När jag frågade vad ni ville att jag skulle skriva om under mars månad skrev Emelie att hon ville höra om vårt Vegas-bröllop. Så här var det:
Den tredje juli i år kommer det att vara 18 år sedan jag och Ulf gifte oss. Det gjorde vi i Las Vegas och det här var ju alltså på den tiden då fotografierna inte var digitala. Alla bilder som vi har från den här dagen har jag satt in i ett fotoalbum och så här ser det ut.
Vi hade tagit in på ett kasino som hette Sahara. Det låg allra längst upp på The Strip och var det sista ”Rat Pack”-kasino/hotellet i Las Vegas. Det var bland annat med i Oceans Eleven – originalversionen med Frank Sinatra, Sammy Davies Jr och Dean Martin. Men hotellet finns inte längre kvar. Det var förmodligen inte tillräckligt lönsamt och har därför rivits och på dess plats finns det nu ett nytt hotell/kasino. Så funkar det i Vegas.
Med på resan var en av mina bästa vänner Maria. Och Ulf – så klart!
Att vi skulle gifta oss var själva målet med resan så för den som undrar så var det alltså planerat. Några få vänner visste om att vi skulle göra det, våra familjer likaså. Men vi bjöd faktiskt inte med dom. Vi ville göra det här ”som en kul grej” och hade planer på att gifta oss mer på riktigt när vi sen kom hem. Men nu går jag händelserna i förväg. För att få gifta sig i Nevada behöver man köpa ett certifikat. Det gör man på The Marriage Bureau som har öppet dygnet runt under helger och högtider. Vi var dock där på förmiddagen denna dag som skulle komma att bli vår bröllopsdag. Det här var ju vår plan som sagt.
Efter att vi hade fixat certifikatet åkte vi förbi en kläduthyrningsfirma och hyrde en smoking till Ulf. Vi hyrde också en tjusig och snabb bil. En röd Ford Mustang.
Sen valde vi ut ett kapell där vi skulle bli man och fru i skymningen. Vi valde A Special Memory Chapel. För det vill man ju. Att det ska bli ett speciellt minne alltså.
Ungefär vid halv nio-tiden på kvällen rullade vi upp vår hyrda bil till drive up-fönstret på baksidan av kapellet. En kille kom ut med en polaroidkamera och tog vårt bröllopskort. Buketten, eller rättare sagt rosen, som jag håller i handen ingick också i det paket som vi köpte. Klänningen hade jag med mig från Sverige. Det var min mamma och svärmor som sydde den tillsammans.
Vi gifte oss sittande i framsätet på vår nedcabbade Ford Mustang. Ett kassettband drog igång och genom ett fönster i den vita kyrkan med rosa knutar strömmade musik och vackra ord om kärlek. Med lika delar allvar som lycka i rösten sa vi ”I do” till varandra och efter att Reverent Juan M Gutierrez förklarat oss som ”husband and wife” fick brudgummen kyssa sin helt nya fru. Som första present fick vi låten Unchained Melody av prästen.
Och som första uppgift som make fick Ulf dricksa pastorn. Det var så han sa, prästen, medan han räckte över ett kuvert med tre förtryckta summor på. Och efter att ha betalat bröllopet med visakortet …
… och våra vittnen samt pastor skrivit på vigselcertifikatet rullade vi ut från kapellet och in i Las Vegasnatten som makarna Strand.
Sen körde vi hela stripen med handbromsen i. Vi märkte inget. Inget spelade någon roll. Lyckan i att ha hittat sin livs stora kärlek rusade genom kroppen. Tillsammans med tärnan Maria och bestman Chricke åkte vi till The Mirage och drack drinkar för att fira att vi hade gift oss. Och vart vi än gick fick vi gratulationer av människor vi mötte. Gratulationer, äktenskapliga råd och vidunderliga berättelser om kärlek.
Dagen efter vaknade vi i ett lyckorus. Vi hade gift oss! Och alla tankar om att det bara skulle ha varit ”en kul grej” var som bortblåsta. Allt kändes väldigt på riktigt och därför bestämde vi oss också för att inte gifta om oss när vi kom hem. Det hade bara blivit konstigt. Det var en fantastisk, nära, intim upplevelse att gifta sig inför endast ett par vittnen. Men vi hade i alla fall en stor fest ett par månader efter att vi kommit hem där alla som ville fick fira oss.
Och jag tänker på det här ibland. Hur det fick bli för mig och Ulf. Jag tror faktiskt inte att vi skulle ha gift oss om vi inte hade gjort det på det här viset. Det är ju en ytterst hypotetisk tanke för det hade vi väl kanske visst gjort. Men vi var bara 24 och 27 år gamla när vi gifte oss och tänker jag på hur unga vi var så är det nästan lite konstigt att vi fortsatte att leva tillsammans. Jag kanske ger vårt äktenskap oss allt för stor betydelse men där och då valde vi att ge varandra vår kärlek och än håller vi ihop. Och så som det känns nu så kommer vi att fortsätta att göra det för evigt. Ulf är fortfarande det bästa jag vet. Jag är så glad i den här julinatten i Las Vegas. Så glad.
Ps. Under mars månad har jag bestämt att jag ska blogga varje dag. Jag har fått en massa finfina förslag men kom gärna med fler!
6. Det här gör mig trött, måndag 6 februari
7. Istället för kött, tisdag 7 februari
8. Nåt gult, onsdag 8 februari
10. Nåt ganska sött, fredag 10 februari
11. Ett boktips jag har, lördag 11 februari
12. Ett hörn av mitt bo, söndag 12 februari
1. Det här är jag, onsdag 1 februari
2. Mitt kök, torsdag 2 februari
3. Mitt stök, fredag 3 februari
4. Min frukost idag, lördag 4 februari
5. En viktig lök, söndag 5 februari