte haft något äldre syskon som pekat ut det uppenbara.

Men så när vi var ute sist så började det. Klättrandet. Greta förstod grejen på en gång och var helt orädd. Säkert balanserade hon mellan grenarna och den där stoltheten som tycks vara en fyraårings signum stod som en halo runt henne. Nedanför stod jag med pickande hjärta och sa ”inte högre nu!”. Tack och lov lyssnade hon, för med den här fyraårstrotsen som hon har klivit in i alltså JEEZ vad hon satsar på att inte lyssna just nu.

Efter ett tag anslöt brorsan och sedan jag. Hur länge sedan var det jag klättrade i träd? Jag vet inte. Men jag vet att klättra i träd borde vara en grej. Heh, det är väl en grej redan. Men att klättra i träd har nu blivit vår nya grej. Jag längtar redan till nästa gång.

Spara