Idag har jag jobbat hemma med en liten Ynklobert Ynklobertilsson vid min sida. Det är Olof som är hemma med hög feber och förkylning. Jag har bäddat ner honom på en madrass inne i vardagsrummet och där ligger han och sträcktittar på serier på Netflix. Först Mouk, sen Lilla spöket Laban och nu senast Jake och piraterna. Mitt på dagen tog han en paus för att sova lite. När han vaknade frågade jag om han var hungrig och ja, det var han. På önskelistan stod:
”Först spagetti. Sen ketchup. Sen köttbullar”.
Jag ordnade allt till honom så klart för det är vad man gör när man står hjälplös vid sidan av. Men han har inte ätit en tugga.
”Jag måste vila lite först mamma.”
Det är vad 39,4 graders feber gör med honom.
Då och då kommer han på att han saknar Greta. Det är också vad febern gör med honom. Det är som att han med jämna mellanrum kommer på att han är hemma och att hon inte är det. Greta i sin tur, hon har det bra på förskolans utflykt idag. Det vet jag för jag och Ulf har fått bilder mms:ade från skogen där hon ligger på magen på en sten och ropar att hon är ett flygplan.
Men här hemma är vår son liten och svag och långt ifrån ett flygplan. Just nu sover han igen och även om jag inte är så orolig så är mitt hjärta ömt. Hans flämtande andning, den heta pannan, personligheten Olof som är som bortblåst. Kvar är bara en ynklig liten plutt och av allt som jag i det senaste har önskat om att han bara skulle ta det Lite Himla Lugnt Någon Gång finns inget kvar. Allt jag önskar är att han ska vara sitt vanliga springiga, pratiga, livliga jag igen.