I söndags åkte vi ut till viken. Det första vi upptäckte när vi kom fram var att liljekonvaljerna hade slagit ut på vår tomt. Greta plockade direkt en och sprang in till vårt sovrum. Det är samma! ropade hon upphetsat och var så söt att jag fick hjärtsnörp.

Under tiden hade Olof tagit sig an dagens uppgift som han skapat för sig själv. Han placerade ut en redig mängd vedklabbar och öppnade sedan sin ryggsäck med saker som han packat med sig från stan.

Det var det förhistoriska museet som fick flytta ut till viken.

Det var en imponerande samling han fått med sig. Med bland annat blåvalosaurus, pingvinosaurusar, brachiosaurus och diverse andra.

Greta var också med i leken och matade alla med stenar. Det störde Olof lite eftersom han tyckte att alla var döda men det gjorde inte Greta det minsta.

Sen var hon också mycket noggrann med reglerna för utställningen. Till exempel fick jag inte ha någon blixt på kameran, det är vad den här symbolen betyder. Annars kunde jag läsa mig till det på skyltarna i museet, berättade hon.

Ja, sen kom dagens höjdpunkt! Det var när jag fick en bukett blommor som barnen plockat åt mig av sånt de hittat på vår tomt.

Sen plockade vi granskott. Och med ”vi” menar jag ”barnen”.

Granskotten skulle vi sedan göra något av …

Det blev dock mest jag som fick göra saker. Själv.

Men se så fint det blev med picklade och sockerinlagda varianter. Återkommer med recept!

Efter granskotten och lunch gick jag in och tjyvslumrade på soffan framför brasan.

Ganska snart fick jag dock sällskap av Gretsky.

Jag var rastlös så vi gick en promenad. Barnen hittade en myrstack men det var något annat som fångade mitt öga.

Lupinerna som är på väg att slå ut!

Barnens ofantliga upptäckarlusta ledde dom till denna snigel. Jag gillar verkligen inte såna här svarta skogssniglar. Dom är så SLEMMIGA.

Men jag gillar stilen som min son har när han granskar och ”forskar” lite om den.

Vi gick vidare på vår promenad. Målet var så klart havet.

Framme testade vi hur täta våra gummistövlar var. Dom var helt täta.

Sen blev livet lite som en tavla, inte sant?

Och tillbaka i stugan fortsatte tavlan, sagan, med att barnen var rekordartat gulliga mot varandra i några minuter.

Och lagom till att vi skulle åka hem kom solen. Aja. Snart är vi där igen och jag längtar så.