Jag ligger på soffan i viken och hör löven susa i björkarna på grannens tomt. Det är några praktfulla exemplar dom har och jag tror inte att det finns något sommarljud som jag tycker mer om än detta? Jag tänker på björken hemma hos mamma och pappa och på björkarna som ständigt susade hemma hos min mormor. Allt kan bli till en kanal bakåt i historien, bakåt i livet, om man bara vill.

Jag lider av någon slags baksmälla idag. Att berätta vår historia igår tog nog mer på mig än vad jag trodde att det skulle göra. Jag har gått igenom alla känslorna idag tror jag. Rädsla över att inte ha varit tillräckligt varsam. Ångest över att verka plump eller bortskämd. Sorg över allt som hände då. Glädje över hur allt fick bli. Hoppfull om att min historia ska kunna hjälpa någon. Livrädd att den ska stjälpa någon. Nätet kan vara en hård plats, det vet jag även om jag mest bara får stöd och kärlek här och i sociala medier. Men jag har fått mina knuffar och tjuvnyp och missförstånd kastat mot mig. Det sätter sina spår. Och så är det väl set vanliga kontrollbehovet som ställer till det. Jag är van att ha den, men nu har jag inte det. Äh, jag ska inte göra för stor sak av det här. För det är det inte.

Nu hör jag hur barnen och Ulf kommer hem. Dom har varit och handlat för middagen. Och nu ska jag och Greta göra sås. Vi ska grilla och löven susar i björkarna och allt är precis som det ska vara.