Kära bokklubbsvänner, äntligen är det dags att bokklubba igen! Den här gången är det Om du vågar av Megan Abbot som vi ska diskutera.
Här är förslag på frågor som kan kicka igång diskussionen:
- Vad tyckte du om boken?
- Varför tror du att författaren har skrivit boken? Vilket/vilka var författarens syfte/n?
- Vad tar du med dig från boken?
- Vad kommer du inte kunna släppa från boken?
- Vem borde läsa den här boken?
Sara, som valde boken, skickade också med oss perspektivet väninnetemat in i läsningen. Vad säger ni om den porträtteringen?
Jag säger som på mello: nuuuuu kör vi!
78 comments
Jag måste säga att jag som har två döttrar på 5 år fick mycket ångest av den här boken…
Intressant. Varför då? Jag som annars är en overfeeler av rang, tyckte att den var för skruvad och tillspetsad för att jag skulle känna att den talade till mig på ett relaterbart sätt.
Framför allt för den där hetsen kring (icke)ätandet, bantningspillren, kräkningarna, kropps- och utseendehetsen! Hu! Snart är de där…
Ja, det är läskigt men jag försöker tänka att så länge jag är en bra förebild för min dotter: att jag inte bantar, inte pratar om vikt och kropp, att jag ständigt visar på andra värden än utseende hos kvinnor (och män) så hoppas jag att det ska påverka henne till att bli stark nog att förstå att hon duger. Jag hoppas verkligen det i alla fall.
Ja, jag tänker också så, man får hoppas att det räcker långt!
Jag vet inte vad jag tyckte om boken! Så himla kluven. Och det retar mig för jag brukar ha en åsikt.
Jag är helt med dig! PRECIS så känner jag. Men ju mer jag tänker på den och ju mindre jag _känner_ för/med den så gillar jag den mer och mer.
Känner likadant! Jag trodde jag gillade den medan jag läste för den var ju spännande osv. Men så när jag skulle betygsätta den på Goodreads där jag håller koll på min läsning så kände jag bara ”nej, den är bara värd 2/5”..
Har också svårt att ha en åsikt! Tycker att det var lite svårt att känna för personerna på något sätt, vet inte riktigt varför. Speciellt coach skulle jag säga.
Jag gillade boken men inte historien, om det är logiskt. Jag tyckte att den var bra skriven och så vidare men fick ibland stanna upp för att andas när jag läste. Herregud vilka olustkänslor den gav!
Ja, så OERHÖRT mörk.
Olustkänslor är en bra beskrivning! Sitter nästan och vrider mig lite i soffan, får pausa lite och så…
Jag har inte läst ut boken, men vill så gärna vara med ändå… :)
Men just väninnetemat. Kan känna igen mig lite i det där att en person ”styr” och liksom leder relationen. Påverkar, t.o.m utan att vara närvarande. Det är något som skavt under tiden jag läst, eftersom jag tycker det är lite destruktivt. Och vad pågår i huvudet på Beth?
Jag tycker inte att det var vänskap som skildrades – alls. Beroende var det mer. Maktspel. På sätt och vis väldigt tröttsamt att kvinnor och tjejer inte får sina vänskapsrelationer skildrade utan det som komponent
Hon vill nog äga vänskapen och det kan jag känna igen både från mig själv men framförallt från andra. Hur man vill vara någons allt och bästa. Det där är ju något som flickor också fostras så hårt i: att tjejer bara kan ha en bästis etc.
För att också haka på kompisrelationerna så tycker jag att det känns mer som en sådan relation som bara finns ”på film”. De är ett slutet gäng som verkar vara beroende av varandra och bara umgås tillsammans. Fast minus den här härliga stämningen som gör att man skulle vilja vara en del av den.
Men jag håller verkligen med. Det här var ju inte en bok om kvinnlig vänskap, inte som jag ser det. Det här var mer en psykologisk thriller som spelar på människors mörkaste sidor. Lite endimensionell tycker jag nog också.
Hej alla!
Detta är en bok som jag nog aldrig själv skulle ha tänkt på att läsa – men som jag tyckte mycket om! Det är alltid intressant att läsa om saker jag aldrig skulle ha lärt mig mer om annars – i detta fall cheerleading (det finns även exemplet olika träslag från Simma med de drunkade :-) ). Vilken otrolig sport!! Och helt livsfarligt!
Om jag ska börja skriva något om väninnetemat är nog min spontana tanke när jag läste boken att jag blir osäker på om jag verkligen ska kalla de relationer som tjejerna i boken har vänskap? De är så otroligt elaka mot varandra och manipulativa. Det var egentligen svårt att hitta någon relation som kantades av genuin kärlek och omtanke. Eller tänker jag fel?
Kan bara hålla med – både om spännande tema och relationerna. Måste vara så svårt att leva utan några som helst fungerande relationer/folk man kan lite på som det kändes som Beth hade det.
Ingen hade väl några direkt fungerade relationer. Alla kändes ju dysfunktionella och sabbade och mörka. Att det inte heller fanns några vuxna/föräldrar med tror jag också är en del av det som är så obehagligt. Vi tvingas in i 16-åringarnas liv på ett helt annat sätt än om det hade funnits vuxna/föräldrar som gett sitt perspektiv på det hela. Det känns så hopplöst/hjälplöst när det inte finns några äldre moraliska kompasser någonstans för dom här tjejerna.
Men jag måste säga att jag ÄLSKADE hennes val av karaktärer och scen för allt detta psykologiska drama: cheerleaders med sina korta kjolar och vippande rumpor och glitter och yta. Att allt det där som brukar avfärdas som gulligt visar sig vara det mest cyniska, manipulativa och kalla man kan tänka sig.
Kan i och för sig tänka mig att den världen är rätt hård och inte så gullig även i verkligheten. Stenhård konkurrens om attraktiva platser och dessutom om snyggaste quarter backen kan jag tänka mig…
Jag fick en HELT annan syn på cheerleading efter att jag läste boken. Vet inte om min syn nu är närmare eller längre från verkligheten… :)
Och inte minst stenhård träning för att kunna vara med och konkurrera! Har släktingar som varit i gymnastikbranschen som inte känns helt rolig ens i Sverige,..
Ja verkligen! Jag tänker att det kanske är för att spräcka hål på den bild som alla har om cheerleaders. Att visa att det är en hård hobby och ett destruktivt liv och inte alls så glamoröst som man kanske vill tro där de står och hoppas och viftar.
Det tänker jag också … att hon valde dom som bortförklarades som air heads under skoltiden och gjorde dom till dom elakaste mest maktfullkomliga karaktärerna någonsin.
Jag tyckte att den var fascinerande, obehaglig, spännande, tradig, trista kvinnoporträtt, rätt så häftiga kvinnoporträtt… Jag har liksom röriga känslor inför denna bok. Jag hade aldrig varit cheerleader själv, men jag hade säkert sett upp till och föraktat de tjejer som var Upphöjda nog att vara det. Jag var utbytesstudent i USA ett år på gymnasiet, och bodde då i en familj där båda systrarna var cheerleaders. Intressant värld, verkligen
Ja, verkligen rörigt. För karaktärerna känns samtidigt nya … samtidigt som dom är oerhört klichéiga. Jag tänker jättemycket på Black Swan …
Det jag tycker var lite tradigt var att den var skriven i samma mode, samma tempo hela tiden. Svårt att förklara men den blev som till en mörk massa för mig.
Jag vet inte om min kommentar försvann, om inte ber jag om ursäkt för att det nu kommer en i stort sett likadan…
Jag håller med er om att boken var väldigt mörk och skapade olustkänslor. Men det var nog det jag gillade mest med boken – att författaren var så otroligt bra på att förmedla en känsla. Jag uppskattade också att historien var väldigt avskalad. Det är så tydligt att det är flickorna/kvinnorna i boken, det de brinner för och deras relationer med varandra som står i fokus och resten lämnas utanför. .
Jag håller med om det. Intressant skildrat också hur killar trots allt är underordnat relationerna till andra tjejer. Att killar används som medel för att förflytta sig i tjejhierarkin men inte som mål i sig.
Mmm. Intressant. Jag blev nog lite för upptagen vid Will och coachen och Beths alla turer, men vår Addy har ju bara en sexuell upplevelse – med Beth (plus att hon ju känns … kär? besatt i all fall och ja, kanske kär i coachen).
Tjejkaraktärerna var verkligen enormt egocentrerade och osympatiska om än ambitiösa. Det var intressant att följa deras utveckling. Hela tiden balanserade de på ruinens kant och riskerade att falla över och när det hände blev det bara människospillror kvar. Skickligt skildrat då allt var yta men under det så mycket mer som skymtade fram när man kom in i boken. Tänker att boken Skull göra sig som film,,,
Jag tänkte också på att boken skulle göra sig bra som film. En riktigt spännande och snygg film…
Åhh, vet inte om jag hade klarat av att se den på film! Alla känslor brukar bli så mycket tydligare då och jag tyckte boken var jobbig nog emellanåt.
Det kanske mest handlar om att jag är intresserad av att se alla cheerleadingtricks i verkligheten. ;)
Jag googlade lite. Som det där med two two one och deadman och allt vad det nu hette ;) Ser så enkelt ut på youtube! I boken lät det som dödsfarliga stunts men man kanske kan göra det med olika svårighetsgrad.
Jag blir tillsagd att inte posta kommentarer så snabbt, det måste ju vara ett bra tecken att det finns så mycket jag vill diskutera ;)
Jag tycker att Coachen är väldigt intressant. Hon är väl 27 år om jag minns rätt (lika gammal som jag själv) men kan inte relatera till henne i ålder på något sätt. Hon har man och barn men beter sig som om hon mer än sin makes truliga tonåring. Hon är stenhård mot tjejerna i vissa fall. Men råden hon ger känns mer som något de skulle kunna få från vilken modetidning som helst. Jobba hårt, ät så lite som möjligt och yta betyder allt..
Hon är definitivt en intressant karaktär, men har också lite svårt att få grepp om henne. Vad driver henne egentligen, vem är hon, varför söker hon sig till de här tjejerna, vad gör att hon söker sig bort från sin man på det sättet hon gör, hur kan jag förstå relationen till hennes lilla dotter som hon både tycks avguda och samtidigt verkar lämna vind för våg… Men det är väl inte meningen att läsaren ska få svaren serverade.
Tycker att det var svårt att få grepp om henne (lyssnade på Storytel – kan ha med saken att göra). Därför hade jag väldigt svårt att känna något när det hände saker runt henne – förutom när dottern hamnade i kläm, då kände jag för henne.
Jag tror inte dottern räcker för coachen. Hon är lite för liten för det. Och mannen jobbar ju så mycket för att de skulle få ha sitt fina liv. Men tycker mig ana att cochen nog för sent insett att hon nog hellre skulle ha ett mindre lyxigt liv med en man som är hemma och umgås mer med sin familj. Hon känns som en avtrubbad lyxhustru som tappat alla perspektiv. Som mer ser sin dotter som en levande docka än ett barn och som desperat söker efter en mening med sitt liv.
Jag tänkte också på att dottern kändes som en docka för coachen – något som inte känns helt ovanligt idag tyvärr…
Jag får dessutom hjärtknip när dottern nämns. Hon känns så bortglömd, som att hon inte får plats i coachens liv, som ju verkar ha fullt upp med sitt struliga liv.
Jag förstår inte riktigt coachens drivkraft att knyta Addy så hårt till sig. Kan någon hjälpa mig att tänka?
Jag tänker att det mest har att göra med att coachen är ensam och känner sig sedd och beundrad när Addy så uppenbart ser upp till henne.
Är det inte så att man ska ha sina vänner nära och fiender ännu närmare? :)
Jo. Men samtidigt är hon 27 och Addy är… har glömt men typ 16 eller 17? Vill man ens BLI beundrad av någon som är så mycket yngre mer än kanske på avstånd?
Förhoppningsvis inte men hon kändes ju inte som om hon hade alla bestick i lådan direkt.
Haha! Sant. Nej man fick inget grepp om henne, hon var en väldigt undanglidande karaktär, men det var väl meningen att man inte skulle veta om hon var att lita på eller inte?
Nej, det vill man ju inte. Samtidigt så finns det väl alltid dom som inte mognar, som vänder sig till de yngre för att få fortsätta att vara någon som andra ser upp till. Kanske? Hon känns ju oerhört omogen för att vara en arbetande småbarnsmorsa i villa? Hon saknar kanske sin high schooltid?
Säkert! Sin highschooltid och sin tid som cheerleader själv. Rotlös.
På tal om dysfunktionellt… Ett tag trodde jag att det hela skulle utvecklas till något inte helt platoniskt, från coachens sida. Det var dock före Will…
Kanske hade hon sådana känslor? Det skulle förklara en del, för mig åtminstone.
Jag fick också sådana vibbar.
Jag fick en tanke en bit in i berättelsen som jag tycker att jag faktiskt också fick lite bekräftat mot slutet. Nämligen om relationen mellan Addy och Beth och Addy och Coachen. Handlar det om beundran eller om kärlek började jag undra. Hur tolkade ni det?
Beth och Addy hade ju en sexuell upplevelse ihop i alla fall och ju mer jag tänker på det ju mer känns det som att Addy var förälskad i coachen. Sen ville hon nog inte artikulera det för sig själv ens, men visst fanns det en stark erotisk underton igenom hela boken?
Det första uppvaknandet kanske? När man inser att de intensiva känslor man känner för sina tjejkompisar betyder mer än vad man trodde?
Eller så var Beth kär i Addy och Addy i coachen … och coachen gillade uppmärksamheten hon fick från Addy (i sitt kärlekslösa, tomma äktenskap)?
Ja, definitivt en erotisk underton. Men frågan är om de mest var förälskade i själva maktspelet och sina respektive roller i spelet. De pratade om andra människor väldigt nedlåtande även sina egna kompisar. Addy ville bli som coachen och härmade efter henne i allt. Beth ville att Addy skulle vara hennes underhuggare och inte sukta efter någon annans godkännande. Addy framställdes oskuldsfull och omedveten om sin egen attraktionskraft och förmåga. Hon kysser pojkar mest för att hon blir utmanad att göra det… Kanske hon inte vågar erkänna för sig själv att hon attraheras till flickor – något som andra redan börjat misstänka.
Makt, ett sökande mot det gränsöverskridande, att skaffa sig hållhakar, besatthet. Så tolkade jag det. Passion, absolut. Men mer egenkärlek än ”riktig”, empatisk kärlek tänker jag.
En ganska obehaglig bok med, som jag uppfattar det, trasiga karaktärer. Jag tolkar det som att de förlorat sin tillit till omvärlden och att de lever i sin egen fantasivärld där de själva skapar spelreglerna. Addy framställs som ”oskyldig” men hon har egentligen också varit med om en massa skit. I början av boken Hänger hon med på Beths och Coachens initiativ men mot slutet blir hon den som leder. Målsättningen för dem alla verkar vara att få stå i centrum och känna sig levande men för att kunna göra det måste de ”våga”.
Det är väl Addy själv som känner sig lite oskyldig i början upplever jag. Men som du säger är hon ju långt ifrån oskyldig. Hon refererar ju sig som Beths högra hand flera gånger och att hon varit med och stöttat upp och hängt på Beths upptåg. Det om något gör henne ju till en rätt osympatisk person. Att gömma sig bakom Beth och påstå att hon inte varit den drivande.
Jag håller med … i slutet var det som att det klarnade för mig att det egentligen var Addy som hela tiden varit den mest manipulativa och mest beräknande av dom alla. Eller?
Måste lämna, men tack för ikväll! Även om det känns som att jag skulle haft mer att komma med om jag läst ut boken… :)
Ser fram emot nästa träff!
En sak som jag hade lite svårt för när jag läste boken (eftersom jag är en sån känslomänniska) var att det inte verkade finnas någon godhet alls hos någon av karaktärerna. Jag hittade inte någon som var likeable som kunde ge denna vilsna kvinna (ja, jag) lite vägledning. Som jag nämnde ovan så känner jag alltid väldigt mycket – även när jag läser och jag påverkas mycket av det jag slängs in i.
Men efter att ha läst ut den och fått perspektiv så kan jag verkligen älska att Abbot gjorde dom så onda och mörka. Jag behövde bara lite distans från deras kladdiga elakheter för att kunna uppskatta det. Do I make any sense här?
Men ja! Det är ju därför jag känner mig så kluven, inser jag nu.
Ja, det är väl lite av en befrielse kanske att slippa det klassiska good girl och bad girl, ALLA var bad girl! De enda som kändes lite likeable tyckte jag var den där killen som Addy var på dejt med på coach initiativ och coach man (trots det hand gjorde) tycker jag. Även Will kändes väl ok. Killarna helt enkelt!
ja! och det känns så nytt och faktiskt lite uppfriskande för mig att ALLA tjejer fick vara onda och ha egna egoistiska agendor – nu när jag har distans. det känns som att jag skulle vilja läsa boken igen, nu när jag är förberedd liksom, typ.
Men Will alltså. SÅ TRASIG! Fy fasen det coachen berättade om honom där i slutet.
Håller med till fullo! Det är därför jag känner att boken är briljant samtidigt som jag verkligen inte kan gilla den.
Oooh! Googlade lite och det verkar som att det fanns planer på att Dare me skulle bli film med Natalie Portman … men det verkar ha strandat.
Men åh! Hon skulle ju vara klockren!
Visst skulle hon? I typ alla roller haha
Plus läste någon som jämförde Om du vågar med Fight club och jamen TYP!
Hehe, ja faktiskt!
Nu måste jag avrunda för jag vill hinna se ett avsnitt av Dirty little lies innan jag ska sova. Någon som tittar? Där har ni annars ett annat drama med bara kvinnor som är låååångt ifrån goda. Heh, lite angränsande karaktärsuppbyggnad som i Om du vågar inser jag ju nu. Svinbra serie i alla fall! Finns på HBO.
Tack för ikväll, ser fram emot nästa boksläpp!!
Tack för ikväll, ser fram emot nästa boksläpp!
Och: Tack för ikväll! Strålande som alltid att få spendera tid med er. Tack igen! Och tack Sara för bokvalet! Jag återkommer med nytt bokval så snart jag vet vad Amanda har tänkt sig.
Ps. ni är bäst!
Inser att om den kommer på film kommer jag nog se den även om jag kommer må dåligt hela tidn.
Tack för ikväll!