Vi åkte ut till Djurgården en dag. Isen låg i dom gropar som formats i gräsmattan och barnen gjorde det som barn har gjort i generationer innan dem: hörde isen krasas sönder under deras fötter.

Målet var Vasamuseet som både Olof och Greta var mycket nyfikna på och tjatiga om. Det kommer från att de äldre barnen på deras förskola hade fått göra en utflykt dit och sedan berättat om det för dom andra barnen. ”Vet du mamma, Vasaskeppet låg på HAVETS BOTTEN!”, som Greta sa.

Vi gick in och möttes av det mäktiga skeppet.

Vi gav oss ut för att utforska museet. Vi hittade bland annat fyndplatsen.

Sen åkte vi upp så högt upp vi kunde i museet.

Det var lite läskigt att vara så högt uppe, och eftersom det pågår forskning mest hela tiden inne i skeppet så slog och smällde det då och då. Barnen blev lite rädda och jag well, jag njöt lite av att få vara deras skydd.

Vi gick vidare till den del av museet där man byggt upp en del av skeppet. Det här kanonrummet var en av favoritplatserna.

Och den här den andra. En stege som de kunde klättra upp på, där de sedan stod och fantiserade och ropade ”land i sikte!” och ”skepp ohoj!” och sånt.

Det var ett fint museum och båda barnen var URNÖJDA med besöket. Det här var första gången som dom har önskat om att få gå någonstans och jag ser så mycket fram mot den framtid som vi har där dom kommer att hitta på saker som vi kan göra.

Vi har gått på museum med Olof och Greta i alla år och det är roligt att se hur dom tar in saker på nya sätt allt eftersom dom växer. Och att få uppleva saker tillsammans, och genom, sina barn är nog mitt nya bästa i hela världen.

Allt som allt. En finfin utflykt till Vasamuseet.