Cecilia skrev ett inlägg idag om ketchupeffekten och om hur allt som hon har gått runt och bara väntat på och oroat sig för och hoppats på har ordnat sig. Hus, företag, ja, hela livet har liksom fallit på plats och alla frågetecken är uträtade. Jag blev väldigt glad att läsa om allt det där bra som händer henne för jag tycker verkligen att hon förtjänar allt det där. Eller, alla förtjänar väl att få ha det så bra som det bara går, det är inte någon rangordning jag är ute efter här. Men jag tror också att jag blev glad för att jag kände hur jag kunde reflektera mig själv i det hon skrev. Inte för att mitt liv har någon som helst ketchupeffekt just nu. Själv befinner jag mig snarare på den plats som hon precis har lämnat. Jag går liksom runt och väntar på saker känns det som: Det Där nya hemmet som vi ska flytta till. Det Där jobbet som jag ska landa och utvecklas inom. Eller, det är snarare som att jag  under en lång tid har gått runt och letat efter Det Där livet som ska bli mitt. Det där som bara ligger och väntar på mig runt något av hörnen jag har framför mig.

Jag tror att det här är vad livskrisen som jag har närt i över ett år handlar om. Jag har letat och avfärdat och känt mig rejält vilse. Det är som att jag har bidat min tid. Men jag är redo nu. Redo för att stora ting ska ske. Jag håller tummarna för att min ketchupeffekt ligger runt nästa hörn.