Vi har varit i Tällberg i Dalarna på en liten minifamiljesemester. Halva tiden har varit helt underbar och halva tiden har varit något annat. Att resa med våra två barn är verkligen 50 procent fan-fucking-tastic som 50 procent fan-fucking-jobbigt. Men tiden är ju en god vän och om bara några dagar kommer procentsatserna se annorlunda ut. Om bara någon vecka kommer allt som var lika med konflikter vara bortsuddat och kvar kommer bara de härliga minnena vara kvar. Som detta:

Vi sitter vid ett bord på en gastronomiskt uppmärksammad restaurang och äter middag. Förrätten är precis uppäten, en gudomlig hummersoppa med pilgrimsmusslor och annat gott. Greta smakade på min och tyckte mycket om den. Olof var mest besviken på att det inte var en hel riktig hummer som dykt upp på bordet. Hans nautiska intresse är synnerligen intakt. I alla fall. I den här restaurangen sitter det en pianist och spelar stillsamma örhängen av typen Monica Z och old time swing. Han har precis tagit en paus och sitter och liksom begrundar vad han ska spela härnäst. Olof tittar på den grånade herren vid flygeln och frågar mig bekymrat:
– Varför spelar han inte mamma?
– Han har nog bara tagit en liten paus för att tänka ut vad han ska spela för oss, svarade jag.
– Aha.
– Tycker du att han spelar fint?
– JA-A.
– Det tycker jag med. Och vet du vad jag tycker? Jag tycker att du ska gå och säga det till honom. Att du tycker att han spelar så fint.
– Okej, svarade Olof, men då måste du följa med.
Så vi går fram till den äldre mannen vid flygeln. Olofs hand så hårt fasthållen i min.
– Ursäkta, sa jag, men min son vill säga en sak till dig.
Olof är liksom fnissig, blyg och spänd allt i ett.
– Ja, vad är det du vill säga? säger mannen vänligt på sånt där klingande dalmål, och lutar sig fram.
– Jag tycker att du spelar så fint, viskar Olof i hans öra.
Om jag hade kunnat fånga det leende som sprack upp i mannens ansikte så hade jag blivit miljardär på att reproducera det, jag svär.
– Tycker du det? svarade mannen, vad glad jag blir!
Och glada över att ha fått dryfta det som fyllt våra hjärtan gick sedan vi tillbaka till våra platser, han min lille Olof och jag, och åt huvudrätten som var en smått sensationell torsk med hollandaise gjord på brynt smör till exempel medan mannen började spelade Katten Felix för oss.