Under dom senaste dagarna har vi åkt som en jojo mellan stan och viken. Det är, som jag har skrivit många gånger tidigare, en av dom sakerna som jag tycker så mycket om med vår stuga. Att den ligger på lagom avstånd från vårt hem, eller, vårt vanliga hemma eller vad jag ska skriva. Efter några veckor ute i stugan känns ju Hummelviken lika mycket som vårt hem om ni förstår?
Igår plockade jag (och min svärfar) svarta vinbär från den buske som växer på vår tomt ute i viken. Jag vet inte hur många liter det blev men många blev det. Lång tid tog det. Jag hann tänka en del när jag stod där i busken kan man säga. Tankarna vandrade. Hur många är det som planterar bärbuskar av den här typen nu för tiden? Svarta vinbär känns väldigt 70-tal. Nu för tiden tycks det planteras körsbär och persikor och annat som inte fanns förr, då när vi var små. Jag har inte sett några recept på vinbärssaft eller gele i mina sociala flöden, dom har istället dominerats av olika varianter med fläder, syren och rabarber. Att plocka vinbär och sedan koka saft på dem är kanske passé men för mig satte det igång något. Vi åkte hem under eftermiddagen för jag hade min silduk inne i stan och när jag stod i mitt kök och vägde bär och socker och kokade och silade så kände jag mig så nära min mamma. Jag såg hur jag blev en del i ett kontinuum. Dofterna, rörelserna bar på minnen från min barndom.
Och vilken enorm sak det är att koka en liter svartvinbärssaft. Den tid det tar att plocka bären, skölja och rensa bären, koka bären, sila bären, koka om avkoket med socker för att få saft. Att koka saft är en kärlekshandling som kvinnor har gjort i samklang med naturen i generationer och nu var det min tur. För jag tänker också på allt som har krävts för att bären ens skulle komma till mina händer. Hur busken har legat i dvala under en stor del av året för att på våren åter få liv, få blommor, få kartar som sakta har fått mogna till bär under sommaren. Och nu låg dom där i min gryta.
Det kan hända att jag kände mig nära det gudomliga igår. Jag var i lyckan i alla fall. Och jag känner en sån tacksamhet över att jag får vara en del av det här kretsloppet. Naturens kretslopp. Min familjs kretslopp: att jag får göra det som jag har sett min mamma göra, som hon har sett sin mamma göra. Allt det planterade jag nu hos mina barn. Dofterna drog dem båda till köket och de fick smaka på saftens alla steg. Och jag känner en sån tacksamhet över att jag kunde se allt det här. Istället för att sucka över hur mycket jobb det var, hur kladdigt och nedstänkt allt blev, kunde jag lyfta blicken – lyfta tanken – och se hur jag är en del i detta fantastiska sammanhang. Det är en gåva.
4 comments
Oj, nu blev jag lite tårögd. Förstår precis vad du menar, och bortsett från att jag kände den underbara doften av vinbärskoket så känner jag också hur stort det är att få vara en länk i den där magiska kedjan. Man är så nära livets mening på något sätt. En liten kugge i det stora hela som får föra saker vidare till våra barn. Livets mening kan garanterat se väldigt olika ut för olika människor, men för mig så trillade min personliga pollett ner när jag själv fick barn. Att få vara den där laxen som kämpar på uppströms. Det är vackert, mäktigt – och väldigt, väldigt häftigt. Du kokade ner det till en skvätt saft i din text. Bra gjort! (Dessutom avgjorde inlägget min egen tvekan. Det ska inte bli något persikoträd på den tomma plätten på kolonin. Det ska definitivt bli en ny, fin svartvinbärsbuske!)
Fina Erika, vad vackert du (be)skriver. Det är när jag läser sånt här som den där barnlängtan där inne i mig blir starkare och mer verklig. Den där längtan som kom så oväntat för bara ett par år sedan. Ser fram emot att en dag få göra just det du beskriver – vara en del av sammanhanget och kretsloppet, och få bygga mina barns barndom med minnen och fina upplevelser.
Och sen är ju svartvinbärssaft den godaste saften också. Jag älskar att skapa i köket, och mina barn älskar att äta och dricka det jag skapar. Det är en sådan gåva att se hur de föredrar mitt hembakta bröd och min saft framför köpevarianterna!
Har du provat saftmaja? Nu kanske iofs poängen för dig är att göra på din mamma och mormors sätt, men alltså allt som är kladdigt och jobbigt försvinner med en saftmaja, det är så otroligt enkelt. Svartvinbärssaft är för övrigt min favoritsaft, har testat att göra lite fläder- och rabarbersaft och den blev också god men inte i närheten så god som svartvinbär. Nu har vi så många flaskor i källaren så vi kokar ingen ny saft i år hade vi tänkt, men blir lite sugen nu ändå…