Det finns så lite kvar att säga om det som hände i fredags som inte redan har sagts av både skarpare och mer välformulerade människor än vad jag är. Men innan jag kan gå vidare behöver jag skriva om mina upplevelser och tankar. För den här gången var det nära. För nära. Den här gången var det min stad som allt handlade om.

Tanken var att jag skulle åka ner till Åhléns den här fredagen. Åhléns City är liksom min butik. Det är där jag köper typ allt. Koftan jag har på mig idag, pappersmappen jag har mina viktiga jobbpapper i, skorna, mascaran, skålarna som mina barn åt frukost ur i morse. Men på grund av jobbet blev jag försenad och jag tänkte att äsch, Åhléns ligger ju kvar. Det var dessutom öppet hus/vårvernissage på barnens förskola och det var när jag gick in genom dörren som flashen kom till min mobil. Det var en surrealistisk upplevelse att mingla runt på barnens avdelning med alla de små barnen, konstverken och föräldrarna som allt oftare vände sig till sina mobiler.

Vi blev inte kvar länge och jag satte mig på golvet inne i förskolans hall bland små små galonbyxor och små små vantar och små små jackor och skickade sms som i feber: ”Är ni okej? Vi är alla fyra ok.” Och sms:en kom tillbaka. En efter en verkade vi alla ha haft marginalerna på vår sida. Min syster som var en hållplats från Centralen. Min gudson som bestämt sig för att inte åka in till Åhléns den här fredagen som han annars brukar. Min vän som i korsningen gick åt andra hållet. Mina kollegor som valt att inte stanna till på Åhléns på vägen hem just den här fredagen.

Vi åkte hem och barnen fick sätta sig med varsin padda med hörlurar på, medan jag och Ulf försökte få något slags grepp om vad som hade hänt. Det kom rykten om skottlossning på Fridhemsplan. I luften ovanför oss hovrade helikoptrarna. Vi skickade meddelande till förskolan om att alla som inte skulle kunna ta sig hem var välkomna hem till oss. Jag postade också inlägg på Facebook med samma budskap.

Drottninggatan. I mitt huvud gick jag med alla mina minnen upp och ner för Drottninggatan. Med biograf Skandia som jag jobbade på så ofta när jag var ny i stan. Drottninggatan som jag gick så många av mina barnvagnspromenader på när vi bodde i Vasastan, vi gick från toppen av gatan ner till min syster som jobbade på Weekday i korsningen Drottninggatan/Kungsgatan då. Drottninggatan, med lejonen som Olof och Greta red på när vi bodde på hotellet Haymarket i november, hotellet som också har blivit mitt vanligaste utehäng. Senast jag var där, med Sara, så stannade vi till i korsningen Drottninggatan/Gamla Brogatan innan vi skiljdes åt och pratade om hur mycket Drottninggatan betytt för oss, vi som egentligen är lantisar. Drottninggatan var symbolen för det urbana, för stadslivet, för city, för puls, för Det Där Andra som mitt instängda, trånande tonårshjärta längtade efter.

Sedan i fredags har jag funderat så mycket på mina egna reaktioner på det som hände. Jag som alltid brukar bli helt besatt och försöka konsumera så många medier som möjligt för att försöka förstå gjorde inte det den här gången. Det berodde delvis på att jag har två små barn hemma, två barn som är för små för att förstå. Jag ville inte dra in dom i mina stökiga känslor eller i ett sammanhang som är för komplicerat för att ens någon ska förstå. Men det berodde också delvis på att det kom så nära. Den här gången var det min stad, de platser som jag ser som mina som drabbades. Jag förstod att jag inte skulle må bättre, att inget skulle förändras till det bättre av att jag skulle fortsätta att helt maniskt lyssna på rykten. Jag stängde inte av helt, jag höll mig uppdaterad, genom att då och då ta del av nyhetssändningar och nyhetssidor på nätet men fredagskvällen fick mest av allt bli så som den var tänkt. Vi tittade på Wildkids och barnen åt glass. Jag somnade tidigt, vaknade mitt i natten och gick upp och läste nyheten om polisen gripit en man.

Och det var så märkligt. Det ÄR så märkligt. För det var som att den här attacken inte kommer åt mig. Hjärtat är tungt och kinderna våta av tårar över offren, de döda, alla anhöriga, alla vittnen vars liv har förändrats i grunden har drabbat mig hårt. Men det är som att själva händelsen ändå inte kommer åt mig. I alla fall inte på det sätt som jag trodde att den skulle göra. Jag känner mig inte räddare än förut. Kanske lite mer vaksam? Jag noterade de tungt beväpnade militärerna under vår utflykt till Drottningholm. Jag noterar den ökade närvaron av poliser överallt. Den ökade säkerheten runt min arbetsplats. Jag blev lite kallsvettig av en vit flyttbil som körde väldigt märkligt på vägen till jobbet, invid Rosenbad, i måndags, men livet mitt har förlöpt precis som vanligt. Ändå. Under helgen åkte vi till skogen och Kina slott, vi gick på konditori, vi åkte hem till min bror med familj, vi träffade min syster. På det sättet har attacken inte kommit åt mig.

Men ändå är det något som känns annorlunda. Stämningen i mina kvarter har ändrats. Under helgen tog vi ögonkontakt med varandra, vi log, vi hejade. Så gör vi inte annars i mina kvarter. Och det har nått mig. Den omtanke som vi alla visade mot varandra här i Stockholm. Den manifestation för kärlek på Sergels Torg som samlade så många människor att det inte gick att fånga. Mina vänner som gått på teatrar och restauranger eller har genomfört sina uppträdanden och shower med ömma pickande hjärtan. Poliserna som stod/står på Drottninggatan med blommor och chokladaskar i sina händer. Värdigheten. Stoltheten. Kramarna. Och doften av blommor som vilade tungt över centrala stan när jag cyklade hem genom den i igår. Människorna. Medmänniskorna. Medmänskligheten.

Det handlar kanske om att vi blev ett vi. Det är vi nu. Inte vi och dom.