Så det visade sig att Rod Stewart ska komma till Stockholm i nästa år för att ge en konsert. Det var min syster (som är mitt fellow-Rod-fan) som gjorde mig uppmärksam på saken och mycket uppspelta bestämde vi oss för att gå. När jag kom hem från jobbet och berättade nyheten för Ulf så blev han inte alls så glad som jag hade tänkt mig. Inte för att han behöver bli just glad för att jag ska gå på konsert men kanske lite ändå? Han vet ju ändå var mina känslor är placerade. Nå. Det visade sig att besvikelsen som jag såg i hans blick kom från avundsjuka. Tydligen är jag gift med en man som hade Rod som sin första och största idol som barn, och låt oss bara pausa vid det en stund och hålla fast det galopperande hjärtat. Sen berättade Ulf den gulligaste historien någonsin om hur han hade gjort en egen t-shirt med Rod Stewart-tryck på något slags läger som han var på som liten pojke. Dom andra killarna på lägret gjorde tröjor med Kiss och andra coola band men Ulf stod trogen vid sin Rod och bar sedan sin tröja med stolthet.

Det fanns med andra ord en ganska enkel lösning på mina funderingar om vad Ulf skulle få i farsdagspresent. Så i maj tar jag min älskling under ena armen och min syster under den andra och så går på vad jag gissar kommer att bli nästa års bästa konsert.