Nej men jag fortsätter väl att skriva ovesäntligheter i min ensamhet. Sånt som att jag först nu förstått att Historieätarna är tillbaka i november! Jag jublar högt inuti alltså jättehögt för att kompensera att jag inte orkar visa så mycket utåt. Jag har ju jobbat hela dagen och är inte någon maskin. Vidare insikter: att det rimligen inte är så långt kvart till att både Så mycket bättre och På spåret börjar igen? PERFEKT! Helgerna är underhållningssäkrade för en lång tid. Och! Detta om något borde ju få oss att till sist komma loss och köpa ny soffa? *håller tummarna hårt* *så hårt att dom vitnar*

Och på tal om På spåret. Kvällens höjdpunkt var när jag läste igenom hela Jesper Rönndahls instafeed och nu kommer bli cirkus 150 år gammal. Ändå fint att veta att jag kommer att få träffa mina barnbarns barn. Tack Jesper!

Och på tal om barn. Ikväll bar vi in en av barnens sängar till vårt sovrum. Det här att sova fyra personer i en dubbelsäng är ju inte hållbart i längden så nu testar vi att gå från 180 cm 260 cm säng för att se hur det går. Vid nattningen fick vi eventuellt en försmak? En person hade ca 220 cm för sig själv och där sov han rätt så gott. Snarkade trivsamt och sånt. På övriga 30 cm låg en av dom andra personerna med två barn draperade över mig, sig, menar jag.

Och på tal om det så ska jag väl sova nu då. Måste bara sluta skriva. Så då gör jag väl det. Nu. Då.

En ny favorit: På andra sidan om den sjö jag bor vid, typ, finns ett område som heter Ingenting. Det heter så på riktigt. Ingenting. I Ingenting finns det en restaurang som heter Asplund, efter den store arkitekten, och den drivs av Fredrik Eriksson som är en av Sveriges främsta kockar. Idag när både jag och Ulf jobbade hemifrån så kvistade vi över för en lunch och oh ja! vad vi kommer att göra det många många fler gånger. Allt var så trevligt och snyggt och vällagat. Vi åt bland annat en så knäpp och urgod pizza. Oktoberfestpizza med surkål, bratwurst, dijonsenapsfärskost, äpple och persilja. Jag älskar att gå ut och äta sen gammalt men att äta bra lunch alltså. Vilken humörhöjare! Och att hitta nya favoritställen. Swoooooon!

En gammal favorit: Denna afton hade programmet som jag jobbar med premiär i Barnkanalen. Jag och barnen bytte om till våra sovplagg, tände ljus och satt i soffan … en stund. Greta var mycket noga med att notera och kommentera varje gång hon hörde min röst (jag är inte bara producent, jag är också speaker) medan Olof hade fullt upp med ett nytt Halloweenpynt som skulle färdigställas och sättas upp. Jag är så oerhört stolt över vårt program som låter så begåvade och smarta sjätteklassare göra sin röst hörd. Det är ju femte året som programmet sänds och det märks på deltagarna som bara blir vassare och vassare för varje år som går. Dom har tittat och lärt sig saker. Jag är djupt imponerad. Och lite tagen faktiskt. Titta själva här!

En blå favorit (som också öppnar upp för livskrisande): Backstoryn är att jag inte har någon varm höstjacka. Av mycket oklara och dimmiga skäl har jag skänkt eller slarvat bort den parkas jag levt med i några år. Det var en bra parkas. Den höll mig varm vilket är sånt jag gillar med höstjackor. Hur som helst så är den borta och ersatt med någon kall ursäkt till ”höstjacka”. Mina fladdrigaste idéer om en sommarkaftan skulle värma bättre än min höstjacka. Och i några dagar, veckor, år har jag letat efter en ny jacka. Och idag hittade jag en lättviktsdunis som var lite längre. Hög i halsen. Skön. Lätt. Varm vad det verkar. YAY! Så jag slog till. Enda problemet är märket. Vad jag ens gjorde i butiken till att börja med sätter jag ett separat frågetecken på. ? Butiken riktar sig till lite mognare kvinnor kan man väl säga. Är min mammas favoritmärke. Och jag var egentligen inte alls redo för att ta det här steget. Men ja ja. Nu är jag väl min mamma då. Köper jackor på Flash. Äh. Har jag ens någon livskris över detta? Nu när jag tänker efter. Heh, kanske lite eftersom jag försökte dölja påsen för min man men om detta är vad jag behöver göra för att inte frysa så VAD TUSAN. Blå är den också jackan. Vilket gör att jag är snubblande nära att den här dagen skulle bli en komplett sak man säger runt bröllop i USA. Men att vara snubblande nära saker är väl sånt man får glädjas över i min ålder? hehe

Om bara några timmar ska jag ta min bff under armen och gå och titta på Jonas Gardell. Jag har sett honom en gång tidigare. Det var för många år sedan. En finstämd kväll med Jonas Gardell. Jag gick i gymnasiet och det var min dåvarande pojkväns mamma som köpte biljetter åt mig. Hon, mamman alltså, var det bästa med min dåvarande relation. Jag tyckte så mycket om showen att jag köpte den på CD efteråt minns jag.

Sen dess har jag träffat honom många gånger. Som gäst i olika program som jag har jobbat med. Det där med att ha jobbat med olika kända personer har förstört en hel del av den idoldyrkan som var jag när jag växte upp. Men Jonas är ju Jonas och jag tror att jag än en gång kommer att få en fin kväll med Gardell. Och med bff. Men att jag skulle köpa hela föreställningen på CD efteråt? Nej, det känns ju helt världsfrånvänt. Fast man vet ju aldrig. Ibland kan jag vara både oförutsägbar och old school i en salig mix. Det här skulle ju onekligen vara ett utmärkt tillfälle att leva ut just den delen av min personlighet.

Det finns väl få saker som är så uttråkande som att höra om andras drömmar? När en kollega ba: ”jag drömde en sak i natt …” så skenar pulsen för mig. Jag vill bara fly. Vanligtvis. Men idag när Ingela som är den jag gör radio ihop med när vi gör Retorikmatchen berättade om sin dröm så:

1. kunde jag inte sluta skratta och
2. påmindes jag om något råkonstigt jag haft för mig i veckan

Räddningen här i fallet med Ingela var väl att hon inte berättade om en dröm av typen – ”så himla konstigt, först var jag som på en äng och där fanns det trähästar och sen vahettere var jag på Konsum plötsligt och där var min gamla chef och bla bla bla” ZZZZZZ – utan sa att hon inte riktigt kunde skaka av sig känslan av en dröm som hon hade haft häromdagen. Hon hade vaknat av att en flygvärdinna sa till henne, lite strängt i förbifarten när hon rullade förbi en sån där vagn: ”If you don’t smoke you’re a dream pie”. Redan i drömmen hade hon tänkt att det var ju jädra konstigt sagt av flygvärdinnan och sen vaknade hon alltså. Sen dess har hon funderat på vad hennes undermedvetna försöker säga henne. Beats me men fy fasen vad jag har fnissat åt det där citatet. ”If you don’t smoke you’re a dream pie.” Hjärnan alltså. SÅ SPÄNNANDE FILUR.

Raskt vidare till punkt två. För medan jag fnissade så påmindes jag igen av det smått psykiska jag gjorde här om kvällen. Jag har nämligen varit så sjukligt trött den här veckan. Och när jag skulle lägga barnen häromkvällen så hamnade jag i det där läget ni vet när man typ sover fast man är vaken? Plötsligt säger karaktärerna i boken man läser något sjuuukt konstigt och man ba eh, what? och vaknar till. I det här fallet var det så att jag försökte lugna mina barn som båda två har blivit väldigt rädda för saker. Monster och spöken är läskiga men också kittlande. Dom gillar att bli skrämda men det måste vara under kontroll. Och då, häromkvällen i sängen, började dom skrämma upp sig själva och varandra nåt enormt över Labyrint. För den som inte har barn i målgruppen så är det här helt obegripligt men det finns alltså ett tävlingsprogram för barn som heter just Labyrint där barn ska ta sig genom olika prövningar och hinder och ta-dah labyrinter för att nå fram till målet. På vägen finns olika robotliknande monster som sprutar slime och det ska dom tävlande barnen undvika (ja, jag förstår hur det här låter med det är faktiskt spännande, kul och medryckande).

I alla fall. I något slags försök till att mildra deras skräck så började jag tydligen hitta på saker. Som att jag hade träffat Taurus (som är en av robotorna) och att han var jättesnäll. Att han och jag gått på restaurang. Sånt. Att jag vet detta beror på att barnen berättade det för mig igår när jag hämtade dom på förskolan. Det var fler barn där som visste att jag kände Taurus. Själv har jag bara ett mycket mycket vagt minne av att dom där sakerna sades i mörkret i vårt sovrum.

Så sjukt jobbigt. I min (omedvetna) iver att lugna mina barn blev jag tydligen en lögnare. En mycket olycklig vändning för mamman som gärna vill vara en god förebild för barnen. Behövde mitt undermedvetna ta i så förbaskat? Hum. Det kanske är för att jag inte röker? Som jag har blivit en dream pie menar jag. Eller vad det nu betyder.

Ikväll är det bokklubb och jag vill bara säga hej innan dess och också skicka det här ängsliga sms:et om att vi väl ses? Klockan 20.00 i skenet av våra skärmar.

Som ni märker har jag svårt att komma igång med bloggandet igen. Jag har skrivit ett inlägg typ varje dag, till och med publicerat ett som jag sedan avpublicerade för det är som att jag inte längre vet hur och vad jag ska skriva. Ibland beror det på att ämnet är för stort för att formulera sig kring och jag vet att människor på nätet kan vara så oerhört snabba med att döma. Då måste jag ha på fötterna så att säga, väga varje ord så att jag kan stå för dom fullt ut och det är svårt med jobb och familj som störningsmoment. Alltså, varken jobbet eller min familj är störningsmoment – det förstår ni säkert – men jag hittar inte riktigt tiden att få tänka tankar fullt ut. Andra gånger har det berott på att ämnet känns för litet och fjuttigt. Om jag nu ska blogga med några (oplanerade) uppehåll så är det som att dom inläggen som jag skriver borde vara genomtänkta och värda att ha väntat på.

Jag vet helt enkelt inte lägre hur jag ska blogga. Kanske kan ni hjälpa mig? Jag vet dock inte hur. Kanske ni vet?

Jag vet att jag inte kommer att blogga med lika många bilder på mina barn längre. Även om jag alltid är och har varit väldigt mån om att mina barn ska känna stolthet och glädje över det jag skriver om dom så är dom så pass gamla nu att jag vill att dom ska få vara lite mer ifred på nätet. Jag vill fortfarande skriva om dom men kanske mer i relation till mig och mitt föräldraskap?

Tycker ni om mina recept? Saknar ni mina veckomenyer? Ska jag skriva topp tre listor varje vecka med tips på sånt jag gillar just nu? Vill ni se inredningsbilder på sånt som jag gått igång på under mina trålningar på Hemnet (för ja, jag hänger ju där fortfarande)? Vi ni höra om mina senaste navelskåderier runt min livskris? Heh, ja, för det är väl vad detta handlar om. Jag inser ju att jag har lyckats göra bloggis till en kris också. Orka, kanske ni tänker. Orka vara jag, tänker jag. Att vara den här livskrisen on legs börjar kännas rätt tröttsamt känner jag.

Aja. Vi ses ikväll hoppas jag.

Tills dess,

XOXO bloggkris girl

Tiden går. Och den går fort! Att jag skrev det senaste inlägget för en vecka sedan känns både som en blinkning och som för en evighet sedan. Den här haltande rytmen har med uppehållet att göra. Helt klart. Att börja blogga efter en paus är inte alls som att cykla. Det är som att jag har glömt hur jag hittar ämnen. Fingrarna längtar inte till tangentbordet så som de gjorde förr. Paradoxalt nog är det svårare att skriva få inlägg istället för många.

Jaja. Nu sitter jag ju här i alla fall. Eller, snarare halvligger i soffan på Kungsholmen. Jag har för övrigt fallit ut ur kärlek med soffskrället igen och det är som att inga kuddar i världen kan göra den bra igen. Det blir ett byte snart. Det är jag helt säker på för så här kan vi då rakt inte ha det. Obekvämt och ohärligt. Nej nej, där har vi två ord som man inte vill ha på sin soffupplevelse.

Hur som helst. Jag har precis läst ut vår bokklubbsbok. Helt ärligt så såg det mörkt ut till för bara en vecka sedan. Jag hade så svårt att ta mig in i boken. Den är ju lågmält berättad och så som livet mitt har sett ut den senaste tiden så hade nog en skrikig skrivstil passat mig bättre. Men efter att ha failat med att läsa två böcker-kan-berika-böcker VT-16 och den förlust som det kändes som vid bokklubbandet så har jag kämpat. KÄMPAT! Och det var det ju värt. För jädrar vilken bok det var (för att spoila lite hur jag kommer att tycka på tisdag).

I övrigt har veckan har varit intense. Vi misstänker att Olof har migrän och det hade sina konsekvenser en av dagarna. Nästa vecka ska vi träffa en specialist. Två av dagarna har vi haft inspelning med spänningsmomentet om vi skulle ha en programledare eller inte. Nassims tjej hade gått några dagar över tiden vid första inspelningstillfället så sannolikheten för att han skulle vara på BB snarare än i vår studio var överhängande. Men bebisen kom sex på morgonen dagen efter vår andra inspelningsdag. Perfekt. På alla sätt.

Vi åkte inte ut till viken den här helgen så denna kväll spenderar jag som sagt i soffan på Kungsholmen och jag trivs här bredvid Ulf. Han tittar på Star Wars men jag orkade inte investera något alls i film nummer sju. Istället läste jag ut redan nämnda bok och hamnade med tankar i knät. Vi träffade en arkitekt i veckan (som sa just ar-ki-teckt istället för architeckt som vi lekmän brukar säga) för vi funderar på att bygga om lite här hemma. Sån är riktningen på våra så kallade flyttplaner just nu. Eller en av riktningarna i alla fall för imorgon ska vi titta på ett radhus. Sen har det kommit ut en drömlägenhet så … ja, vad ska jag säga? Annat än att det hinner hända en del saker under en vecka.

Till exempel:

Har vi faktiskt provsuttit en soffa som vi gillar. Ätit våfflor med vänner. Gullat med en ettåring. Köpt biljetter till Jonas Gardells show och bokat bord på restaurang. Ordnat barnvakt för en date bara jag och Ulf och tackat ja till en fest. Jag har provat och hittat ett par nya jeans som jag inte hatar. Greta har vägrat gå på sin dansklass så istället åkte vi till biblioteket och lånade massor av böcker. Bland annat lånade jag tre kokböcker med konsekvensen att jag har köpt ingredienser till fyra recept som jag ser fram mot att laga.

Ja. Livet pågår. Och det är fint.