Klockan noll sex trettio vaknade Olof i morse. Snabb som en vessla kom han in till Greta som sovit i vår säng under natten:
”Det är vår födelsedag idag Greta!” Och som ett skott så var hon på benen.

Inne i vardagsrummet hade vi lagt fram alla deras paket och blåst upp ballonger. I taket hängde vimplar och över bordet en discokula. På deras platser vid bordet låg var sin tiara och det var så mäktigt att se dom ta in allt. Lyckan strålade ut på gatan. Sen tog dom sig an paketen. Dom mjuka var inte så poppis (och note to self: nej det blir inte ”ett kul extra paket” att slå in kläderna för hösten, inte när man fyller fyra eller, gissar jag, när man fyller fem år heller), men dom hårda desto mer populära. Greta var Så Tacksam hela tiden. Pausade. Tog sig för bröstet. Kastade sig i min och pappans famnar och sa innerliga tack om och om igen. Olof var mer av en maskin som tog sig igenom paketskörden.

Efter att dom öppnat sina paket, och faktiskt var väldigt glada och nöjda så bad vi dom gå in i vårt sovrum och låtsassova en stund. Sen gick vi in till dem med prinsesstårta och jordgubbar. Tårtan åt de sedan i sängen ”för så gör prinsessor” och så gjorde vi ju även förra året när vi firade deras treårsdag ute i Hummelviken.

Den mäktigaste saken hände sedan. När vi kom tillbaka ut till köket så tittade Greta länge på den födelsedagskaravan som vi ställt upp på bordet. Det är en sån där klassisk parad av djur som bär på ljus och en siffra. Så sa hon:
”Den här hade vi när vi fyllde år i Hummelviken men då var det en trea där, och kamelen som bar på den.” Nu var det så klart en fyra där, och igår bytte jag plats på sifferbäraren från kamelen till björnen så fantastiskt nog så stämmer allt detta. Ni vet, jag tror liksom ibland att barnen inte har något minne. Kanske för att jag själv har så ytterst få minnen från när jag var barn, eller säg från att jag var under fyra år i alla fall. Från den tiden är det verkligen bara korta fragment. Så när Greta säger såna där saker svindlar det för mig. Hon minns verkligen saker, små saker, detaljer. Det är en mäktig insikt för mig.

Så blev det resten av dagen och vi klädde upp oss och tog emot gäster. Jag hade bakat tårtor (världens bästa tårtor så klart en med blåbär och en  med hallon) och Olof och Greta fick se sig rejält firade av familj och vänner. Här kommer ett uppradande av namn som endast är intressant för mig själv och mitt minne – och för Oggi någon dag i framtiden. //Paus för hjärtan i ögonen.// Jamen, gudmödrarna var där: Faster Maria, min syster (och hennes Petrus) och Katarina med Emil, Moa och hennes Daniel, mormorn och kusinerna Juli och Lily, sen kom även morbrorn Henrik och hans Sara som varit på WOW, farfar Sverker med hans Lena, farmor Helena, faster Maja och kusinbäbisen Tor, Faster Sophia och hennes Frans. Sen kom också våra vänner Jon och Stina och deras söner Vidar och Folke. Dom har till för bara någon månad sedan bott i Kairo och nu flyttar dom till Beirut.

Och det må jag säga. Att Att fylla fyra tycks vara DA BOMB THE SHIT DET BÄSTA BÄSTA. Det vet jag nu efter att ha sett två prima exemplar i full spinn under en hel dag. Och efter att ha ätit tårta, pasta, tårta igen och pizza och sushi (de sista två var middagen och varför välja det ena när man kan äta båda? Olof ääälskar sjushi som han kallar den och Greta ääälskar pizza som hon säger med läspande ”s”) och öppnat så många paket och lekt så mycket att dom blivit helt svettiga så var det två mycket, mycket, lyckliga nyblivna fyraåringar som la sig för att sova. Och jag: så lycklig och tacksam att hjärtat svämmar över. Tänk att jag fått gåvan att vara mamma till dessa två förtjusande små varelser i hela fyra år. Lyckos mig. Lyckos, lyckos mig.