Jag fick en sån fin, men hjärtskärande kommentar här i bloggen igår:
Har läst din blogg i massa år trots att jag troligtvis ej är målgrupp (23 år). Kan du med lite livserfarenhet skriva om att göra slut? Längtar efter ett sådant mysigt liv du verkar ha med två gulliga barn plus man. Jag har varit med min pojkvän i 2 år och längtar nu ut och bort men är livrädd för att lämna om jag aldrig kommer träffa någon annan. Kanske är han den bästa. Är så skuldtyngd att jag inte vet var jag ska ta vägen. Har du några tips?
Sen jag läste den har jag funderat så mycket på det där med tvåsamhet och kärlek. På sätt och vis kan jag känna att jag är helt värdelös på att ge råd i såna här frågor. Jag har varit ihop med Ulf i 20 år (TJUGO ÅR!!!) i år och jag var alltså 21 när jag träffade honom (här är ett inlägg som jag skrev för några år sedan om hur vi träffades). Men saken är, med oss, eller snarare med mig i vårt oss – att jag aldrig har tvekat på att det skulle och ska vara vi. Naturligtvis har vi haft perioder i vår relation då allt inte har varit bra. Jag har haft stunder (notera att det dock har varit kortare såna) då jag velat ut från relationen eftersom allt inte har varit så som jag önskat. Jag har aldrig drömt om någon annan exakt person, bara önskat att saker skulle har varit annorlunda mellan oss i rollfördelningen i relationen.
Så här: Jag kan känna mig så tyngd av att vara den som behöver ta initiativ och driva saker: semester, restaurangbesök, firanden, planering av amen typ allt. Rätt ofta gillar jag det, för jag är nog en projektledartyp, men då och då trillar jag ner i en avgrund av att känna så stort ANSVAR för allt. Men vi hittar alltid tillbaka för vi har alltid kunnat prata med varandra. Och jag hittar alltid tillbaka till Ulf för han är den bästa jag vet. Han tycks märkligt nog aldrig tvivla på mig och knäppt nog så kan det också bli en grej för mig, hmm.
Vi har egentligen bara haft en riktigt kris, och den var inte så stor den heller, så här i efterhand. Men den hade nog kunnat bli något riktigt bedrövligt. Det var när barnen äntligen hade kommit, vi sov ingenting, var konstant rädda och allt var kaos. Då träffade vi en parterapeut och det hjälpte oss mycket. Vi hade kanske tagit oss vidare i alla fall, men hon var så bra för oss just då att övergången mot något bättre kom smidigare till oss. Samtalen vi hade hos henne blev också något att falla tillbaka på.
I alla fall.
Jag skulle säga så här. Om du känner att du bara stannar kvar för att du är rädd för att det inte ska finnas någon annan för dig så säger jag: gå! Jag är helt tusen miljarders procent säker på att den som det är menat att du ska dela ditt liv med finns där ute i så fall. Även om jag inte har lämnat, eller har blivit lämnad, så har jag sett vänner gå för att sedan landa i en famn som varit den rätta. Den helt rätta.
Om du känner att det kanske finns något där, men att du känner dig orolig i ditt skinn över att ditt liv inte ser ut så som du hade tänkt dig: prata med honom om det. Kanske kan ni komma fram till något klokt gemensamt? Kanske kan det vara värt även för er att gå och träffa en utomstående? Man ska aldrig underskatta kraften av att säga saker högt och dessutom till en tredje part. Den parten ska nog vara en neutral sådan, som vet vilka frågor som ska ställas och som inte tar någons parti.
Jag vet inte om det här hjälpte dig på minsta sätt? Kanske finns det någon av er andra som läser här som kan komma med kloka ord eller som kan dela med sig av erfarenheter som gör att vår vän känner sig mindre ensam och mindre skuldtyngd? Tillsammans blir vi mindre ensamma, som vi alla vet.
8 comments
Vi har ganska nyligen separerat, efter 9 år och ett barn ihop. Det är svinjobbigt, såklart, men vi båda vet också att det är det enda rätta.
Svårt att råda någon om huruvida hen ska göra slut eller inte, men vill du vidare nu tror jag inte att den känslan kommer att ändras. Så länge jag ville stanna mer än jag ville bort så funkade det, men till slut ville vi båda bara bort.
Fy fan, svinjobbigt oavsett.
Vi träffades när jag var 23 och nu är jag alltså 32.
Tack för inlägg betyder allt<3
Jag levde tillsammans med en man i tre år och jag visste nästan hela tiden att det inte var helt rätt, vi ville olika saker med relationen och i livet. Men jag vågade inte göra slut, framför allt för att det ändå var en trygghet och jag tyckte så himla mycket om honom som person även om det inte var honom jag ville bilda familj och leva livet med. Han pratade om hus och barn och jag bara vek undan för dessa samtalsämnen… Så tiden gick och jag investerade inget i relationen pga denna velighet och till slut fick min partner nog och tog steget att göra slut. Det jag gjorde var så himla fegt och oschysst mot honom och i efterhand kan jag ju se att jag borde vågat ta det där steget själv och långt innan det faktiskt tog slut. Men det ÄR tufft att göra slut även om man inte vill fortsätta vara ihop, jag var ju lättad men ledsen ändå, för det är en stor omställning att ändra hela sin vardag. Särskilt som många av mina vänner var just då i fasen att gifta sig och bli gravida.
Slutklämmen i det hela att det gick bara tre månader och så plötsligt stötte jag ihop med en bekant ute på krogen och det sa liksom bara klick, varför hade jag inte sett honom på DET sättet innan? (Troligen för att jag varit så upptagen av att vara ihop med andra.) I år har vi varit ihop i tio år och har två fina ungar. Som Erika skriver så har det varit upp och ner även i vår relation, av just samma anledning att jag kan bli sååå less på vår ansvarsfördelning där jag drar största lasset, samtidigt så har jag aldrig tvivlat på själva relationen som jag ofta gjort i tidigare relationer. Jag vet att det är han och jag och har en helt annat vilja att kämpa för att ändra saker till det bättre inom relationen istället för att vilja ut.
Det är svårt att göra slut. Av alla möjliga skäl. ”tänk om jag ångrar mig, tänk om jag inte träffar någon annan, jag vill inte göra honom ledsen…”
Men i slutändan går det ju inte att fortsätta tillsammans med någon när man känner att det inte är rätt. Då är man skyldig både sig själv och honom att avsluta förhållandet. Du är inte minst skyldig honom det. För även om han blir ledsen nu så får han också chansen att sedan gå vidare och träffa någon som verkligen är rätt.
Det är självklart bra att tänka igenom vad det egentligen handlar om – är det saker i relationen som båda kan vara beredda att jobba med och ändra på – då är det kanske det ni ska göra. Men om inte den grundläggande viljan finns där så är det förmodligen bättre att avsluta. I likhet med flera andra här så har förhållandet med min sambo hela tiden känts … självklart, lugnt … jag har aldrig tvivlat på att det ska vara vi. Inte ens när jag har HATAT hur ojämnt fördelat ansvar och arbete har varit/är i vårt liv (jisses tjejer, där har vi ytterligare en sak att diskutera, hur kommer man tillrätta med det?). Jag minns en gång när jag var i sena tonåren och en kvinna som var kanske tio–femton år äldre berättade om just sådana känslor när hon berättade om när hon hade träffat sin man. Hur hon kände sig så lugn, att hon bara visste att ”det är honom jag ska vara med”. Så var det och är det med min sambo. Jag säger inte att det är ett facit, att det är så för alla. Vissa relationer kräver säkert mer funderingar och jobb, men kan vara rätt ändå. Men … känns det fel så är det förmodligen fel.
Jag tror att om man börjar tvivla så kommer inte tvivlet att försvinna såvida man inte gör något åt de saker som orsakar tvivlet. Vissa saker lär man sig att leva med som de andra nämner ovan är jag också en projektledare i det mesta och vissa dagar blir jag galen samtidigt som kontrollfreaket nog jublar. Vill inte låta som en gammal tant här för det avskyr jag … Men jag tror att du kommer träffa någon annan ( om det är det som du vill och med tanke på att du inte är nöjd så.. ) och vem vet om ni eventuellt kommer springa på varandra i framtiden och att det då med den nya erfarenheten att ni är rätt då.
Prata med honom och berätta hur du känner och tänk att det viktigaste är att du är lycklig. <3
Åh, vad jag känner igen mig i beskrivningen av er relation! Jag och min man firar snart 16 år tillsammans (endast 2,5 som gifta dock – hade varit betydligt fler om jag fick råda helt över det)!
Varit tillsammans med min man sen jag var 18 och han 20 och vi (jag) gjorde slut när jag var 23. Efter ett halvår förstod jag att det här var ju mannen i mitt liv. Ville ju veta om jag hade valt honom för trygghetens skull eller inte och det var det alltså inte. Fick kämpa för att vinna tillbaka honom och vi bestämde saker som vi inte skulle ta med in i ”nya” förhållandet. Det har vi hållit och i år firade vi 16 år tillsammans! Har ju varit upp och ned såklart med sömnlösheten första året med tvillingar etc men alltid funnits en grundkärlek att hitta tillbaka till.