Hej!

Kort fråga: är det någon som har sett Vaiana på bio? Den har en åldersgräns på 7 år, men tror ni att den kan funka för en av de 4,5-åringar som jag har i min omsorg? Hon vill nämligen väldigt gärna se den men jag vet inte jag.

Hoppas att någon kan hjälpa mig. Innan söndag?

Med vänliga hälsningar om-sig-och-kring-sig-mamman

Jag hamnade i en bloogloop där jag började läsa gamla inlägg som jag har skrivit här i bloggen och blev både glad, rörd och också lite förvånad över hur BRA saker jag skrivit om tidigare. Till exempel:

Den här texten om mitt sätt att se på tiden: hur ett foto på en väns bebis i Gretas ärvda pyjamas lyckades bryta upp tidens oförlåtande rörelse framåt och skapa en evighet hos mig. (spoiler: började lipa när jag läste texten. Herregud, vad är jag för en person som gråter åt mina egna ord och formuleringar? Och dessutom BERÄTTAR att jag reagerar just så!)

Eller den här texten om hur jag och Ulf vårdat vårt förhållande efter att vi fått barn.

Det finns många fler bra texter (och många många fler som kanske inte är riktigt lika bra sas) men det jag kände är hur mycket jag saknar mitt regelbundna bloggande. Så jag tänker att jag ger det en ny chans, en nystart kanske man skulle kunna säga? Och eftersom jag responderat så bra på fotoutmaningen på instagram så tänker jag att jag kör samma idé här. Jag gör helt enkelt en bloggutmaning för mars! Frågan är bara vad jag ska ha för 31 rubriker? Vill ni hjälpa mig? Kan ni lämna ett önskemål, ett ämne eller en rubrik här i kommentarsfältet så sätter jag ihop en lista för mars sedan.

Det här kan ju bli hur bra som helst!

Eller inte.

Mvh ödmjuk person

Tiden tiden tiden. Vad den bara fortsätter att rusa. Allt är bra och jag har så många saker som jag vill berätta om men det är som att jag inte hinner. Låt mig göra en lista med blogginlägg jag tänker mig att jag skulle vilja hinna med:

Hur jag ser på min fysik (och träning) nu när jag nu tycks ha fått lite ordning på den
Att investera i relationen och att lämna in sig för relationsservice (alltså gå i parterapi när man egentligen har det bra)
Varför jag vill avråda alla från att köpa en soffa från MIO (skulle också kunna heta Hjälp mig bojkotta MIO for life)
Hur Olof och Greta leker med varandra nu när de gör det så fint
Småbarnsåren, när tar dom slut egentligen?
Titta! Barnens (omgjorda) rum!
Mitt nya jobb!

Det ser väl ganska lovande ut? Och typ helt förståeligt att jag inte hinner blogga pga det är så mycket som pågår in real life. Men egentligen inte mer än att jag skulle kunna ta och skriva allt detta. Hum. Hur ska jag göra … kan ni hjälpa mig att prioritera? Vilket av dom här inläggen lockar mest? Jag orkar inte lägga in en omröstning för jag själv ska prioritera att slumra en liten stund i soffan medan jag och barnen tittar på film, innan vi får middagsgäst. På tal om prioriteringar menar jag.

Känsloläget idag: är lite mindre svart i sinnet. Men det är som att jag går igenom de olika stadierna av sorg. Först försökte jag förneka det som hänt, det var som att hjärnan inte kunde släppa hoppet om att det kanske ändå var så att allt var felräknat? Sen kom chocken och ilskan över resultatet och det mänskliga mörker som brett ut sig. Men i redan igår kväll landade jag i sorg. För det är mest sorg jag känner mest av allt. Inte för att vi kommer att ha en djupt oberäknelig och totalt oerfaren politiker på en av världens ledande poster, utan för att amerikanerna visade så tydligt att de inte var, inte är, redo för en kvinnlig president.

Och när Hillary höll sitt tal igår så grät jag. Jag grät så att jag trodde att ögonen skulle följa med ut ur sina hålor i floden av tårar. Jag försökte förklara för barnen att jag var så ledsen över att den jag hejade på inte vann, men det är ju så mycket större än så. Jag sörjer det som aldrig fick bli. Jag sörjer att vi som kvinnor inte fick känna att allt är möjligt. Jag sörjer orden som aldrig fick komma över mina läppar: ”Vet ni Olof och Greta. Idag blev en kvinna vald till president i USA. Så här långt har vi kommit.”

Idag känner jag mig sviken. Jag känner mig lurad och snuvad på den framtid som var vår. Men framförallt känner jag mig brutalt påmind om att världen inte alls är en jämställd plats. Mina barn kommer att behandlas olika, ges olika förutsättningar och handlingsutrymmen bara på grund av att dom föddes med olika kön. Det är en påminnelse som gör ont.

Men jag känner mig också motiverad. Med beslutsamhet kommer jag att fortsätta att uppfostra mina barn till att bli öppna, medkännande, empatiska, tänkande och icke dömande människor som värderar jämlikhet, vänlighet, solidaritet och kärlek högst av allt. Det känns som en bra start, något att utgå ifrån, när vi sedan tillsammans får klura ut hur vi ska ta oss vidare.

Spara

Jag önskade så starkt att det här skulle fått bli morgonen då jag satte mig ner vid frukostbordet tillsammans med mina barn och fick säga att vi för första gången skulle få en kvinnlig president i USA. Det blev inte så.  Istället valde amerikanerna en man som sagt ”grab them by the pussy” framför att välja den första kvinnliga presidenten. Istället valde amerikanerna en president som sprider ilska och hat. Som har supportar som på valvakan istället för att jubla över hans vinst skanderade ”sätt Hillary i fängelse”. Supportar som vägrade prata med SVT:s reporter utanför samma valvaka, som istället för att säga ”YAY VI VANN” sa att hon skulle dra åt helvete. På grund av att hon är journalist. På riktigt, händer detta?

Under den här valrörelsen är det så många moraliska och etiska gränser som har överträtts. Förutom att han har trumpetat ut helt vansinniga idéer som att det ska byggas en mur längs USA:s södra gräns, att han vill förbjuda utländska muslimer att åka in i USA (visserligen temporärt men ändå) , att han vill avskaffa nationella läroplaner, att han vill inskränka aborträtten och straffa kvinnor som ändå gör abort OSV så har han legitimerat ett språkbruk och en idékanon som är grövre och elakare än vad vi någonsin upplevt tidigare, på den här nivån. Han är ett nättroll som klivit fram i ljuset, och detta ofattbara hände: han sprack inte. Han växte sig starkare.

I vanliga fall i såna här liknande situationer, som vi ju tyvärr verkar tvingas att bli allt mer vana vid, brukar jag rätt snabbt kunna omvandla känslor av hjälplöshet och panik till en konstruktiv kraft men det är som att det inte går den här gången. Jag känner mig nednött. Nednött och överbevisad. Vi har Sverigedemokrater i riksdagen, havererade och ovärdiga kommentarsfält på sociala medier, Brexit, en mur i Ungern, försök till abortförbud i Polen. Så länge du är vit, äldre och man behöver du kanske inte oroa dig men alla vi andra har stora skäl att känna oro. Och jag känner mig sjuk.

Spara

Det är inte bara premiär för Så mycket bättre idag. Idag är även första gången vi har fått löss i familjen. Och när jag säger i familjen så menar jag det bokstavligen. ALLA i familjen har fått löss. Greta har drabbats värst, sen Olof, jag och Ulf i fallande ordning. Herregud vad jag har luskammat. Visste inte att jag hade det så starkt i mig men jag blev liksom Alva i Madicken. Hade det funnits sabadill och om vi hade vi haft en sådär familjengunga så hade vi suttit i den med håret i turbaner och sjungit.  Men nu fick det bli mer av en inre resa till barndomens idéer om pippbekämpning. Men upprullade ärmar? Javisst!

Och eftersom min bff är ett proffs på många saker så ringde jag henne. Naturligtvis blev hon även min lusmentor. På hennes inrådan köpte vi en speciell luskam. Nitfree heter den och jag älskar den. Så effektiv! Men att ha löss i huset, nej, det älskar jag inte. Förutom att det äcklar mig, det här att vi har en hel population insekter som lever och äter på oss, kryllar i våra hår åfyfan, så är det ju så segt att bli av med. Luskamning vare dag nu några gånger om dagen, i flera dagar. Och insikten om att det liksom inte spelar någon roll ändå om inte alla på förskolan också luskammar och har sig. J A G  O R K A R  I N T E. Jo, jag orkar. För det som var så knäppt med allt, var insikten när jag stod där i badrummet med min Nitfree i ena handen, någon familjemedlems hår i min andra och Alva och Madicken i hela hjärtat, att jag är som skapt för såna här situationer. Ge mig en shitstorm och jag tar mig igenom den. Löss vad är det? Pfft INGENTING.

Okej okej, det där sista kan vara det här glaset vin som jag belönat mig med nu som talar men … eller vänta nu, ”kan vara” hehe. Okej. *backar långsamt ur det här blogginlägget med armarna i luften*