Det är fredag i november och jag kan se tillbaka på en intensiv men väldigt bra arbetsvecka. I tisdags och onsdags spelade vi in dom två sista programmen av Retorikmatchen för säsongen och jag nyper mig själv lite i armen. Vilken lycka det är att få jobba med detta fantastiska projekt. Programmen som vi sänder i Barnkanalen och i P4 är liksom bara en liten del av allt otroligt som händer under året. När jag tänker på att dom elever som nu står i final och håller en debatt om man ska införa betyg i fjärdeklass, ledd av Camilla Kvartoft, och dom gör det med sån pondus, skärpa och elegans – när jag tänker på att dom eleverna var såna som knappt vågade prata inför varandra inne i klassrummet för bara ett halvår sedan … då blir jag lite gråtig. Jag blir också stolt, så in i minsta cell stolt över att jag har varit med och tagit fram ett format som ger barnen det mod och den självsäkerhet som gör att dom vågar uttrycka sig. I finalen säger Nassim att modet att göra sin röst hörd oavsett ålder är vad demokrati handlar om och precis så är det. Att jag har varit med och tagit fram verktyg som gör att sjätteklassare vågar säga det dom känner i sina hjärtan är så mindblowing stort att jag nästan svimmar.
Eleverna som är med och tävlar kommer alltså till oss utan några som helst kunskaper i retorik men lämnar oss som fullfjädrade talare. Och det finaste av allt är att det här är ett klassprojekt. Hela klassen är med och skriver talen och övar upp sina retoriska förmågor. Årets finalister är, precis som så många av oss alla, påverkade av flyktingströmmarna som rör sig över världen och både till bronsmatchen och finalen har dom skrivit tal som berör djupt. Alla som har varit gäster hos oss under säsongen: Gry Forssell, Doreen Månsson och Camilla Kvartoft har alla häpnat över den kompetens som dom här barnen besitter. Alla som ens är i närheten av det här projektet känner samma sak: att vår framtid är tryggad i och med dom här eleverna.
Jag kan ju så klart inte berätta vilka det är som är i final för sändningsmässigt så ligger vi i sista kvartsfinalen men jag kan säga att vi har två väldigt mäktiga semifinaler som väntar innan bronsmatch och final.
Bilden är tagen i onsdags och overkligt nog ser jag väldigt drömmig ut på den här bilden. I färg (som den är i original) är jag så röd att det känns som ett skämt. Jag är liksom röd i min ansiktsfärg till att börja med men adderar man uppspelthet över faktumet att jag är på bild med Camilla (som ju bara är för jädra cool och mäktig) så var det mer än vad mitt ansikte mäktade med. Tydligen. Och så är det ju något med dom där klohänderna som jag aldrig riktigt vet vad jag ska göra av men ändå. Bildbevis på mäktigt liv vill jag ju dela med mig av så, så får det bli. Dock i svartvitt hehe.
Ps. Om du är lärare i en femteklass, eller har ett barn i din närhet som går i femman så MÅSTE ni se till att klassen anmäler sig till nästa säsong. Jag önskar så att jag hade fått lära mig det här när jag gick i mellanstadiet. Man kan inte anmäla sig än men jag återkommer när detaljerna är på plats.
