Under veckan har jag lagt upp bilder på instagram enligt Onekligen-Lisas fotoutmaning för februari. Och eftersom insta är flyktig och bloggen är forever så lägger jag upp veckans bilder här. Samma visa kommer det att bli nästa söndag. Om jag har hållit ut en vecka till? Det tror jag nog för uthållighet är märkligt nog en av mina starkaste grenar. Hum, hur kan det komma sig frågar jag mig själv högt här från divaaanen. Det ska jag fundera på. Så länge, här kommer veckans bilder:

1. Det här är jag, onsdag 1 februari
Det här är jag och mina två barn, tvillingarna Olof och Greta, i den situation och position jag gillar bäst. Med ett barn på magen och ett på axeln, liggandes i soffan på rygg. Båda mina barn gillar att vara nära och det, att vara nära mina barn, är det bästa jag vet. Jag jobbar med radio och TV och på att få ett smeknamn. Jag har alltid drömt om att ha ett och mer specifikt är Ekan smeknamnet jag försöker jobba in. Det går trögt (förutom på mitt jobb på UR där jag kallas Ekan oftare än Erika av två av mina kollegor).
Jag älskar ostron och ostar och kärlek på film (och i verkligheten) och känner just nu en djup tillfredsställelse över att ha kommit till insikt om att jag faktiskt inte ens VILL bli en springande människa. När jag tänker tvirrar jag ofta håret utan att jag vet om det. Jag trivs när jag förstår saker och när människor är vänliga. Jag har en mycket komplicerad relation med tiden som jag tycker går alldeles för fort.

2. Mitt kök, torsdag 2 februari
Det här är mitt kök. Inte från idag eller ens den här veckan men från så som det såg ut då det var mäklarstajlat inför fotografering. Sedan dess har köket med tillhörande lägenhet legat som ”kommande försäljning” på en sida på internet. Tanken var/är att vi ska flytta men man kan väl sammanfatta det som att det går låååångsamt för oss att komma till avslut. För bilden är snart två år gammal. TVÅ ÅR! Vi är inte snabba nej nej. Men i år kanske det händer? Fingers crossed etc.

3. Mitt stök, fredag 3 februari
Jag är en extremt ostökig person när det kommer till det yttre. TYP alla saker i mitt hem har en bestämd plats och jag trivs inte alls när det är tusen saker överallt. Det krävs väl knappast någon psykologexamen för att förstå att detta är en slags överkompensation för mitt betydligt stökigare inre. Förut kunde jag bedöma mitt ångesttillstånd genom att bara öppna köksskåpen. Högre nivå av städ = högre nivå av ångest. Men så enter: två små barn som gjorde att livet, även det yttre, blev till ett stök. Och den glädjande vinsten i att inse att lite stök inte gör något. Att det till och med var så att lite stök i hemmet = mindre stök inombords. ASMÄKTIGT. Men ps. är väl fortfarande en mycket organiserad person ovanför allt. Men med ett stök inuti som är hanterbart.

4. Min frukost idag, lördag 4 februari
Jag skulle så innerligt gärna vara en frukostperson men det är jag inte. Jag mår räka av att äta på morgonen men jag gör det ändå. För att jag är en sjävplågare? Nej, för att jag älskar konceptet måltid, som en kulturhandling som vi delar tillsammans som familj. Idag, lördag åt jag yoghurt och pain au chocolat som tillägg till varjedagsfrukosten som alltid utan undantag består av knäckebröd med ost, kaffe och ett glas äpple/apelsinjuice (här hemma känd som mammaspecial). Och nu mår jag räka. Ändå värt.

5. En viktig lök, söndag 5 februari
Av alla lökar som jag älskar, för SOM jag älskar lökar (alltså så mycket att jag till och med kallades löken ett tag av min man, apropå smeknamn), så är det ändå denna i glas som jag sätter högst på på listan. Gjord av min begåvade vän, tillika glaskonstnär Nina Westman. Den klår vitlök sauterad i olivolja, schalottenlök i rödvinsvinäger till ostron, gul lök som bas i all mat och tunt skivad vårlök i asiatiska rätter. Jag menar, titta bara på den. It’s the best lök. It’s true.